Igår utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick nästan 60 procent av rösterna i partiet, vilket kan jämföras med rivalerna Andy Burnham (19%), Yvette Cooper (17%) och den gamle partiledaren Tony Blairs favoritkandidat Liz Kendall som bara fick 4,5%. Ett mycket stort stöd alltså.

Katrin Marcal skriver i Aftonbladet att hon tycker valet är ”tragiskt” och tycker att ”det är svårt att förklara vad som hände..” när, som hon skriver ”en skäggig marxist valdes till partiledare”. Tydligen ska ledare för arbetarpartier varken ha skägg eller vara marxister nu för tiden, enligt Marcal.

Corbyn har definitivt en annorlunda ledarstil än den typ av moderna politiker som utbildas av olika reklambyråer. Men han är trots – eller kanske tack vare det –  mycket populär. Medlemsantalet i Labour är idag större än på många år och dygnet efter att Corbyn blev vald anslöt sig ytterligare 14 500 nya individuella medlemmar till partiet.

Han har också annorlunda åsikter än dessa reklambyråsossar. Han vill bekämpa klassklyftorna och beskatta de rika mera. Han har både röstat mot brittiskt deltagande i Irak-kriget och mot medlemskapet i EU. Direkt efter att han blivit vald talade han på en stor manifestation för att välkomna flyktingar i London. Tydligen är de här åsikterna lika skrämmande för högern som de är populära bland Labours medlemmar. Den konservative premiärministern har på twitter sagt att Labourpartiet nu är ”ett hot mot den nationella säkerheten, vår ekonomiska säkerhet och din familjs säkerhet.”

Men Marcal däremot säger inte mycket om Corbyns åsikter. Hennes främsta argument är istället att hans politik inte kan få tillräckligt stöd för att vinna över de konservativa. Då kan man ju fråga sig hur bra det var att vinna val med Tony Blair som ökade klyftorna, privatiseringarna och drog in landet i ytterligare krig? Ska man slå högern genom att föra högerns politik? Vad har man uppnått då?

Men det mest akuta problem som Marcal ser med Corbyn som ledare är att han ”inte tror på det där med ­partidisciplin”. Med tanke på hur de flesta som vill dra arbetarrörelsen åt höger brukar svinga partipiskan, tycker jag inte att det heller låter speciellt skrämmande.

Sen finns det andra som i likhet med Tony Blair menat och menar att Corbyns politik är gammalmodig. Det är faktiskt ett riktigt fånigt argument. För vad har vi sett i världen de senaste decennierna när denna ”moderna” politik för ökade klyftor, raserad välfärd och nya krig har bedrivits? Jo, en värld som alltför mycket påminner om en gammal och ond tid som vi lyckades avlägsna oss från, men som nu kommer tillbaka. Det är därför som vänsteridéer om jämlikhet, välfärd åt alla och fredliga lösningar istället för krig nu åter växer i styrka på flera håll i världen.

Det behövs något annat igen, helt enkelt. Kanske ett nygammalt, men inte inte tillräckligt prövat recept?

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin, välfärden