Jag skrev för tio år sedan här på bloggen att ”ingen kommer undan politiken”. Så är det, oavsett om vi vill det eller inte. Men ofta kan politikens uttryck och former vara både fåniga och direkt motbjudande.

Så har det varit under den mycket smutsiga valkampanj som föregick valet. Det fortsatte sedan direkt efter valet med högerns rasistiska kampanj mot ”muslimska röster”. Något som beskrivits bra och anständigt av en av de sista liberala rösterna, nämligen DN:s ledarsida. Och det fortsatte inom ”oppositionen” efter valet av talman….

Lättnaden och oron

Det som kändes viktigast innan valet var att vi skulle kunna bli av med den vidriga Tidö-regeringen, den mest reaktionära regering vi haft i modern tid.

Att Tidöregeringen föll var en stor lättnad, liksom att SD för första gången backade (med tre procentenheter) i ett riksdagsval. Då kunde vi hoppas att det var en fortsättning på de bakslag ytterhögern har haft i Polen (Lag och Rättvisa) eller Ungern (Orbán).

Men nu känns även detta osäkert. Kan det rentav bli extraval och återkomst för Tidö? Hemska tanke.

Vändningen och socialdemokratins tillbakagång

Det klara övertag som ”oppositionen” hade under en lång tid smälte på bara en kort tid undan så att ”vinsten” blev mycket knapp. Detta berodde främst på två saker:

1. att Liberalerna som länge var uträknade klarade sig genom skamlöst flörtande som gav framförallt moderata stödröster och att de fick ytterligare hjälp genom en extrem media-exponering i slutet av valet.
2. att socialdemokraterna backade så mycket och fick sitt sämsta resultat sedan demokratins införande.

Att S backade så mycket finns det många orsaker till. Det är ju en långsiktig trend även i andra europeiska länder. Hur detta har gått till med just den svenska socialdemokratin har analyserats av historikern Kjell Östberg. Han skriver att:

Socialdemokratins styrka har historiskt byggt på två pelare Dels den starka rörelsen – parti, fackföreningarna, ungdoms- och kvinnoförbunden, ABF med flera. Alltså ett rörelseparti med djupa rötter i lokalsamhället. Och dels den idé som mer än någon annan vunnit anklang i breda samhällslager: välfärdssamhället som skydd mot kapitalismens kriser. Bägge dessa stödjepunkter har idag eroderat.

Men det kan också analyseras direkt utifrån s-ledningens sätt att driva valkampanjen. Wendela Dryler gör det i den oberoende socialdemokratiska tidningen ”Rörelsen”.

Hon skriver att:

Trots att vi gjorde vår bästa knackvalrörelse någonsin, så gjorde vi vårt sämsta valresultat sedan demokratin infördes.

Och det skedde trots att:

En betydande majoritet av svenska folket hatar tonårsvisningar, ökade utsläpp och vinster i välfärden. Ovanpå det kryddades valrörelsen av Ulf Kristerssons korruptionsskandaler och SD:s säkerhetsfarliga Rysslandskopplingar.

Hon fortsätter:

…medan vi for upp och ner i trapphus, vurmandes för våra reformer, kom ledningen med märkliga uttalanden om samarbete åt höger.

Uttalanden som fick mig att tvivla på om partiledningen verkligen ville driva socialdemokratisk politik. För hur skulle vi driva igenom våra reformer i sådana samarbeten?

Det kändes som en käftsmäll i ett läge då det såg ut som att vi kunde få en vänstermajoritet i Sveriges riksdag för första gången på 20 år, bestående av S, V och MP.

Men partiledningen gick aldrig till val på en vänstermajoritet. De gick till val på att Sverigedemokraterna inte skulle få ministerposter.

De presenterade inga välfärdsreformer tillsammans med MP och V. De presenterade inte ens några satsningar på klimat och miljö, som samtliga oppositionspartier gemensamt hade kunnat gå till val på.

Wendela Dryler säger att det kändes ”som att ledningen gömde undan reformerna för väljarna. Som om de trodde att väljarna inte ville ha socialdemokratisk politik”.

Mobbningen av V

Men det räckte inte med att socialdemokratins ledning vände sig högerut (främst till C). De började också mobba V, vars valframgång var en förutsättning för att Tidöregeringen förlorade. Vänstersossen Daniel Suhonen skrev (på Facebook): Socialdemokraterna måste ”ändra attityd”:

Att baktala sina partners, chikanera dem och måla ut dem som i olika grad verklighetsfrånvända, usla och något som katten släpat in för att sedan när man är beroende av varandra – försöka lura och manipulera sina mindre partners. Den strategin måste ha kommit till vägs ände nu.

Expressen-journalisten Barth-Kron skrev en krönika om denna mobbning, där det för S är ”viktigare att vara tillmötesgående mot C än mot Vänsterpartiet”. Vilket ledde till att Magdalena Andersson inte sa ”ett enda vagt kritiskt ord om C”, trots att det var/är deras ”vägran att ens inleda regeringsförhandlingar med V” som orsakat haveriet med regeringsbildningen. Han jämförde det på ett lustigt sätt med ett ”klassiskt familjedrama”, där:

Centerpartiet framstår som favoritbarnet som kommer undan med vad som helst.
Vänsterpartiet är familjens hackkyckling som får skulden för allt, oavsett vem som började.
Miljöpartiet är den ordentliga mellansystern som försöker vara alla till lags, och som därför blir förbisedd av alla.

Ganska träffande.

Att välja talman

Nu säger de ledande socialdemokraterna att problemet i regeringsförhandlingarna är att Vänsterpartiet häromdagen valde att rösta på moderaten Norlén som talman.

Jag vet inte om det var ett klokt beslut av V:s ledning. Och jag förstår att det retade upp sossarna. Men nu pratar ledningarna för S och C om att V har ingått ”block” med Tidögänget. Är det någon som tror på det? Och är det verkligen mer upprörande att rösta för en moderat talman än att rösta för Tidögängets migrations- och kriminalpolitik som sossarna faktiskt till stor del har gjort under de senaste åren?

Att stödja eller sitta i regering?

Vänsterpartiet eller dess föregångare VPK/SKP har aldrig suttit i regeringen. Jag är tveksam till om det är en klok taktik att i nuvarande situation driva krav på detta. Men om det är en klok taktik är en sak. Det är en annan sak att det absolut inte är någon orimlig ståndpunkt att precis som alla andra partier kräva att få sitta i en regering som man ger stöd till med sina mandat och röster.

Det socialdemokratiska partiet var en gång ett mycket stort parti, bland annat i form av röststöd. Men S har nästan aldrig haft en helt egen majoritet bakom sig i riksdagen (jag tror att undantagen är 1940 och 1968). Under större delen av den tid som S har regerat så har de gjort det med stöd av V eller dess föregångare VPK/SKP.

Men det finns två mycket viktiga skillnader mot denna tid. En kvantitativ och en mer kvalitativ. På den tiden var S ett parti med stöd över 40 procent. Men en viktigare skillnad är att S på den tiden genomförde gradvisa och viktiga förbättringar för folkflertalet. Förbättringar som vänstern både kunde stödja och med rätta anse sig vara delaktiga i. Men från 1980-talet vände detta. Vi har sett S genomföra avregleringar, privatiseringar och nedskärningar inom välfärden. Under senare år har S gått ännu längre och närmat sig den nationalistiska högern ifråga om migrations- och asylfrågor liksom kriminalpolitik.

Att regera tillsammans med dagens socialdemokrati kommer inte att vara någon lätt sak för V, ifall det blir möjligt.

Att begripa hur regeringsmakt utövas är inte lätt att förstå för oss som befinner oss långt bort från den. En viss insikt i detta fick jag själv genom en artikel i LO:s tidning Arbetet där Daniel Swedin skriver om turerna kring sjukförsäkringen efter valet 2014: Sjukförsäkringen förklarar varför Vänsterpartiet kräver ministerposter.

Reinfeldt-regeringen hade infört den s.k. stupstocken i sjukförsäkringen som innebar att människor som huvudregel förlorade sjukpenningen efter 914 dagar. Reinfeldt-regeringen föll 2014. S och MP bildade regering, men V förhandlade och lyckades få bort den här stupstocken.

Det var, som Swedin skriver, ”en verklig seger för V men främst för landets långtidssjukskrivna, såklart”. Men denna seger tömdes snabbt på innehåll av den socialdemokratiska socialförsäkringsministern Strandhäll. Regeringen antog ett åtgärdsprogram. Genom kontroll av Försäkringskassan, ett regleringsbrev 2016 och en målsättning om att få ner sjuktalen återinfördes något som liknade stupstocken. Avslagen på rätt till sjukskrivning ökade och svårt sjuka människor blev av med sjukpenningen.

Trots att V förhandlat och fått bort ”stupstocken” så kunde ett departement de inte kontrollerade samtidigt införa en styrmodell som pressade Försäkringskassan till att göra hårdare bedömningar och leverera fler avslag.

Swedin avslutar:

Det är därför V inte längre bara vill förhandla om politiken. Det är därför partiet vill ha makt över vad som händer med politiken när förhandlingarna är avslutade.

Man kan tycka mycket om Vänsterpartiets politik, företrädare, politiska kultur och tonläge.

Men det går inte att låtsas som att deras krav på ministerposter är en obegriplighet som mest handlar om den egna prestigen.

Ja, det var en för mig viktig insikt. Men naturligtvis innebär det också stora risker för V att sitta i en regering. Risker som handlar om att också bli medansvariga för mycket som är emot partiets program och v-väljarnas intressen.

Tre debattinlägg med olika vinklar på den frågeställningen kan du läsa i web-tidningen Internationalen:

Stig Henriksson: Finns inget bättre än regeringsmedverkan

Peter Widén: Släpp fram Andersson – men låt bli att tigga om ministerposter

Kjell Östberg: Allt talar för att ett omval bäddar för Tidös återkomst