Regeringen s-mp har lagt en ny budget. När den blev offentlig fylldes våra dominerande medier – TV och de stora tidningarna – av en fullständigt ovärdig idiotjournalistik som handlar om hur mycket vi ”får kvar i plånboken”. Frågeställningen innebär ju att all skattehöjning – eller skatt över huvudtaget – är en förlust för varje individ. Som om vi inte levde i ett samhälle, tillsammans och beroende av varandra.

Om detta har både Mikael Färnebo på Dagens Arena och bloggen Politism skrivit bra.

Om jag förstått rätt så handlar budgeten om skattehöjningar och utgiftsminskningar på ungefär 25 miljarder. Det kan jämföras med de skattesänkningar på 140 miljarder som Allians-regeringen genomförde.

Bland annat innebär det att människor som har arbetsinkomster över 50 000 kr per månad får mindre i jobbskatteavdrag. För en inkomst på 55 000 kr skulle det innebära 300 kr mer i månaden i skatt. Jag har väldigt svårt att leva mig in i det upprörande med det. Eftersom inte gränsen för att betala statlig inkomstskatt (37 000) höjs blir det också fler som får göra det när deras lön kommer upp över den summan. Inte heller direkt upprörande.

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De kanske kommer klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Om man tittar i SCB:s lönestatistik så kan man se att det är en mycket liten del av befolkningen som tjänar över 50 000 kr i månaden. De allra flesta tjänar också mindre än 37 000. Men de rika och deras partier och lobbyorganisationer skriker ändå i högan sky över dessa små skattehöjningar.

I förhållande till den enorma nedrustningen av välfärdssektorn som skett under en lång följd av år och med tanke på de enorma satsningar på t.ex. järnväg, bostadsbyggande och fossilfri energi som skulle behövas för att klara klimatomställningen, så känns inte budgeten speciellt radikal.

Men det är ändå en skillnad och dessutom verkar Vänsterpartiet ha fått igenom en hel del reformer i sina förhandlingar med regeringen som är positiva. En miljöpartist skriver i Svenska Dagbladet att han ”känner oro” över att Vänsterpartiet ” fått igenom en hel del särskrav med stöd riktad till specifika grupper”.

Exempel på sådana ”särkrav” är:

* Avgiftsfri mammografi i hela landet
* Satsning på ungas psykiska hälsa
* Höjd gräns till 23 år för avgiftsfri tandvård till unga
* Höjd riksnorm i försörjningsstödet för barn
* Satsning på socialtjänstens arbete med barn
* Satsning på kvinnors hälsa med fokus på en jämlik hälsa
* Primärvården tillförs resurser för det arbetet
* Upprustningsstöd för hyresrätter, framförallt i miljonprogramsområdena, kopplat till hyresnivå och energieffektivisering
* Satsning på kollektivtrafik i landsbygd

Varken skrämmande eller revolutionerande, men ganska bra tycker jag.

Intressant?