Snart är den svenska valrörelsen över. Affischerna kommer att plockas ner. De har i de flesta fall inte varit någon uppiggande syn. Oftast falska eller helt intetsägande. Som KD:s om att ”Tro på Sverige”, sossarnas om att ”ta Sverige på allvar” eller SD:s om att ”göra Sverige till Sverige igen”.

Ingen kan backa historien och SD har inte förklarat till vilken tid de vill förflytta oss. För att vara trovärdiga måste de backa ordentligt, närmast till tiden före demokratins genombrott. För det kan väl inte vara arbetarrörelsens välfärdssamhälle som de längtar till?

Samtidigt finns det något listigt med slagordet. För visst kan många av oss längta efter sådant som försvunnit och sörja sådant som förändrats.

Demoskop gjorde en undersökning där de svarande fick tycka till om när Sverige fungerade som bäst. Det visade sig att 1980-talet var en sådan tid och att 1980 var ett favorit-år.

Det är intressant eftersom året 1980 var ett år då välfärdsstaten stod på sin höjd och klassklyftorna var mindre än de varit på årtionden. Men det är knappast det som ledningen för SD längtar tillbaka till. Själv kan jag däremot känna en sorg över hur så många saker blivit sämre och värre i Sverige sedan dess. Det handlar inte bara om ökade klyftor, nedmonterad eller privatiserad välfärd, tåg som inte ”går som tåget” eller brev som inte kommer ”som ett brev på posten”. Det handlar också om den tilltagande och numera statliga rasismen och vad som bedöms som rimligt helt enkelt.

Jag tänkte på det för några dagar sedan då Expressen fortsatte och dessutom trappade upp sin kampanj mot Vänsterpartiet. Nu anklagade man dessutom V – som om det vore brottsligt – för att ha ” bjudit in palestinska politiker från Fatah”.

Jag tänker då på vilket annorlunda land Sverige blivit sedan 1983.

Fatah (”Palestinska nationella befrielserörelsen”) grundades av Yassir Arafat i slutet av 1950-talet. Det var och är det dominerande partiet inom PLO och den palestinska myndigheten på Västbanken.

1983 besökte Arafat Stockholm. Han träffade då Olof Palme. Även 1988 kom Arafat till Sverige. Fem år senare kom han igen och träffade då den moderata statsministern Carl Bildt som stod som värd.

Ingen av dessa besök handlade om att Palme, Bildt eller Arafat tyckte lika eller stod varandra nära politiskt. Men på den tiden ansåg alla politiker att det var bra att använda sig av diplomati och att ha kontakter.

Jag har inte heller några speciella sympatier för den palestinska myndighet som styrs av Fatah på Västbanken. Men de är den officiella representanten. Och världen blir inte bättre av att vi stänger kontakter.

År 2012 erkände FN Palestina som en icke-medlemsstat med observatörsstatus. I oktober 2014 erkände Sverige Palestina. Den svenska borgerligheten och högern kastade då sig över Margot Wallström socialdemokraternas utrikesminister och framställde detta som extremt. Men större delen av världens länder hade redan erkänt Palestina. Och året därpå gjorde även Vatikanstaten det.

Med tanke på den israeliska statens, krigsmaktens och bosättarnas övervåld och krympande av ytan för palestinierna så är det svårt att vara optimistisk om denna stat.

Samtidigt tror jag aldrig att israeler eller palestinier kan leva i fred förrän de har samma rättigheter.