Det lilla kristdemokratiska partiets riksting beslutade i fredags att inte längre stödja den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ). Glada kongressombud skålade för detta i champagne läste jag och kunde inte låta bli att tänka på hur den svenska kristenheten förändrats.
Vad som kommer att bli resultatet av att DÖ inte längre gäller vet väl ingen ännu, men att det var just KD som spräckte den är inte så förvånande. DÖ handlade ju om att förhindra SD:s inflytande. Eller mer exakt om att hindra SD från att fälla alla budgetar som inte passade dem – som de uttalade att de skulle göra – och därmed skapa kaos. Att det är just KD som eventuellt åter ger SD ökade möjligheter hänger ihop med minst två saker. Det ena är naturligtvis att KD är det minsta av de fyra borgerliga partier som ingick i Alliansen. Enligt opinionsundersökningar ligger de just nu under riksdagsspärren på 4 procent. Det ökar naturligtvis trycket på att sticka ut och synas. Det andra skälet är att KD står närmast det femte borgerliga partiet (SD) och dessutom närmat sig dem ordentligt.
På frågan om hur nära SD står KD svarade SD:s Mattias Karlsson i en intervju i SvD i somras att:
Frågan är väl snarare hur nära KD står SD? De verkar på väg mot att bli SD light inom borgerligheten.
Tyvärr får man nog ge Karlsson delvis rätt i detta. Exempel på sådant som Karlsson gillade hos KD var: ”krav om tillfälliga uppehållstillstånd, minskad asylinvandring, kamp mot islamismen och fokuset på familjen”.
Historien upprepar sig aldrig exakt men jag kan inte låta bli att fundera över jämförelsen med utvecklingen i Tyskland på 1930-talet. Herbert Tingsten som hade många kontakter i Tyskland skriver i sina memoarer om detta bland annat:
…”när Hitler kommer” var ännu 1931 och 1932 ett skämtsamt uttryck, möjligt att använda därför att man antog att ”detta kan inte hända här”.
Mitt liv, del 2, s. 221
Och
…en grupp av misslyckade, fanatiker och ondsinta lyckades under ett skede av kris och skakningar, utan att någonsin vinna majoritet vid ett fritt val, att med anlitande av skilda propagandamedel och propagandalinjer komma till makten. Bland de borgerligt inställda grupper, främst medelklassen och bönderna, vilkas röster nazisterna vann, anade inte många vad den nya regimen skulle innebära.
Mitt liv, del 2, s. 225
Tingsten, som var en liberal då han skrev detta, underskattar här vissa andra faktorer. Men viktigt är ändå detta att så få inom dessa borgerliga grupper förstod vad som skulle hända. Det borde kunna vara en viktig lärdom för dagens borgerliga.
I riksdagsvalet 1928 fick de tyska nazisterna – Nationalsocialisterna (NS) – bara 2,6 procent av rösterna. Socialdemokraterna var då ännu det största partiet med nästan 30 procent av rösterna. Men två år senare,1930, hade NS ökat till 18,3 procent. 1932 nådde de sitt högsta röststöd då de fick 37,3 procent i valet i juli. Det var det högsta röststöd som NS skulle komma att få i ett någorlunda fritt val. De var nu det största partiet i riksdagen, men utan egen majoritet. Redan i valet som hölls i november samma år förlorade nazisterna dessutom ungefär 2 miljoner röster och minskade till 33,1 procent. Arbetarpartierna var då tillsammans större med 37,3 procent (socialdemokraterna 20,4 och kommunisterna 16,9). Men nazisterna hjälps fram till makten av borgerliga. Tillsammans med det Tysknationella Folkpartiet bildar nazisterna en koalitionsregering med Hitler som kansler. Efter detta hölls inte några val som kunde kallas fria i Tyskland på många år. I det ofria val som hölls 1933 fick nazisterna 44 procent. Den fortsatta historien är historien om nazistväldets uppgång och fall 1945.
Vad vi har framför oss vet vi aldrig. Inte heller vet vi hur historien kommer att döma de svenska kristdemokraterna. I hur hög grad de kommer slippa detta beror nog tyvärr mer på hur mycket andra krafter lyckas bekämpa de högernationella.
Läs andra bloggar om KD, SD, Nazismen
Läs Expo om DÖ
PEPPRAT RÖDGRÖNT 