Mikael Oscarsson (kd) och religionsfriheten

I Sverige har arbetarrörelsen satt djupa avtryck. De flesta av dessa avtryck handlar om uppnådda friheter, demokrati, rättvisa, trygghet m.m. Ett av de mindre avtrycken är att 1 maj, arbetarrörelsens dag är allmän helgdag. Så har det varit sedan 1939. Jämfört med alla de helgdagar som har sitt ursprung i kristendomens dominans under flera hundra år, är detta avtryck litet. Ändå finns det folk på den borgerliga kanten som vill avskaffa denna enda dag som helgdag.

1 maj är alltså en allmän helgdag. Man kan göra vad man vill och de flesta väljer ju inte att tåga med arbetarrörelsen  i något av de olika tåg som samlas. De som inte delar arbetarrörelsens värderingar kan låta bli att demonstrera. Men de har också rätt att demonstrera denna dag. Här i Uppsala har Livets Ord och KD gjort det några gånger. Det är ju lite som om socialister skulle demonstrera med röda fanor på Långfredagen, men alltså något som är tillåtet. Märkligt nog kan till och med nazister använda denna dag utan att stoppas.

Tvingande husförhör hölls till slutet av 1800-talet.

Men tänk dig nu hur det skulle vara ifall du var tvungen att delta i 1 maj-tågen, oavsett dina egna åsikter. Så var det ju för inte så länge sedan när det gäller kyrkan och den kristna tron. Du kunde inte välja att stå utanför. Du var tvingad att delta. Men samhället har sekulariserats och så är det inte längre även om del återstår när det gäller kyrkan och kristendomens makt.

Tänk dig nu återigen att det hade varit så i en period då arbetarrörelsen var mycket stark i Sverige att 1 maj-firandet gjorts obligatoriskt. Skolbarn skulle kommenderas ut att vifta med röda flaggor oavsett vad de eller deras föräldrar tyckte om saken. Försök också tänka dig en situation där en sådan (tänkt) tidigare plikt att demonstrera på 1 maj avskaffats. Om traditionen av tvång ändå dröjde sig kvar och de som protesterade mot tvånget bemöttes med argument av typen att ”det är en tradition” som upprätthållits av ”mamma, farfar och storsyskonen och dessutom en ”självklarhet”, vad skulle du tänka om det? Auktoritärt och odemokratiskt eller hur?

Men nu har det ju inte varit så i Sverige – tack och lov – den sortens auktoritära styre skulle varken vara bra för demokratin eller för de socialistiska idéerna. Men så resonerar de konservativa kristna som tycker att den kristna traditionen och dominansen över våra liv ska fortsätta – oavsett vad vi själva vill – bara för att det är en ”tradition” som de själva uppskattar.

Ett exempel på det här sättet att resonera kunde man för några dagar sedan läsa i UNT. Det var skrivet av den kristdemokratiske Uppsalapolitikern Mikael Oscarsson. För Oscarsson är det en självklarhet att skolavslutningar ska (få) ske i kyrkan där ”en präst ska få be om Guds välsignelse”.

I Oscarssons resonemang och tänkande finns inte någon som helst förståelse för dem som inte delar hans egen kristna tro. För oss som inte tillhör den kristna kyrkan för att vi är agnostiker, ateister eller tillhör andra trosriktningar är det lika främmande att bli välsignade av en präst i kyrkan som för Oscarsson att tåga bakom röda fanor. Men jag tror inte Oscarsson klarar av att vända på perspektivet på detta sätt.

Oscarsson skriver ”på ren svenska” – som han uttrycker det – att skolavslutningar ”ska få hållas i kyrkan, man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse”. Och: ”För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet att denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen”. Det handlar för Oscarsson också om att ”lära ut det svenska kulturarvet”. Men att lära ut kunskap om historien och kulturen är något helt annat än att tvingas delta i religiösa ceremonier. Oscarssons perspektiv är  – som oftast med konservativa – den gamla maktens perspektiv. Auktoritärt och odemokratiskt.

 

Religionsfriheten

Religionsfriheten –  som jag uppfattar den och som den uttrycks i svensk lag –  innebär rätt och frihet att utöva en religion men också rätten att slippa religion, religiösa ceremonier eller diktat.

Det finns länder där rätten att utöva religion förtrycks. Det brukar för det mesta leda till att religionen stärks. Men i Sverige har vi inte det problemet. Mer komplicerat är det här istället med rätten att slippa religion. Det synsätt som Oscarsson och KD har är ett av uttrycken för det.

Intressant här är de krav som nu reses på att förbjuda religiösa friskolor. Liberalernas Björklund har t.ex. rest detta krav. Han har knappast med sig KD här. Som vanligt med Björklund så har inte kravet rests utifrån några principiella resonemang. Han resonerar inte om denna andra sida av religionsfriheten utan mer utifrån aktuella händelser på några religiösa, men icke kristna skolor. Ändå är det bra.

För mig är det självklart att vara mot religiösa friskolor. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. När det gäller våra barn så krockar här inte bara olika värderingar utan också olika rättigheter. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Samtidigt står det i Barnkonventionen att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt innebär att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös (eller annan) indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan. Själv har jag minnen från den obehagliga tid då man i skolan tvingades att be böner till en gud som mina föräldrar inte presenterat mig för. Jag tycker att alla barn ska få slippa sådant och att alla ska få mötas på neutral mark.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, religionsfrihet, skolan, skolavslutningar

Att bekämpa fundamentalism

Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar henne i staden och lägrar henne så skolen I föra dem bägge ut till stadens port och stena dem till döds….

Femte Mosebok, kapitel 22, vers 23-24

Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas, så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru, därför att han kränkt henne; han får icke skilja sig från henne så länge han lever.

Femte Mosebok 22:28-29

Dessa uråldriga och för moderna människor vidriga åsikter står alltså att läsa i den del av Bibeln som förenar judendomen och kristendomen. Att kvinnor på den tid då detta skrevs inte hade mycket att säga till om framgår ju helt klart. I de gamla religiösa skrifterna finns både det som vi moderna människor kan tycka är gott, ont eller  svårbegripligt. Men i alla de stora religiösa samfundens skrifter så är den patriarkala och ojämlika synen på kvinnor genomgående.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Svårbegriplig katolsk tradition i Spanien under Stilla veckan.

Och även om de uråldriga formuleringarna inte tillämpas av de flesta av dem som idag vördar de heliga skrifterna, så finns det religiösa förtrycket kvar hos många när det gäller sådant som skilsmässa, preventivmedel, abort, ja överhuvudtaget när det gäller rätten för kvinnor att bestämma över sina egna kroppar.

Jag skyller inte på Gud. För jag hör inte till dem som tror att de religiösa skrifternas ord är direkta givna av Gud. Jag utelämnar överhuvudtaget frågan om existensen av en gud. Eller rättare: jag anser inte att man kan veta något om den saken och utgår inte heller från den tanken i mitt liv. Däremot kan man förhålla sig till religionerna som ju så uppenbart är produkter av människor i givna samhällen. Jag tror att även de troende som inte bokstavligt följer skrifterna också ser dem som givna av människor, inte av Gud.

Men att förhålla sig till religionerna handlar för mig inte främst om vad som står i skrifterna utan om den praktik och de organisationer som byggts upp i religionernas namn. För formerna och innehållet har verkligen varierat. Kontrasten mellan de första kristna i Romarriket (som kom från de lägre sociala skikten i samhället) och inkvisitionens förtryckande maktapparat, framstår till exempel som enorm. Kristendomen har varit den form som olika grupper använt för sina intressen eller sin kamp antingen det varit upprorsmän som Thomas Münzer under tyska bondekrigen, befrielseteologerna i modern tid i Latinamerika, de våldsamma korstågskrigarna eller alla de inom kyrkan som under århundraden upprätthöll respekten för överheten. korstågOch när man läser om perioden då kristendomen efter 1492 tog över makten i Spanien framstår den islamska perioden som betydligt mer progressiv. Jämfört med denna period framstår de nuvarande extremt bakåtsträvande grupperna av fundamentalister inom islam som en extrem kontrast.

Inom de olika religionerna finns även idag stora skillnader och motsättningar. Därför bör man akta sig för enkla generaliseringar om religionerna eller om dem som anses tillhöra den ena eller andra religionen. Det gäller alltså inte bara det att vi inte får klumpa ihop människor utifrån egna fördomar. Det gäller också om religionerna i sig. Vi kan försöka läsa deras skrifter. Där kommer vi hitta mycket som är både hemskt och oacceptabelt eller svårförståeligt. Men då mycket olika saker görs och gjorts i religionernas namn, kan vi inte fördöma religionerna i sig. Vi kan ogilla dem, men med det kommer vi inte att nå långt. Bättre att se till vad som görs, vilka vi kan förena oss med oavsett religion och vilka vi har som våra motståndare – också där oavsett religion.

Varför skriver jag då detta? Jo, bland annat på grund av en artikel av Ann Heberlein i Göteborgsposten där hon tycker att vi måste ”tala om elefanten i rummet”. Elefanten i detta fall är religionen islam. Det är konstigt sagt. För det har ju knappast varit tyst om denna fråga. Om den har det verkligen pratats nu ganska länge och tyvärr i ett allt otrevligare tonläge. De som brukar säga att vi inte gör, men måste, prata om detta, är folk i den högerextrema miljön, som jag inte tror Heberlein vill förknippas med. Författaren Andreas Malm uppmärksammade dessa pågående tendenser och dess historia redan 2009 i boken ”Hatet mot muslimer”.

Heberlein ”påstår givetvis inte att alla muslimer är terrorister” men ”dessa blodtörstiga dödssekter hämtar sin näring ur en religiös tradition och dess skrifter.” Hon säger sig inte heller vara okunnig om det som hon kallar ”min egen tradition, kristendomen” också har en våldsam och hemsk historia eller att det finns ”djupt problematiska passager i både Gamla och Nya testamentet”.

Men menar Heberlein : ”Om vi ska kunna bekämpa jihadismen, det islamistiskt motiverade våldet, måste vi förstå dess världsbild.” Att skaffa kunskap tror inte jag heller är fel. Men däremot tror jag att den här typen av extrema religiösa uttryck främst har sin grund i förhållanden i samhället. Förhållanden som det går att göra något åt och som vi bör göra något åt. När många unga känner hopplöshet, känner sig utestängda och nedvärderade och inte ser några positiva alternativ då göds den här typen av ideologier.

Men så kommer det på slutet av artikeln, det som är själva kärnan:

En bra början är att erkänna att religion spelar roll och att vissa religioner kan ha större våldspotential än andra.

Det lite försiktiga ”kan ha”, öppnar dörren för något annat. Men det förklarar inte varför dessa fenomen uppträder nu, i dagens värld. Har just denna religion alltid och oavsett sammanhang ”större våldspotential än andra”? Tanken utgår från någon sorts inre kärna i en religion som skulle göra just den mer våldsam än andra oavsett tid och rum. Det bortser helt från historien. Och det bortser helt från social och politisk analys. Man behöver bara backa några decennier för att se att det då var andra typer av terrorbrott som dominerade och att den ”muslimskt motiverade” terrorismen är  av ganska sent datum.

Vad denna artikel däremot gör är att surfa med i en högervind som gör livet svårare för alla dem som betraktas som eller betraktar sig själva som muslimer. Det är det som är mycket allvarligt och sorgligt. Det bidrar inte till kampen mot fundamentalismen utan till hatet mot muslimer.

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, fundamentalism, kristendom, islam, terrorism

Saudiarabien – den fundamentalistiske vännen.

Tron hos sådana rörelser som Muslimska brödraskapet att islams läror och lagar kunde utgöra grunden för ett samhälle i den moderna världen stärktes genom skapandet av en stat som hade en sådan grund, Saudiarabien.

(Albert Hourani: ”De arabiska folkens historia” s. 276).

På samma sätt som kristendomen under historiens lopp delats i olika kyrkor, tankeriktningar och sekter, har också islam delats. Idag kan vi nästan varje dag läsa i tidningarnas nyheter om konflikterna mellan de två huvudriktningarna: Sunni och Shia. En riktning som det funnits allt större anledning att informera sig om är den riktning inom Sunni som kallas wahhabism efter den religiöse reformatorn Ibn ´Abd al-Wahhab (1703 – 1792). Det är den tolkning av islam som bland annat Al Qaida, den s.k. islamiska staten (IS)och staten Saudiarabien utgår från.

Kort historia

Saudiarabien är en ganska ung stat. Länge var det område som nu är Saudiarabien en del av det Osmanska imperiet. Under flera hundra år bredde detta imperium ut sig i en stor del av Asien, Afrika och Europa. Den centrala makten fanns då i Istanbul. Redan på 1500-talet erövrades Kairo, Damaskus, Jerusalem, Bagdad och delar av den arabiska halvön. Men i utkanterna av det osmanska väldet levde olika arabiska stammar delvis utanför imperiets kontroll. När Ibn ´Abd al-Wahhab år 1744 kom till Deraiya uppstod den förening av svärdet och religionen som så ofta genom historien visat sig vara ett framgångsrikt recept för att utöva makt. Ibn ´Abd al-Wahhab förenade sig med emiren Muhammad Ibn Saud i ett plundrings- och erövringskrigande mot de omgivande grannarna som pågick i flera decennier och fortsatte efter hans död. År 1802 intog saudierna den heliga staden Mekka. Men de lyckades då inte hålla den länge. Osmanerna under ledning av den egyptiske vicekungen Muhammed Ali krossade mellan 1811 och 1818 tillsvidare wahhabiterna och återerövrade Mekka till det Osmanska imperiet. Trots detta levde den saudiska staten snart upp igen fast i mindre skala. Men en dynasti under Ibn Rashid i centrala Arabien som stöddes av osmanerna lyckades under en period hålla nere saudierna. saudikartaMen 1914 – i samband med det första världskriget som innebar det definitiva sammanbrottet för det Osmanska riket – utmanades Ibn Rashid av saudiern ´Abd al – ´Aziz. Då påbörjades det som skulle leda till upprättandet av det nuvarande Saudiarabien 1932. Men detta hade inte gått utan hjälp av två andra makter som ersatte den osmanska, nämligen det med tiden sjunkande brittiska imperiet och det uppåtstigande USA-imperiet. Britterna hjälpte ´Abd al – ´Aziz till makten på samma sätt som de gjorde Feissal till kung av Irak och Abdullah till kung av Jordanien. Och USA-bolaget Standard Oil var på plats redan i början av 1930-talet. Här fanns nämligen världens största oljereserver. Utvinningen av olja började 1938.

Saudiarabien idag

Den nuvarande kungen Salman bin Abdull aziz

Fortfarande är wahhabismen statsreligion i Saudiarabien. Koranen och sharia ligger till grund för all lagstiftning.  Saudiarabien är utan tvekan den mest fundamentalistiska och totalitära  staten i världen. Den är också den mest förtryckande när det gäller den kvinnliga delen av befolkningen.

Ett sinnrikt sätt att bevara detta samhälle – förutom genom direkt förtryck av den egna befolkningen – är det faktum att arbetarklassen består av importerad och rättslös utländsk arbetskraft, samtidigt som en gynnad inhemsk medelklass har växt fram.

Västvärldens främste allierade

Jämsides med Israel har Saudiarabien sedan länge varit USA:s främsta allierade i den här delen av världen. Enkelt uttryckt har det handlat om byte av olja mot vapen, säkerhet och stöd. Och det handlar inte om lite vapen. År 2014 gick Saudiarabien förbi Indien som det land som importerar mest vapen (mätt i pengar) i hela världen. Och så som USA beter sig, så beter sig också alla de andra länder inom den del av världen som kallas väst. Alla gör det utifrån sina olika förutsättningar och speciella roller. Men alla har de denna mjukhet mot denna den värsta av diktaturer. Det gäller också i vårt land. Jag har skrivit om det förut.

När Sveriges skumma vapenaffärer med den saudiska diktaturen avslöjades för några år sedan visade det sig att både ledande borgerliga politiker,  Wallenbergfamiljen och kungahuset var i högsta grad inblandade. Svenska kapitalister gick till storms inte mot lögnerna och myglet utan mot risken att förlora pengar hos denna diktatur. Och en f.d. moderat utrikesminister tyckte att vi  inte skulle vara ”ovänliga”. Vi kunde också höra en dåvarande moderat försvarsminister och en f.d. krigsmaterielinspektör som inte tyckte att man kunde kalla Saudiarabien för en diktatur.

Samma principlösa fjäsk visades från både USA och Sveriges sida när envåldshärskaren kung Abdullah dog i början av år 2015.

Samma brist på demokratisk konsekvens ser vi också varje gång på de borgerliga ledarsidorna ifall det finns risk att vi ska förlora några affärer. Man missar aldrig heller ett tillfälle att angripa den nuvarande utrikesministern Wallström varje gång hon yppar den minsta kritik mot vår saudiska vän.

När för några dagar sedan 47 människor på en gång avrättades i Saudiarabien var det visserligen inte några som försvarade detta. Men reaktionerna var inte av den kaliber som man skulle kunna tycka vore rimliga. Låt oss t.ex. föreställa oss att något liknande hade hänt på Kuba eller i Ryssland. Då hade vi hört en orkan av fördömanden och önskemål om sanktioner utan någon rädsla för förlorade affärer.

Den s.k. västvärlden som vi tillhör är helt enkelt alltför insyltad med den saudiska diktaturen för att på allvar angripa eller ens ifrågasätta regimen i Saudiarabien. En regim som själv med direkt eller indirekt våld och understöd ingriper överallt för att främja sina egna intressen. Trots att regeringarna i EU och USA låtsas som om de vill ha demokrati i arabvärlden så kommer det bara vara en läpparnas bekännelse så länge man inte bryter banden med regimen i Riyadh. Men att verkligen stödja demokrati i arabvärlden skulle hota att skada regimen i Saudiarabien och det vill man inte.  Därför har västvärlden hittills  valt att ligga lågt när det gäller stödet till demokrati i arabvärlden och på alla sätt undvikit konfrontation med Saudiarabien.

Saudiarabien och dess härskande kungafamilj fungerar som en propp mot all progressiv utveckling i denna del av världen. Att bryta med och på alla sätt isolera och försvaga regimen i detta land borde därför vara en av de viktigaste utrikespolitiska åtgärderna om vi verkligen vill bidra till en utveckling mot någon form av demokrati.

(Läs också på Skiftet om hur vapenexporten till Saudiarabien fortsätter.)

Intressant?

Läs andra bloggar om arabvärlden, Saudiarabien, demokrati, vapenexport, religion

Läs också en artikel i ämnet av Jan Guillou i Aftonbladet från 2008 som bland annat behandlar Busch-familjens kopplingar till den saudiska monarkin.

Vem får vara i kyrkan?

Ganska ofta nuförtiden hör man folk säga – i en gnällig ton – att man ”inte får” göra olika saker. De menar då saker som de själva är för men som de anser att de hindras att göra. Till exempel brukar man höra att man inte får ha skolavslutning i kyrkan. Det är uppenbarligen inte sant. I tidningarna kan man läsa om skolor som har avslutning i kyrkan. Kyrkan kan ju vara en bra lokal, vid dåligt väder och med tanke på att allt fler moderna skolor saknar samlingslokaler.

Det kontroversiella och det som både skolinspektionen och en del debattörer uttryckt är däremot att det är problematiskt om man har religiösa ceremonier på en skolavslutning. För oss som tar religionen på allvar och inte betraktar den som bara en ”fin gammal vana” är det en viktig aspekt av både religionsfriheten och demokratin. Alla ska ha rätt att inom de gemensamma lagar som gäller sammansluta sig och i sina gudshus utöva sin religion. Men alla andra – och de är idag en växande skara – ska också slippa att pådyvlas denna religion eller anpassa sig till den. Så var det förr i Sverige då kyrkan hade stor makt som en del av överhetssamhället, och så är det ännu i många länder.

Att ifrågasätta religiösa ceremonier på en skolavslutning handlar om demokrati, helt enkelt. Det som man inte får (?) eller åtminstone inte borde få, är att påtvinga andra sina religiösa ceremonier. För att vi alla ska mötas på lika villkor oavsett religiös tillhörighet eller brist på religiös tillhörighet så är det bättre att hålla religionen borta från t.ex. skolavslutningar.

Däremot får alla de som vill utöva sin religion tillsammans med andra med samma tro. Naturligtvis ska varje församling ha rätt att bestämma om sitt eget hus. Vill man t.ex. inte släppa in en skola för en sekulär skolavslutning utan präst, så är det deras rätt. På samma sätt borde det vara deras rätt att bestämma inom sin församling om vilka man vill viga utan något ingripande från staten. I förhållande till staten gäller däremot det som demokratiskt beslutats vad gäller vilka som får vigas.

När det gäller vigsel så var det i fjol enligt Kyrkans tidning bara en tredjedel av alla vigslar som ägde rum i kyrkan. Men det som är mer märkligt är att av dessa som väljer att gifta sig i kyrkan så är det en tredjedel som direkt försöker påverka den präst som ska viga dem ” att hålla igen på pratet om Gud”. Det var en TT-nyhet häromdagen som berättade detta att:

Var tredje präst i Svenska kyrkan har blivit ombedd att hålla igen på pratet om Gud vid vigselgudstjänster.

Dessa människor gillar alltså kyrkan, men de tycker inte att kyrkans gud ska få vara där. Åtminstone inte så mycket att guden märks eller stör. Det måste jag säga är en ganska extrem uppfattning även för en agnostiker som jag.

Intressant?

Läsa andra bloggar om kyrkan, religion

%d bloggare gillar detta: