Hoppet som Jeremy Corbyn väckte

I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.

Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.

Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).

Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.

Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.

Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.

I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.

I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.

Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.

På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.

Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.

Men vad är då antisemitism – och vad är inte antisemitism?

För ungefär två veckor sedan skrev jag om antisemitismen som ”ett dödligt gift”. Det var med anledning av fallet Hamid Zafar som bland olika typer av reaktionära uppfattningar även uttryckt antisemitism.

Svensk antisemitism

Men vad menas då med antisemitism? Jag känner mig tvungen att skriva detta med anledning av det som nu händer i det brittiska Labourpartiet. Men först själva begreppet och vad det innefattar. Och låt oss då först stanna i Sverige och gå till Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). På deras hemsida finns en genomgång av begreppet. Den inleds så här:

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat. Den kan framträda som attityder och tankemönster men också som teologi och ideologi. Den kan yttra sig som verbala påståenden, social och legal diskriminering och våld. Som historien visar kan antisemitism även utmynna i fördrivning och folkmord.

Exempel på antisemitism. Frankrike

Det är en bra definition. Det är också en definition som i huvudsak skulle kunna användas för att beskriva andra typer av rasism. Texten fortsätter med att gå igenom och förklara själva ordet, resonera om hur antisemitism kan förklaras och hur den yttrat sig i den moderna historien. Texten tar också upp olika stereotyper som är typiska för just denna rasism som legenderna om ritualmord (dödande av kristna barn) och brunnsförgiftningar eller myterna om den penningdyrkande och snåle juden. eller den om den judiska världskonspirationen.

Texten behandlar också frågan om förhållandet mellan antisemitism och kritik mot staten Israel. Där skriver man att:

Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.

Det är bra, och det skiljer enligt min erfarenhet SKMA från en del av dem som kallar sig ”Israelvänner” som konsekvent avvisar all kritik mot den israeliska statsledningen som just antisemitism. En sådan person är till exempel kristdemokraten Adaktusson som för några år sedan menade att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Så det finns skillnader och denna markering är viktig.

SKMA tar vidare upp ”gränsen mellan kritik och fördomar” och menar att den överskrids:

… när antijudiska motiv vävs in i en politisk debatt. Till de antisemitiska bilder som emellanåt förekommer i debatten om Israel hör bland annat anklagelsen om Kristusmord, föreställningar om judendomen eller judar som hämndlystna och blodtörstiga, mytbildningar om judisk makt och konspirationer och likställanden mellan Israel och Nazityskland och mellan Israels politik och Förintelsen. Även i politiska teckningar som kommenterar Israel och sionismen förekommer i vissa fall stereotypa och rastiska framställningar av judar

Även här håller jag med. Speciellt måste vi som kritiserar Israel och stödjer palestiniernas rättigheter vara uppmärksamma på sådant.

Jag instämmer också när man skriver att: ”slutligen överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik”. Samtidigt måste jag säga att just det är ett grepp som också används av en del s.k. Israelvänner som inte heller kan eller vill göra någon skillnad mellan staten Israel, israeler och judar.

Men däremot blir det mer problematiskt när man skriver att det också finns ”en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk ….”.

Det här är ett helt abstrakt resonemang som helt bortser från den faktiska historien och framväxten av den nuvarande staten Israel. Resonemanget bortser ju från att staten Israel upprättades på bekostnad av ett annat folk, de palestinier som bodde i området innan men fördrevs därifrån. Liksom de 4,8 miljoner som lever i Gaza, Västbanken och östra Jerusalem eller de 1,2 miljoner som idag lever som andraklassens medborgare inom staten Israel. Hur vi ska förhålla oss till detta idag finns det olika uppfattningar om. Men att inte erkänna detta övergrepp och se problemet med denna fortgående etniska rensning, detta eskalerande våld och förtryck och den rasism som riktar sig mot palestinierna, det är för mig obegripligt.

Fördrivningen av palestinier 1948

När det gäller att erkänna olika folks rätt till självbestämmande så är min egen uppfattning att kampen för rätten till eget språk och egen kultur är en nödvändig del av kampen för all mänsklig frigörelse och demokrati. Men den rätten måste kunna förverkligas utan upprättande av nya stater. Speciellt om dessa stater bygger på tanken om att en nation = (bara) ett folk, eller sker på bekostnad av andra folk.

Ilan Papés bok ”Den etniska rensningen av Palestina”.

Jag anser alltså att SKMA tyvärr beskriver frågan på ett felaktigt sätt. Ett sätt som leder till att de som kritiserar Israel som ett kolonialt och rasistiskt projekt kan betecknas som antisemiter. Det innebär att till exempel den judiske historikern och statsvetaren Ilan Papé (som tvingades lämna Israel 2008) som skrivit om den etniska rensningen och som förordar ett demokratiskt Palestina för både judar och palestinier, hamnar i den kategorin. Jag håller alltså inte med här.

Om du vill läsa mer om dessa frågor och mina uppfattningar om dem så finns det en hel del artiklar på bloggen under kategorin Palestina/Israel, till exempel en artikel från 2011 om filmen Gazas tårar där jag tar upp dessa frågor i kommentarsfältet.

Men Corbyn då?

Nu nås vi av nyheten att den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn blir avstängd från partiet med hänvisning till en rapport om antisemitism i partiet under den tid då han ledde det. Tyvärr ser jag att ETC:s ansvarige utgivare Andreas Gustavsson tycker att detta är ”rätt beslut”. Själv tror jag inte på beskyllningarna om antisemitism mot Jeremy Corbyn. Jag har inte sett några övertygande argument för det. Istället tror jag att detta handlar om att den högerfraktion med Keir Starmer i spetsen som tagit över ledningen i Labour använder detta för att komma åt Corbyn  och vänstern inom partiet.

I ett uttalande med anledning av den rapport som ligger till grund för avstängningen säger Corbyn själv att:

Antisemitismen är absolut motbjudande, felaktig och ansvarig för några av mänsklighetens största brott. Som ledare för Labourpartiet var jag alltid fast besluten att eliminera alla former av rasism och utrota antisemitismens cancer. Jag har kämpat för att stödja judiska människor och samhällen hela mitt liv och jag kommer fortsätta göra det.

Jag tror att detta är helt sant. Ett sätt att se det finner du i en artikel på nättidningen eFolket som innehåller en lång lista med ”axplock” över Corbyns livslånga kamp mot antisemitismen med början 1977 och fram till 2019.

Efter att han påpekat att de påbörjade åtgärder för att utesluta antisemiter 2015 – förhindrades av partibyråkratin men började nå framgång 2018 –  säger Corbyn i uttalandet att:

′Den som påstår att det inte finns någon antisemitism i Labourpartiet har fel. Självklart finns det, som det finns i hela samhället, och ibland uttrycks det av folk som ser sig själva som varande vänster. En antisemit är en för mycket, men problemets omfattning var också dramatiskt överskattat av politiska skäl av våra motståndare inom och utanför partiet, samt av mycket av media.

Att läsa vidare

Den som vill läsa mer om dessa beskyllningar mot Corbyn rekommenderar jag två artiklar av Daniel Finn i USA-tidskriften Jacobin magazine från 2018 0ch 2020: Corbyns antisemitism och Corbyns motståndare brände ned huset. De är översatta till svenska på den utmärkta marxistarkiv.

En sorgens dag – ”eftertankar”.

Så har då högern segrat igen. Det brittiska Torypartiet under ledning av Boris Johnsson får till och med egen majoritet i parlamentet. Förutom att Storbritannien nu enligt Johnsson kommer lämna EU under 2020 så kan vi vänta oss fem år av fortsatta attacker mot arbetares rättigheter, migranter, minoriteter, välfärdssystemen och miljön samt en Trumpvänlig utrikespolitik och andra jävligheter.

Uppenbarligen har Brexitfrågan fällt avgörandet. Här kommer många analyser och diskussioner ske. De är viktiga när det gäller vilka slutsatser som vi kan dra. Två typer av analyser som vi kan förvänta oss kommer vara: dels de som menar att Labour gått för långt till vänster och att det var därför de förlorade, dels de som menar att Labour förlorade för att de inte drivit utträdeskravet och förenat sig med de delar av den brittiska arbetarklassen som satte sitt hopp till detta.

 

Vänster eller höger?

När det gäller dem som menar att Labour –  i likhet med de flesta andra europeiska socialdemokratiska partier borde närma sig det som kallas den ”politiska mitten” men egentligen är en kombination av fortsatt nyliberal politik och anpassning till högern – så kan man bortsett från politiska värderingar och egna önskningar ändå säga att inte mycket talar för att de har rätt. De socialdemokratiska partierna i Europa har ju backat till historiskt låga nivåer eller raderats som i Grekland. Det har ju skett med precis en sådan politik.

Det brittiska Labour gör en stor förlust. Det är sant. Jämfört med valet 2017 då de (också med Corbyn som partiledare) fick 12 877 918 röster, vilket var 40 procent av rösterna faller de i detta val tillbaka till 10 292 054 röster vilket är 32,3 procent. Men 32,3 procent är fortfarande ett resultat som jag tror alla övriga europeiska socialdemokratiska partier skulle vara glada över att nå. Därför tycker jag inte att det talar för att en högersväng skulle gett fler röster.

Jag förstår inte heller hur en statsvetare vid namn Nicholas Aylott kan säga till SVT att:  ”Om vi ser resultatet i ett större perspektiv så är det en kollaps för socialdemokratin”. Ett hårt bakslag förvisso. Men kollaps? Inte heller förstår jag hur den reporter på SVT som gör intervjun kan säga att ”Labour gör sitt sämsta val sedan 1935”. Jag lyckas hitta sämre resultat för Labour betydligt närmare i tiden, till exempel:

1983: 25,4 procent

1987: 30,8 procent

2010: 29 procent

2015: 30,4 procent

 

Brexitfrågan

När det gäller Brexitfrågan så har den uppenbarligen fällt ett avgörande. Labours försök (som jag tror det handlade om) att hålla ihop både Brexit- och Remain- anhängarna lyckades inte. Jag känner mig inte övertygad om att en konsekvent Brexitlinje hade gett bättre resultat. Men här kommer jag fortsätta läsa och lyssna till vilka slutsatser som kan dras.

När det gäller EU så är jag övertygad om att det är så att en verklig socialistisk politik som utmanar samhällets ekonomiska makthavare automatiskt kommer i konflikt med EU. Jag tänker att det var vad vi kunde se i fallet Syriza och Grekland. En regering som vill föra en socialistisk politik kommer då att bli tvungen till att ta konflikt med och på sikt bryta med EU.

Men det betyder inte att det inte idag kan finnas det som är värre än att vara med i EU. Jag tror inte att arbetare, låginkomsttagare, fackliga kämpar, miljökämpar, immigranter, minoritetsgrupper eller över huvud taget människor som vill ha jämlikhet och social rättvisa kommer ha anledning att vara glada i Boris Johnssons förenade kungadöme utanför EU. Tvärtom! Det är vad jag tror. Men hur det blir med den saken kommer visa sig med tiden och då får vi dra våra slutsatser.

Att söka hopp i en mörk tid

Jag såg i måndags ett meningsutbyte på TV-Aktuellt om det svåra läget för kommuner och landsting(regioner). Enligt inslaget innan räknade 8 av 10 kommuner med ”besparingar”.  ”Besparingar” det är det konstiga uttrycket som i stort sett alla använder när man talar om att den offentliga eller gemensamma sektorn drar ned på kostnaderna för att inte gå med underskott. Att jag tycker det är ett konstigt uttryck beror på att jag inte tror att någon enskild människa eller familj som drar ned på utgifterna för att få lönen att räcka till brukar se det som ett sparande. Sparande är ju något som man kan unna sig när lönen är större än de nödvändiga utgifterna. Att däremot krympa sina nödvändiga utgifter tycker jag inte borde heta något annat än nedskärningar. Men nu var det inte egentligen det jag skulle skriva om här. Så åter till TV-aktuellt.

Efter inslaget om kommunernas nedskärningar –  exemplifierat med nedläggningar i kommunen Bengtsfors – blev det så debatt mellan den socialdemokratiska civilministern Lena Micko och den moderata ordföranden för Sveriges kommuner och landsting (SKL) Anders Knape. Att lyssna på denna debatt var lika märkligt som det samtidigt var ett uttryck för det förvirrande politiska läge vi har i Sverige idag. Här kunde vi höra moderaten säga det som borde vara den naturliga vänsterståndpunkten nämligen att ”staten måste sätta till mer resurser” och att de budgeterade 5 miljarderna inte räcker (ett egentligen helt objektivt faktum). Den socialdemokratiska ministern höll visserligen efter några frågerundor med om att det inte räckte och att ….”det kommer att behövas mer” men kunde inte precisera varken hur mycket som kommer tillföras från staten eller när det kommer att ske.

Den kris inom socialdemokratin som bland annat yttrar sig i de lägsta opinionssiffrorna någonsin blev knappast mindre av den här typen av framträdande. Det parti som var den främsta ingenjören för att bygga den moderna välfärdsstaten framstår i en sådan debatt som de främsta i att riva sitt eget bygge.

Men naturligtvis bör vi även syna högerns kort. Moderaterna är ju också ett parti med problem, vilket märks i olika typer av desperata och oseriösa utspel. Hur ligger det till med deras stöd till kommunerna? De föreslår ytterligare 2,5 miljarder utöver regeringens 5 miljarder. Om detta kan man säga att det inte heller löser problemen. Men framförallt bör man titta på hur de tänker sig att finansiera det. Den ekonomisk-politiske talespersonen Svantesson har tidigare talat om ”tuffa prioriteringar” utan att närmare precisera. Att de behöver ”prioritera” kan man ju förstå att de vill eftersom de samtidigt vill sänka skatten med 32 miljarder. Nu säger Svantesson att ”exempelvis” biståndet kan skäras ner. Dessutom vill man höja momsen framförallt på livsmedel och dra ned på ersättningar som sjukförsäkringen och a-kassan. Det som de säger sig vilja tillföra kommunerna kommer alltså att betalas av sjuka, arbetslösa och låginkomsttagare (då kostnaden för mat utgör en större del av låginkomsttagares inkomst).

Alternativen här ser alltså ut på detta vis:

en s-regering som (om den alls ser vad som håller på att hända i den välfärd som kommuner och regioner ska upprätthålla med otillräckliga resurser) inte har några hoppingivande svar alls

ELLER

en höger som tillför lite mer men gör det på bekostnad av dem som har det sämst i vårt land och på bekostnad av solidariteten med människor som har det ännu sämre i fattiga länder.

 

Hoppet kommer västerifrån

I detta läge vill jag hålla med Ulrika Lindahl i Dagens ETC 27 november som säger: ” GÖR som Labour gör nu i Storbritannien. Våga allt. Visa att det är möjligt.”

         Hans fel!

Hon tipsar till exempel om en liten film från Labour som både avslöjar en rasistisk politiker och vilka som vi egentligen ska anklaga. Enkel och tydlig. Med ett budskap som jag skulle önska att svensk socialdemokrati kunde stå upp för. Se den på Youtube.

Lindahl berättar också om den rödgröna satsning Labour går till val på som bland annat innebär att man vill satsa över 1 000 miljarder i svenska kronor per år på investeringar i offentlig sektor. Något som ska finansieras genom omfördelande skatt. Och vidare:

Den innehåller förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. 150 000 nya bostäder per år. Klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. Höjda anslag till sjukvården. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030.

Ja, det är verkligen ett uppiggande program som Labour nu går till val på den 12 december. Jag har bara läst en del av det ganska omfattande programmet. Men jag tycker att det verkar finnas mycket att hämta och inspireras av både för socialdemokratin och för vänsterpartiet i Sverige. Bara dessa rader ur Jeremy Corbyns inledning till programmet höjer blicken på ett sätt som är lika nödvändigt i förhållande till läget som det samtidigt just nu saknas svensk politisk debatt:

Labour kommer att skriva om reglerna för ekonomin, så att det fungerar för alla. Vi kommer att bygga om våra offentliga tjänster, genom att beskatta de som är överst för att ordentligt finansiera de tjänster vi alla är beroende av.

Vi kommer att lansera det största investeringsprogrammet i modern tid för att finansiera jobb och branscher i framtiden, så att ingen hålls tillbaka och ingen gemenskap lämnas kvar. Det här är ett fullt kostnadsfinansierat program för att uppgradera vår ekonomi och omvandla vårt land.

Eller attityden i dessa rader senare i programmet om att tackla klimatkrisen:

Bara 100 företag globalt ansvarar för huvuddelen av koldioxidutsläppen. Vi kommer inte att vara rädda för att ta itu med denna hänsynslösa förstörelse från företagen sida genom att ta oss an de kraftfulla intressen som orsakar klimatförändringarna. Vi kommer att ändra de kriterier som ett företag måste uppfylla för att vara noterade på London Stock Exchange så att alla företag som inte bidrar till att hantera klimat- och miljökrisen avnoteras.

Släpp in ljuset från väster. Läs Labours program.

 

 

PS: Om du tycker engelska är knepigt så går det faktiskt att förstå ganska mycket genom att använda till exempel google translate, google översätt  eller likande.

Sommaren, regnet, hopp och hoppfullhet

Som en del av er läsare kanske märkt så har det varit glesare mellan inläggen här på bloggen den senaste tiden. Det har funnits olika anledningar till det. En bra anledning har varit och är sommaren, som även om den inte visat sig från sin bästa sida ännu, ändå gör att jag befinner mig längre bort från dator och internetuppkoppling till förmån för annat.

Det kommer att fortsätta vara glest en tid framöver. Men kolla gärna runt bland gamla inlägg. Jag tror att det finns en del som kan vara värda att läsa fortfarande.

Jag hoppas att både du jag kommer att ha en bra sommar, där vi har möjlighet att både vila, göra det vi vill, vara på någon plats som vi gillar och träffa en del av dem vi tycker om eller några nya. Sommaren är ju kort, som Ledin sjöng och just nu kan man  känna sig lite orolig för att den ”regnar bort”. Men vädret hör ju till de saker vi inte kan påverka. Det går bara att hoppas.

Samhällsutvecklingen går däremot att påverka. Det finns inte bara en väg att gå, även om hopplöshetens nyliberala profeter har försökt tuta i oss det under så många år nu. En av dem som torgförde den synen var Carl Bildt. Han är nu åter aktuell när det avslöjas hur han som var lobbyist för USA:s Irakinvasion och vapentillverkaren Lockheed Martin tjänat miljoner via kapitalförvaltaren Legg Mason.

En man som är lika gammal som Bildt, men däremot inger hopp och entusiasm istället för hopplöshet, är Jeremy Corbyn, ledare för Labour i Storbritannien. Jag har precis lyssnat till honom när han talar på en helt enorm musikfestival i Glastonbury i södra England. Inför en entusiastisk publik talar han för att en rättvis och anständig värld är möjlig, en värld där vi bygger broar istället för murar. Det fyller mig med både glädje och hopp att höra oss se. Kolla gärna du också, under någon av de frekventa regnskurarna.

Om du har facebook så kan du se den här. Annars kan du se en kortare version på Fox News (av alla ställen)….

Ha en bra sommar!

 

Intressant!

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Att tävla med högern om samma politik, eller något annat.

Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden

%d bloggare gillar detta: