Så har då än en gång rykten om antisemitism och ”terrorism” i Vänsterpartiet tagits upp i medierna. Den här gången genom en artikel i Expressen skriven av journalisten Inas Hamdan. Jag känner en stor trötthet inför detta.

Naturligtvis måste ett parti som kallar sig anti-rasistiskt bekämpa all form av rasism, även den antisemitiska rasismen och fundera över vad som kan betecknas som terrorism eller våldsförhärligande.

Men för att kunna diskutera dessa frågor med andra, oavsett partitillhörighet, måste man vara överens om hur dessa begrepp ska förstås. Och här är det ju klart att vi inte alls är överens. Många s.k. Israelvänner ser all form av kritik av eller motstånd mot staten Israel som antisemitism. Vi som är vänster och vill vara solidariska med palestiniernas rättigheter kan inte okritiskt acceptera högerns definitioner av begrepp som antisemitism eller terrorism. Vi måste stå upp för samma mänskliga rättigheter, samma folkrättsliga principer och samma rätt till frihet och självbestämmande för alla folk – utan undantag.

Så även om det känns tröttsamt måste jag dra det igen, genom att återupprepa det jag tidigare skrivit om detta.

Vad är antisemitism?

För snart sex år sedan skrev jag om detta i artikeln: Men vad är då antisemitism – och vad är inte antisemitism? Jag utgick där från definitioner formulerade av Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA). Jag återger en förkortad version här, men läs gärna hela artikeln.

SKMA definierar antisemitism så här: ”Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar. Det handlar dels om stereotypa föreställningar och myter, dels om en negativ inställning till judar som grupp. Antisemitism kan ta sig olika uttryck och variera i styrka (…)”.

SKMA tar även upp förhållandet mellan antisemitism och kritik mot staten Israel. Där skriver man att: ”Kritik av Israels politik är av självklara skäl inte antisemitism. Israel är en stat vars politik och agerande kan och bör granskas och kritiseras på samma sätt som andra staters politik och agerande.” Det är bra för denna åtskillnad gör inte Israels statsledning eller ”Israelvännerna” runt om i världen.

SKMA skriver också att ”gränsen mellan antisemitism och politisk kritik” överskrids ”när judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik”. Det är viktigt att upprätthålla denna skillnad mellan staten Israel, israeler och judar – oavsett hur vi ser på den nuvarande staten Israel.

Innan jag fortsätter här vill jag också säga att jag under de år som jag varit aktiv medlem i Vänsterpartiets Uppsala-förening aldrig har upplevt några som helst uttryck för antisemitism bland några medlemmar i föreningen.

MEN som jag skrev då så finns det ett problem i SKMA:s definition. Det är när de talar om att antisemitism kan ta sig uttryck som ”en antisionism som förvägrar judar rätten till politiskt självbestämmande men erkänner denna rätt för andra folk (…)”.

Jag kritiserar staten Israel i dess egenskap av en etniskt grundad apartheidstat byggd på ockupation, folkfördrivning och folkmord. På samma sätt kritiserade jag apartheidstaten Sydafrika och stödde ANC. Jag anser inte att judar ska förvägras rättigheten att leva i frihet, lika lite som boerna i Sydafrika. Men jag anser inte heller att de ska få särskilda rättigheter på bekostnad av andra folk. Tyvärr har historien visat att den israeliska statsbildningen utvecklats åt ett allt mer extremt håll: från fördrivningen av det palestinska folket till ett medvetet utplånande av detta folk.

Jag anser inte att den uppfattningen är antisemitisk.

Vad är terrorism

När det gäller definitionen av terrorism skrev jag en artikel om detta 2024: ”Terrorism eller motståndskamp”. Jag tog upp några olika historiska exempel: motståndskampen i Norge under den nazi-tyska ockupationen, motståndsrörelsen mot den franska kolonialismen i Algeriet och ANC i Sydafrika. Jag skrev det för att visa att begreppet terrorist inte är så enkelt. Nelson Mandela, som på senare år nästan fick helgonstatus, stod kvar på USA:s terrorlista till 2008. Det finns inte någon objektiv sanning om vad som är terrorism, utan beteckningen och klassificeringen beror på politiska beslut fattade av stater och internationella institutioner. Stater och regimer som också själva utför handlingar som kan definieras som terroristiska. Eftersom maktförhållandena ser ut som de gör i dagens värld och dess medier så kallas aldrig USA:s eller Israels handlingar för terrorism. Däremot kallas alltid våldsamt motstånd mot USA eller Israel för terrorism.

Enligt Folkrätten har ockuperade folk rätt till motstånd, även med våld. Detta motstånd är inte automatiskt terrorism. Det är viktigt att den rätten måste gälla alla folk, inte bara vissa utvalda folk. Sen är det en annan sak att taktik och metoder – även i ett motstånd – kan och bör diskuteras: Är formen för motstånd effektiv? Vilka drabbas? Leder den framåt i situationer där motståndaren är helt överlägsen vad gäller våldskapacitet?

Men rätten till motstånd måste vi erkänna.

Att förhålla sig till Expressen-artikeln

Vad gäller kritiken av Vänsterpartiet i Expressen-artikeln kan vi se två helt motsatta sätt att förhålla sig till den: de som avfärdar kritiken rakt av och de som sväljer den helt. DN skriver t.ex. att ”rötan går djupt i Vänsterpartiet”.  

Högermedier har länge framställt motståndet mot Israels pågående folkmord som antisemitism och allt stöd till palestinskt motstånd som terrorism. Därför är det ganska naturligt att många som är och varit aktiva i solidaritet med palestiniernas rättigheter inte tar till sig Expressens kritik. Men vi bör naturligtvis syna allt. Om det finns belägg för verklig antisemitism hos några medlemmar i Vänsterpartiet så bör de lämna både partiet och sina uppdrag.

Artikeln i Expressen inleds med anklagelser om antisemitism mot Lorena Delgado Varas, som lämnat Vänsterpartiet. Om den saken har jag skrivit tidigare på bloggen. Där förklarar jag varför jag tycker att de som beskyllt Delgado Varas för antisemitism har fel. Det anser jag fortfarande. Läs gärna artikeln.

Expressenartikeln tar också upp en del andra fall av uteslutningar som skett tidigare. Till exempel av Orwa Kadoura, f.d. vice ordförande i V Malmö. Jag vet inte mycket om honom, men jag har inte sett några övertygande bevis här heller. Läs t.ex. ett försvar för Kadoura från en annan medlem i V Malmö i webtidningen Internationalen.

Flera saker som nämns i Expressenartikeln handlar om hur V-medlemmar med rötter i Palestina har förhållit sig till det som hände den 7 oktober 2023. I artikeln nämns några exempel på yttranden eller aktiviteter från dessa medlemmar som skedde just när beväpnade palestinier bröt sig ut ur utomhusfängelset Gaza. En del av yttrandena låter inte bra, men vi bör kanske också sätta dem in i ett sammanhang?

Vad var den 7 oktober?

Den 7 oktober 2023 överraskades Israels överlägsna militära apparat. Hamas väpnade gren Izz al-Din al-Qassam tog sig in i södra Israel via mark-, luft- och sjövägen. De dödade och kidnappade civila israeler i en omfattning vi inte sett förut. Det visade att den israeliska staten var sårbar och att befolkningen trots de stora militära musklerna inte heller är säker.

De vidriga omständigheterna som palestinier lever under göder naturligtvis sådana här utbrott av våld. Det är inte första gången i de koloniserade folkens historia.

Jag ser det som hände som just ett utbrott. Det skulle kunna jämföras med en familj där en tyrannisk far håller fru och barn inlåsta och nedtryckta. Ett av barnen angriper och skadar allvarligt den tyranniske fadern. De flesta av oss skulle utan att försvara barnets våldshandling ändå ha förståelse för den. På samma sätt måste vi sätta det som hände den 7 oktober i sitt sammanhang av förtryck av det palestinska folket. Och det borde gå att förstå att en del människor med släkt och vänner i utomhusfängelset Gaza, utan att närmare tänka efter, reagerade till stöd för utbrytningen ur Gaza.

Det betyder dock inte att vi som är emot kolonialism och ockupationer ska vara för Hamas, varken när det gäller deras politik (sekteristiskt religiös och reaktionär) eller en del av deras metoder (att till exempel döda unga människor på en rejv-fest). Eller att använda offensivt våld mot en militärt helt överlägsen motståndare. Attacken den 7 oktober gjorde ju bara situationen för palestinierna ännu värre än tidigare, så det var inte ”bara” rejv-festande israeliska ungdomar som drabbades.

Vi måste vara för en politik som innebär att människor med olika etnicitet eller religion närmar sig varandra och skapar allianser för fred, demokrati och rättvisa. Hamas politik, liksom den nuvarande israeliska regeringens politik, gör precis tvärtom.

Att syna och utesluta

Kanske finns det en del av dem som nämns i Expressen-artikeln som har åsikter som inte platsar i Vänsterpartiet. Men jag tycker definitivt inte att den här artikeln i sig är en tillräcklig grund för sådana uteslutningar. De olika ”fallen” borde ha undersökts bättre och samtal borde ha förts med de berörda.

Till slut vill jag också säga att de här angreppen känns svåra att förhålla sig till med tanke på att vi har så många ledande högerpolitiker som utan tvekan eller reservationer slutit upp bakom Israels pågående folkmord. Detta skriver Expressen inte om. Och de personerna kommer inte heller att lämna några listor.