I Sverige har arbetarrörelsen satt djupa avtryck. De flesta av dessa avtryck handlar om uppnådda friheter, demokrati, rättvisa, trygghet m.m. Ett av de mindre avtrycken är att 1 maj, arbetarrörelsens dag är allmän helgdag. Så har det varit sedan 1939. Jämfört med alla de helgdagar som har sitt ursprung i kristendomens dominans under flera hundra år, är detta avtryck litet. Ändå finns det folk på den borgerliga kanten som vill avskaffa denna enda dag som helgdag.
1 maj är alltså en allmän helgdag. Man kan göra vad man vill och de flesta väljer ju inte att tåga med arbetarrörelsen i något av de olika tåg som samlas. De som inte delar arbetarrörelsens värderingar kan låta bli att demonstrera. Men de har också rätt att demonstrera denna dag. Här i Uppsala har Livets Ord och KD gjort det några gånger. Det är ju lite som om socialister skulle demonstrera med röda fanor på Långfredagen, men alltså något som är tillåtet. Märkligt nog kan till och med nazister använda denna dag utan att stoppas.
Tvingande husförhör hölls till slutet av 1800-talet.
Men tänk dig nu hur det skulle vara ifall du var tvungen att delta i 1 maj-tågen, oavsett dina egna åsikter. Så var det ju för inte så länge sedan när det gäller kyrkan och den kristna tron. Du kunde inte välja att stå utanför. Du var tvingad att delta. Men samhället har sekulariserats och så är det inte längre även om del återstår när det gäller kyrkan och kristendomens makt.
Tänk dig nu återigen att det hade varit så i en period då arbetarrörelsen var mycket stark i Sverige att 1 maj-firandet gjorts obligatoriskt. Skolbarn skulle kommenderas ut att vifta med röda flaggor oavsett vad de eller deras föräldrar tyckte om saken. Försök också tänka dig en situation där en sådan (tänkt) tidigare plikt att demonstrera på 1 maj avskaffats. Om traditionen av tvång ändå dröjde sig kvar och de som protesterade mot tvånget bemöttes med argument av typen att ”det är en tradition” som upprätthållits av ”mamma, farfar och storsyskonen” och dessutom en ”självklarhet”, vad skulle du tänka om det? Auktoritärt och odemokratiskt eller hur?
Men nu har det ju inte varit så i Sverige – tack och lov – den sortens auktoritära styre skulle varken vara bra för demokratin eller för de socialistiska idéerna. Men så resonerar de konservativa kristna som tycker att den kristna traditionen och dominansen över våra liv ska fortsätta – oavsett vad vi själva vill – bara för att det är en ”tradition” som de själva uppskattar.
Ett exempel på det här sättet att resonera kunde man för några dagar sedan läsa i UNT. Det var skrivet av den kristdemokratiske Uppsalapolitikern Mikael Oscarsson. För Oscarsson är det en självklarhet att skolavslutningar ska (få) ske i kyrkan där ”en präst ska få be om Guds välsignelse”.
I Oscarssons resonemang och tänkande finns inte någon som helst förståelse för dem som inte delar hans egen kristna tro. För oss som inte tillhör den kristna kyrkan för att vi är agnostiker, ateister eller tillhör andra trosriktningar är det lika främmande att bli välsignade av en präst i kyrkan som för Oscarsson att tåga bakom röda fanor. Men jag tror inte Oscarsson klarar av att vända på perspektivet på detta sätt.
Oscarsson skriver ”på ren svenska” – som han uttrycker det – att skolavslutningar ”ska få hållas i kyrkan, man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse”. Och: ”För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet att denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen”. Det handlar för Oscarsson också om att ”lära ut det svenska kulturarvet”. Men att lära ut kunskap om historien och kulturen är något helt annat än att tvingas delta i religiösa ceremonier. Oscarssons perspektiv är – som oftast med konservativa – den gamla maktens perspektiv. Auktoritärt och odemokratiskt.
Religionsfriheten
Religionsfriheten – som jag uppfattar den och som den uttrycks i svensk lag – innebär rätt och frihet att utöva en religion men också rätten att slippa religion, religiösa ceremonier eller diktat.
Det finns länder där rätten att utöva religion förtrycks. Det brukar för det mesta leda till att religionen stärks. Men i Sverige har vi inte det problemet. Mer komplicerat är det här istället med rätten att slippa religion. Det synsätt som Oscarsson och KD har är ett av uttrycken för det.
Intressant här är de krav som nu reses på att förbjuda religiösa friskolor. Liberalernas Björklund har t.ex. rest detta krav. Han har knappast med sig KD här. Som vanligt med Björklund så har inte kravet rests utifrån några principiella resonemang. Han resonerar inte om denna andra sida av religionsfriheten utan mer utifrån aktuella händelser på några religiösa, men icke kristna skolor. Ändå är det bra.
För mig är det självklart att vara mot religiösa friskolor. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. När det gäller våra barn så krockar här inte bara olika värderingar utan också olika rättigheter. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Samtidigt står det i Barnkonventionen att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt innebär att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös (eller annan) indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan. Själv har jag minnen från den obehagliga tid då man i skolan tvingades att be böner till en gud som mina föräldrar inte presenterat mig för. Jag tycker att alla barn ska få slippa sådant och att alla ska få mötas på neutral mark.
Läs andra bloggar om religion, religionsfrihet, skolan, skolavslutningar
å islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.
Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
