På nyheter och i tidningarna nås vi av nyheter om ”kravaller” i Jerusalem. Alltför lätt att slå ifrån sig i en värld så full av våld. Men vad handlar det om?
Jag läser att det nu denna gång är 195 palestinier som ska vräkas från sina hem för att ge plats åt israeliska bosättare.
Men ett namn får mig att reagera. Området som de israeliska bosättarna vill att palestinierna ska vräkas från heter Sheikh Jarrah. Jag känner inte till Jerusalem och har aldrig varit där, men namnet…? Jo, visar det sig, den platsen beskrivs av den israeliske historikern Ilan Pappe i hans bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. I boken beskrivs kriget och fördrivningen av palestinier från 1948 i samband med upprättandet av staten Israel.
Palestina som varit en del av det Osmanska imperiet i 400 år – mellan 1517 och 1917 – ockuperades av den brittiska kolonialmakten 1917. När staten Israel uppstod på bekostnad av det palestinska folket fanns britterna fortfarande på plats. Ilan Pappe beskriver hur de ”brittiska soldaterna befann sig i Palestina då dessa områden rensades, men de höll sig på avstånd och intervenerade inte.”
Med ett enda undantag och det var Sheikh Jarrah (av Pappe stavat Shaykh Jarrah) där en lokal brittisk befälhavare beslöt sig för att ingripa. Haganah – den sionistiska militära organisation som sedan blev den israeliska armén IDF – hade instruktionen : ”Ockupera stadsdelen och förstör alla hus”. Men på grund av den brittiske befälhavarens ingripande räddades stadsdelen med undantag för tjugo hus som Haganah lyckades spränga.
Ilan Pappe påpekar att om detta brittiska undantag hade varit vanligare så hade många palestiniers öde blivit ”väldigt annorlunda”. Men istället var brittisk passivitet regel. Resultatet, enligt Pappe:
Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Storjerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.
Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.
Och det fortsätter ständigt. Palestinier förlorar hela tiden sin rätt att bo i Jerusalem. Sheikh Jarrah och Silwans palestinska invånare har under många år varit utsatta för ständiga hot om vräkning, husrivningar och expansion av bosättningar, vilket också i många fall verkställts. Det är en del av politiken att utvidga illegala bosättningar i Östra Jerusalem. Och högerextrema israeler förstärker detta. I den israeliska tidningen Haretz beskrivs hur hundratals våldsamma högerextrema israeler marscherade för något som de kallade att ”upprätta Judisk värdighet”. De gick in i den gamla staden och gick från hus till hus och ropade ”död åt araberna”.
Sammandrabbningarna – där det inte går att jämföra de utsattas våld med förtryckarnas – har sin grund i denna historia. I grunden handlar det om den ständigt pågående etniska rensningen av palestinier som utförts av den israeliska staten sedan 1948. Våldet och eländet kommer inte upphöra förrän ockupationen och fördrivningen upphör och palestinierna återfår sina rättigheter, inklusive rätten att återvända.
Att han misshagar regimen i Israel är knappast förvånande. Men det är faktiskt inte första gången som en påve ingriper i förhållande till Israel. Påven Pius XII ingrep år 1950 till förmån för kristna palestinier i byn Myjaydil nära staden Nasaret. Dessa hade tillsammans med sina muslimska grannar – tillsammans 2000 människor – drivits på flykt av den israeliska armén i juni 1948. Detta var en del av den etniska rensning som genomfördes av sionisterna och innebar fördrivandet av nästan 800 000 palestinier under denna tid. Påve Pius XII krävde att de fördrivna kristna skulle få återvända. De erbjöds då detta men vägrade att återvända utan sina muslimska grannar. Israel förstörde då hälften av husen i byn och en moské. Om detta kan du läsa i boken ”
PEPPRAT RÖDGRÖNT 