Enligt en ny rapport från Credit Suisse som publiceras i Veckans Affärer har den totala förmögenheten i världen sjunkit i år. Det är första gången sedan 2008. Rapporten definierar förmögenhet som värdet av tillgångar inklusive fastigheter och börsinvesteringar, men exkluderar skulder.

Men samtidigt som den totala förmögenheten alltså minskat så har fördelningen bara blivit ännu mer ojämlik än förut, ja så ojämlik att det nästan är svårt att förstå det.

Enligt Credit Suisse så äger nu en procent av jordens befolkning 50,4 procent av all samlad förmögenhet. Samtidigt har 3,4 miljarder människor eller cirka 70 procent av den globala vuxna befolkningen en förmögenhet som understiger 10 000 dollar. Ytterligare en miljard människor – ungefär 20 procent äger förmögenheter mellan 10 000 – 100 000 dollar.

För den stora majoriteten av människor som inbördes också är uppdelade och åtskilda – jämför t.ex. de 70 procenten med de 20 procenten ovan – borde det vara självklart att enas om att de där enda ”enprocentarna” helt enkelt roffar åt sig för mycket. Men i verkligheten är det svårare, även i länder som är någorlunda demokratiska.

Det finns ju i världen både politiska ledare och partier som talar emot dessa orättvisor, idag även en av USA:s presidentkandidater (Sanders). Men varje gång som någon politiker med sådana självklara rättvisetankar får ett ökat stöd, så inser man att det som för de flesta av oss verkar så självklart, inte alls är självklart. För dessa politiker bemöts då med ett så hårt motstånd av alla dem som har tillgång till TV och press att man skulle kunna tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Bernie Sanders har utsatts för en sådan extrem förtalskampanj. Den nye brittiske Labourledaren Jeremy Corbyn har angripits med de mest bisarra argument, även av högern i sitt eget parti. Det grekiska Syriza kämpades ned av EU-eliten i sitt försök att rädda det grekiska folket från direkt nöd.

Även här i Sverige skriker de borgerliga partierna i högan sky vid minsta försök att ta ut mer skatt från dem som tjänar mer. Argumentet brukar då alltid vara att viljan att arbeta skulle minska hos de rikare med sådana skatteuttag. För dem som är fattiga, unga eller nya i Sverige efter en flykt från krig gäller däremot helt andra regler. Där gäller det istället att få ner lönerna ordentligt. Morötter åt de rika, piskor åt de fattiga, skulle man kunna säga.

Frågan är om vad denna ovilja att göra något som helst – inte ens den mest försiktiga lilla skattereform för att komma åt de ökande och helt orimliga klyftorna – kommer leda till?

Kanske istället till ett mer massivt ifrågasättande av hela det ekonomiska system där dessa orättvisor är möjliga? En enhet mellan de 70 procenten i världen?

Intressant?