Det är sommar. Samtidigt maler det som kallas valrörelse på i våra medier. Vallöftena duggar tätt liksom de gemensamma fraserna. Fraserna om dessa plånböcker som ska bli tjockare eller om de människor som kallas ”hårt arbetande” och som alla politiker vänder sig till.

Jag har svårt för den frasen. Dels för att den exkluderar många människor som varken kan eller har möjlighet att arbeta alls, varken ”hårt” eller ”mjukt”. Men också för att det framhåller det ”hårda arbetet” som en sorts ideal samtidigt som det hårda arbetslivet har så många baksidor. Tänk på alla människor som sliter ut sig kroppsligt eller själsligt just för att de arbetat för hårt eller för mycket.

I dessa tankar gav jag mig upp på vinden och letade reda på en gammal norsk barnbok: ”Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen”.

Djuren i den gamla barnboken påminner mycket om oss människor och det ”finns en längtan efter fred och trygghet och respekt för varandra”, som det står i ett förlags beskrivning av boken. Jag har alltid gillat den.

Två djur i boken är den flitige (och hårt arbetande) skogsmusen Mårten och hans vän den glade spelmannen Klas Klättermus. På ett ställe i boken har Klas just gjort en visa om att ”äta sjunga och vara glad” och att gå ”till sina vänner” som ”inte säger nej”. När Klas sjunger och spelar den för sin vän Mårten Skogsmus utspelar sig den här dialogen mellan dem:

Alla begriper nog att inget samhälle skulle gå runt om alla var som Klas. Men å andra sidan är kanske inte heller ett samhälle av bara hårt arbetande skogsmöss något att sträva efter? Och i den just nu ganska heta sommaren så kanske vi alla blir lite mer av Klas, vilket väl inte är fel?

____________________________________________

PS: Birger Schlaug skriver bra på sin blogg om hur både finansministern och Socialdemokraternas Magdalena Andersson svänger sig med begreppet ”hårt arbetande svenskar”. Läs den också.