Bokhandlare Åbergs skyltfönster med antisemitisk propaganda, Stockholm 1941.
Olika uttryck för antisemitism har förekommit i Sverige efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Antisemitism är ett gift på samma sätt som islamofobi eller antiziganism. Men de antisemitiska utrop och attacker som skett nu senast är inte orsakade av Trumps farliga beslut. Detta reaktionära gift har funnits länge och i olika former, men alltid genom historien med en kärna av mytbildning om judarnas ondska och förmåga att ta kontroll.
Att antisemitismen för närvarande inte samlar stora skaror i Sverige är inte på något sätt en anledning att tona ned allvaret. Samtidigt är det viktigt att understryka att de som organiserat demonstrationer mot Trump och Israel på inget vis stöder någon form av antisemitism. Tvärtom har man på alla sätt agerat mot sådana uttryck. Majoriteten av Sveriges muslimer står inte heller bakom detta. Inte heller religiösa ledare står bakom detta. I Aftonbladet kunde vi till exempel läsa en artikel av en större grupp svenska imamer som skrev att:
…..det är en stor skam för oss muslimer att antisemitiska hatbrott förekommer bland en del av Sveriges muslimer. Det är hög tid att ta itu med antisemitismen på allvar, både i muslimska och i icke-muslimska led.
Det är alltså oerhört viktigt att på alla sätt göra klart att kritik mot staten Israel inte är en kritik mot judar. All sorts rasism är farlig och skadlig om vi vill leva i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Alla olika typer av rasism samverkar och stärker varandra.
Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas.
Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten, speciellt av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.
Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrivits från sina hem har rätt att återvända.
Antisemiter gör inte någon åtskillnad mellan staten Israel och judar. Men inte heller sionister gör denna skillnad. En av sionismens varmaste anhängare i Sverige är kristdemokraternas europa-parlamentariker Lars Adaktusson. I söndags var han med och organiserade en manifestation i Stockholm där han talade tillsammans med Marcus Birro och Israels ambassadör. Manifestationen vände sig inte bara mot de senaste uttrycken för antisemitism. Den tog ett steg till och kopplade ihop detta med en okritisk uppslutning bakom staten Israel. Adaktusson menade även att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Vad Adaktusson gör är att blanda ihop de svenska judarnas trygghet och säkerhet med staten Israel.
Så samtidigt som vi bekämpar antisemitism var den än uppträder bör vi också hålla ett öga på sionisternas försök att använda detta för egna syften.
Läs andra bloggar om Israel, Palestina, Jerusalem, antisemitism
PEPPRAT RÖDGRÖNT 