Förra veckan valde Sverigedemokraternas ungdomsförbund Jessica Ohlson till ny ordförande. Det ledde till att SD bröt banden med ungdomsförbundet. Partiledaren Åkesson sa att de inte accepterar ”att man gör avstickare från den ideologi som partiet vill driva”. Det märkliga är att ungdomsförbundet och Ohlson å sin sida säger att de är överens ideologiskt. I dagens UNT intervjuas Ohlson, som ju bor i Uppsala och sitter i kommunfullmäktige. På frågan om ideologiska skillnader svarar hon:
Det finns ingen skillnad ideologiskt. Förutom då synen på demokrati. Att vi respekterar demokrati….det gör inte Sverigedemokraterna.
”Förutom då synen på demokrati” alltså, denna lilla detalj. Formuleringen är nog mer avslöjande än vad Ohlson själv inser. Att SD internt är ett mycket odemokratiskt parti är väl inte något som överraskar direkt. Att de inte är demokratiskt trovärdiga handlar om flera saker. Det handlar om deras bakgrund i rent nazistiska rörelser för inte alls så länge sedan. Det handlar om den bruna sörja av hat och våld som hela tiden sipprar ut från rörelsen, trots ledningens försök att polera ytan. Men det handlar också om den nationalistiska ideologin där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen” (partiprogrammet), ett i grunden odemokratiskt exkluderande synsätt.
Men att SDU skulle vara trovärdiga demokrater verkar inte heller sannolikt.
Tidigare har Ohlson sagt att denna opolitiska konflikt ”uteslutande handlar om makt”.
Att det handlar om makt är helt tydligt. Makt, pengar och plats vid köttgrytorna. SD är ett parti där mycket resurser och makt samlats centralt. Dessutom avlönar ledningen sig själva mycket bra med årsinkomster över miljonen.
Samtidigt med splittringen i SD har det nu också avslöjats hur företagsägarna genom sina lobbyorganisationer mycket framgångsrikt lyckats påverka SD:s politik till exempel när det gäller vinster i välfärden.
Det borde inte heller förvåna. SD är ett nationalistiskt högerparti. Hela deras projekt handlar om att ställa fattiga människor mot varandra med hänvisning till den nationalistiska ideologin. För att lyckas få med sig lågavlönade människor i detta måste man också framstå som försvarare av de lågavlönade ”svenskarna” och deras välfärd. Att detta är en helt falsk fasad, har – för den som vill se – varit tydligt sedan länge. Under de åtta år som Alliansen satt vid makten så röstade SD med dem 9 utav 10 gånger, för en politik som utarmade och försämrade den välfärd som man låtsas försvara. Till exempel röstade man för införandet av det femte jobbskatteavdraget som ytterligare minskade de gemensamma resurserna, man röstade för utförsäljningar av gemensamt ägda bolag och RUT-avdrag för läxhjälp som mest gynnar de med högst inkomster. Däremot röstade man till exempel nej till sänkt skatt för pensionärer eller rätt till heltid för alla deltidsarbetande kvinnor.
Nej, någon vän till arbetare eller lågavlönade kommer SD aldrig bli. Bara för dem som tror att det enda sättet att få det bättre själv är att sparka på andra.
PS: en dryg vecka efter att jag skrev detta dök ett facebookcitat av SD:s partisekreterare Jomshof upp där han tydligt beskriver partiets upplägg som en (tvungen) taktisk anpassning. Annat vore det om de verkade i det auktoritära Ungern. Han skrev:
Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.
Den konsekvente liberalen Håkan Holmberg – som genomgående bedriver ett bra upplysningsarbete om SD, rasism och högerextremism – skrev också en läsvärd ledare i UNT om detta.
Läs andra bloggar om SD
PEPPRAT RÖDGRÖNT 