Svikna vallöften till nytta för vänstern?

När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.

Johan Pehrson, partiledare (L)

Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.

 Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)

Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.

Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.

Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:

Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.

Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.

Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:

Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.

När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.

Att gynna de rika

Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.

När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer

Nedskärningar inom den gemensamma välfärden

Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.

Sämre tider mer orättvisa?

Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.

Dra upp näsan ur plånboken!

Regeringen s-mp har lagt en ny budget. När den blev offentlig fylldes våra dominerande medier – TV och de stora tidningarna – av en fullständigt ovärdig idiotjournalistik som handlar om hur mycket vi ”får kvar i plånboken”. Frågeställningen innebär ju att all skattehöjning – eller skatt över huvudtaget – är en förlust för varje individ. Som om vi inte levde i ett samhälle, tillsammans och beroende av varandra.

Om detta har både Mikael Färnebo på Dagens Arena och bloggen Politism skrivit bra.

Om jag förstått rätt så handlar budgeten om skattehöjningar och utgiftsminskningar på ungefär 25 miljarder. Det kan jämföras med de skattesänkningar på 140 miljarder som Allians-regeringen genomförde.

Bland annat innebär det att människor som har arbetsinkomster över 50 000 kr per månad får mindre i jobbskatteavdrag. För en inkomst på 55 000 kr skulle det innebära 300 kr mer i månaden i skatt. Jag har väldigt svårt att leva mig in i det upprörande med det. Eftersom inte gränsen för att betala statlig inkomstskatt (37 000) höjs blir det också fler som får göra det när deras lön kommer upp över den summan. Inte heller direkt upprörande.

Människor med de högsta inkomsterna i Sverige har främst sina inkomster från kapital och inte från lön. De kanske kommer klara sig undan som tidigare – tyvärr. Men om man åtminstone ska fördela löneinkomsterna som är lättare att komma åt än kapitalinkomsterna så är det mer rättvist att de som tjänar mer ska bidra mer. Om man tittar i SCB:s lönestatistik så kan man se att det är en mycket liten del av befolkningen som tjänar över 50 000 kr i månaden. De allra flesta tjänar också mindre än 37 000. Men de rika och deras partier och lobbyorganisationer skriker ändå i högan sky över dessa små skattehöjningar.

I förhållande till den enorma nedrustningen av välfärdssektorn som skett under en lång följd av år och med tanke på de enorma satsningar på t.ex. järnväg, bostadsbyggande och fossilfri energi som skulle behövas för att klara klimatomställningen, så känns inte budgeten speciellt radikal.

Men det är ändå en skillnad och dessutom verkar Vänsterpartiet ha fått igenom en hel del reformer i sina förhandlingar med regeringen som är positiva. En miljöpartist skriver i Svenska Dagbladet att han ”känner oro” över att Vänsterpartiet ” fått igenom en hel del särskrav med stöd riktad till specifika grupper”.

Exempel på sådana ”särkrav” är:

* Avgiftsfri mammografi i hela landet
* Satsning på ungas psykiska hälsa
* Höjd gräns till 23 år för avgiftsfri tandvård till unga
* Höjd riksnorm i försörjningsstödet för barn
* Satsning på socialtjänstens arbete med barn
* Satsning på kvinnors hälsa med fokus på en jämlik hälsa
* Primärvården tillförs resurser för det arbetet
* Upprustningsstöd för hyresrätter, framförallt i miljonprogramsområdena, kopplat till hyresnivå och energieffektivisering
* Satsning på kollektivtrafik i landsbygd

Varken skrämmande eller revolutionerande, men ganska bra tycker jag.

Intressant?

%d bloggare gillar detta: