Den svenska skolans gökungar

De fyra största skolkoncernerna (Academedia, Engelska Skolan, Thorengruppen och Kunskapsskolan) har tillsammans tjänat drygt 1,3 miljarder kronor det senaste året och totalt 4,6 miljarder kronor under de senaste fem åren.

Det är pengar som hade behövts lite var som helst inom den svenska skolan och som borde ha stannat där. Men problemen med de aktiebolagsdrivna s.k. friskolorna är betydligt fler än detta.

Det kanske viktigaste problemet är att målet om en likvärdig skola brister alltmer. Enligt forskningen har etablerandet av de privata skolorna ökat dessa problem. Det yttrar sig till exempel så att när en s.k. friskola etablerar sig i en kommun och lockar till sig elever från de kommunala skolorna, så förlorar dessa den skolpeng som följer varje elev, men kostnaderna minskar inte. Då tvingas kommunen höja skolpengen (även till ”friskolan”) – eller skära ner. Mer än var fjärde kommun har under de senaste två åren –  enligt Skolvärlden – betalat ut extra ersättning till friskoleföretag för att den egna skolverksamheten har gått med underskott.

En ännu sjukare sak är att en del kommuner har tvingats föra över pengar till skolföretag som inte ens längre har någon verksamhet. Något som Skolvärlden också berättar om och jag själv skrivit om tidigare.

En moderat som ser problemet

Gökunge

Därför var det välgörande och intressant att se ett inslag på Rapport igår. Det handlade om Uddevalla Kommun och att Nordic International School (NIS) ville etablera sig  där. En moderat och en socialdemokratisk politiker intervjuades. De ville båda stoppa NIS etablering i kommunen. Den moderata politikern sa att: ”personligen har jag inget emot friskolor…men nu fokuserar vi på kommunen.” De berättade att de 2019 byggt  en helt ny skola och att en till var på väg att bli klar. De såg det då som ett mycket stort problem att en ny aktör skulle  komma och plocka elever och sökte stöd hos Skolinspektionen för att få stopp på detta. Men Skolinspektionen gick dem inte till mötes. En företrädare för myndigheten sa att ”det är inte så ofta vi nekar en etablering på grund av vad kommunen har anfört”. Och det visar sig stämma enligt SVT:s undersökning. Förra året inkom 92 ansökningar om att starta nya grundskolor, 23 fick avslag, men inget avslag berodde på att etableringen skulle kunna påverka kommunen negativt.

Det här är upprörande att ta del av. Innan vi lyckas göra oss av med det lika unika som vansinniga marknadsexperimentet i svensk skola och stänger ute aktiebolagen så kanske vi åtminstone kan hoppas att regeringen ger lite muskler till Skolinspektionen för att hjälpa den kommunala skolan och stoppa blodflödet till ”friskolorna”.

Vetenskap och politisk tro

För övrigt såg jag en stund på Agendas specialprogram om skolan där såväl skolforskare som representanter för de politiska partierna frågades ut. Något som jag tycker framgick tydligt var hur flera partier tycks helt bortse från forskningens resultat. Mest tydligt och tragikomiskt blev detta när Fredrik Malm från det lilla Liberala partiet argumenterade mot forskningens resultat angående betyg. Forskaren Anders Jönsson sa att dåliga betyg riskerar att skapa en känsla av maktlöshet hos elever och att de elever som får låga betyg under en längre tid istället lägger ner sitt engagemang i skolan. Men Malm trodde mer på sin egen erfarenhet som pappa. Där har vi hamnat alltmer. Kunskap baserad på forskning ersätts av tro, tyckande och än värre saker. Det har trängt in även inom politiken. Främst bland högernationella av olika slag. Men nu alltså även inom Liberalerna.

Almegas ”etiska problem”

I skollagen (kap 1 4§) står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Skolan ska alltså enligt lagen kompensera för skillnader. Det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Det brukar sägas att vi ska sträva efter en likvärdig skola för alla.

Men nu finns det alltfler undersökningar som visar att likvärdigheten minskar inom det svenska skolväsendet, att barns sociala bakgrund slår igenom hårdare än förut när det gäller skolresultat.

Därför tillsatte regeringen en utredning om en mer likvärdig skola. Uppdraget var ”att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola”. Syftet ”att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”.

Till utredningar lämnas det svar i form av s.k. remisser. En organisation som lämnat remiss är Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega. Av deras svar framgår att de faktiskt inte står bakom det ovan citerade stycket i skollagen, trots att även de säger sig vara för en likvärdig skola som de definierar som ”att även elever med svagare bakgrund ska kunna få utbildning av hög kvalitet”. Men skriver samtidigt att de ”ser etiska problem” med ett kompensatoriskt skolsystem. De anser i klartext att bara ett system där plånboken styr blir rättvist, eller med deras ord:

Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar. En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden

Istället för att fortsätta skriva här rekommenderar jag dig att klicka och läsa vidare om detta i ett mycket välskrivet blogginlägg av Johan Enfeldt, där jag själv stötte på dessa uppgifter. Han argumenterar mycket bra gentemot Almegas syn.

Caroline Hoffstedt (s) vill titta djupt på lokalfrågan

Lärartätheten i Uppsala kommun är en av de sämsta i landet sedan länge. I den senaste rankingen från Lärarförbundet hamnar Uppsala kommun på plats 282 av 290. I den totala rankingen ligger kommunen lite bättre i jämförelse, främst tack vare att elevernas resultat ligger högre.

Men varför är det så relativt sett få lärare och stora klasser i Uppsala?

När det ansvariga kommunalrådet Caroline Hoffstedt ska svara på den frågan i UNT 6 oktober förklarar hon det med ”rekryteringsutmaningar” och lokalkostnader. ”Rekryteringsutmaningar” är ju bara ett finare ord för att det är svårt att få tag på lärare som vill arbeta i Uppsala kommun. Det är ett klent svar då det inte alls förklarar varför det är på det viset. Och var det inte ganska nyligen rent av svårt att få tag på jobb som lärare just i Uppsala kommun?

Men lokalkostnaderna då? Dem förklarar kommunalrådet så här:

Det finns flera orsaker. En är att vi går fram med mycket nyinvesteringar. En annan har att göra med hur vi använder lokalerna. Vi minskade lokalytan i gymnasiet eftersom vi inte hade tillräckligt många elever.

När reportern då påpekar att de skolor som byggs ju inte börjat kosta pengar än och att lokaler som tagits bort inte heller borde belasta den nuvarande budgeten, svarar Hoffstedt så här:

Det visar behovet av att titta djupare på den här frågan.

Ja, det verkar ju uppenbart behövas. När man läser den här artikeln kan man ju annars få intrycket att kommunalrådet inte har en aning om varför lokalkostnaderna är så höga för skolor just i Uppsala kommun. Att förstå och komma tillrätta med dessa kostnader verkar helt avgörande eftersom kostnaderna för undervisning faktiskt är lägre i Uppsala både jämfört med större kommuner och riket som helhet. I Uppsala går 27 600 kr per elev åt till att betala för lokaler mot 21 800 i andra större städer.

Jag vet att Uppsala inte är ensamt om detta problem med att hyreskostnader suger ut de pengar som borde användas till undervisning. Tillkomsten av ”friskolorna” har säkert bidragit till detta då det försvårar planeringen och gör att det plötsligt helt enkelt kan vara för många skolor i förhållande till antalet elever.

Men hyrorna då? Jag vet nog mindre än kommunalrådet Hoffstedt om detta, men jag känner mig ändå misstänksam när det gäller Uppsala skolfastigheter. Detta bolag bildades för inte så länge sedan tillsammans med två andra bolag för att ha hand om (äga) kommunens skolor, idrotts-anläggningar och kontor. Jag skrev om det då 2012 här på bloggen. Kommunens ekonomichef sa då att det skulle skapa en ”jättekassa”. Ja, så föll hans ord. Att sälja ut kommunal egendom är enligt mitt sätt att se saken ofta ett mycket kortsiktigt sätt att handla, men naturligtvis drar det just i det kortsiktiga perspektivet in pengar.

Howard Thurston (1869 – 1936) var en av de första stora trollkarlarna. Vår tids ekonomichefer som gör jätteaffärer genom att sälja till sig själva har utvecklat konstarten i vår tid.

Men i det här fallet handlade det om att sälja till sig själv. Naturligtvis kan man inte bli rikare av att sälja till sig själv. Det handlade om ett för de flesta av oss andra svårbegripligt redovisningstrixande. De av kommunen bildade bolagen lånade pengar på det som kallas den öppna marknaden. Med de lånade pengarna köpte bolagen dessa skolfastigheter, idrottsanläggningar och kontor. Till marknadspris. De kommunala bolagen måste alltså betala räntor till dem de lånat av och kommunen måste betala marknadsmässiga hyror till bolagen.

År 2015 hade bolaget Skolfastigheter ett totalt rörelseresultat på 201 miljoner, vilket efter avskrivningar blev 83 miljoner.

Är det inte konstigt, ja stötande rent av, att kommunens eget bolag drar in pengar samtidigt som något som borde vara en kärnverksamhet dras med problem och tvingas skära i verksamheten för att det betalar dessa intäkter?

 

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, välfärden

Mikael Oscarsson (kd) och religionsfriheten

I Sverige har arbetarrörelsen satt djupa avtryck. De flesta av dessa avtryck handlar om uppnådda friheter, demokrati, rättvisa, trygghet m.m. Ett av de mindre avtrycken är att 1 maj, arbetarrörelsens dag är allmän helgdag. Så har det varit sedan 1939. Jämfört med alla de helgdagar som har sitt ursprung i kristendomens dominans under flera hundra år, är detta avtryck litet. Ändå finns det folk på den borgerliga kanten som vill avskaffa denna enda dag som helgdag.

1 maj är alltså en allmän helgdag. Man kan göra vad man vill och de flesta väljer ju inte att tåga med arbetarrörelsen  i något av de olika tåg som samlas. De som inte delar arbetarrörelsens värderingar kan låta bli att demonstrera. Men de har också rätt att demonstrera denna dag. Här i Uppsala har Livets Ord och KD gjort det några gånger. Det är ju lite som om socialister skulle demonstrera med röda fanor på Långfredagen, men alltså något som är tillåtet. Märkligt nog kan till och med nazister använda denna dag utan att stoppas.

Tvingande husförhör hölls till slutet av 1800-talet.

Men tänk dig nu hur det skulle vara ifall du var tvungen att delta i 1 maj-tågen, oavsett dina egna åsikter. Så var det ju för inte så länge sedan när det gäller kyrkan och den kristna tron. Du kunde inte välja att stå utanför. Du var tvingad att delta. Men samhället har sekulariserats och så är det inte längre även om del återstår när det gäller kyrkan och kristendomens makt.

Tänk dig nu återigen att det hade varit så i en period då arbetarrörelsen var mycket stark i Sverige att 1 maj-firandet gjorts obligatoriskt. Skolbarn skulle kommenderas ut att vifta med röda flaggor oavsett vad de eller deras föräldrar tyckte om saken. Försök också tänka dig en situation där en sådan (tänkt) tidigare plikt att demonstrera på 1 maj avskaffats. Om traditionen av tvång ändå dröjde sig kvar och de som protesterade mot tvånget bemöttes med argument av typen att ”det är en tradition” som upprätthållits av ”mamma, farfar och storsyskonen och dessutom en ”självklarhet”, vad skulle du tänka om det? Auktoritärt och odemokratiskt eller hur?

Men nu har det ju inte varit så i Sverige – tack och lov – den sortens auktoritära styre skulle varken vara bra för demokratin eller för de socialistiska idéerna. Men så resonerar de konservativa kristna som tycker att den kristna traditionen och dominansen över våra liv ska fortsätta – oavsett vad vi själva vill – bara för att det är en ”tradition” som de själva uppskattar.

Ett exempel på det här sättet att resonera kunde man för några dagar sedan läsa i UNT. Det var skrivet av den kristdemokratiske Uppsalapolitikern Mikael Oscarsson. För Oscarsson är det en självklarhet att skolavslutningar ska (få) ske i kyrkan där ”en präst ska få be om Guds välsignelse”.

I Oscarssons resonemang och tänkande finns inte någon som helst förståelse för dem som inte delar hans egen kristna tro. För oss som inte tillhör den kristna kyrkan för att vi är agnostiker, ateister eller tillhör andra trosriktningar är det lika främmande att bli välsignade av en präst i kyrkan som för Oscarsson att tåga bakom röda fanor. Men jag tror inte Oscarsson klarar av att vända på perspektivet på detta sätt.

Oscarsson skriver ”på ren svenska” – som han uttrycker det – att skolavslutningar ”ska få hållas i kyrkan, man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse”. Och: ”För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet att denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen”. Det handlar för Oscarsson också om att ”lära ut det svenska kulturarvet”. Men att lära ut kunskap om historien och kulturen är något helt annat än att tvingas delta i religiösa ceremonier. Oscarssons perspektiv är  – som oftast med konservativa – den gamla maktens perspektiv. Auktoritärt och odemokratiskt.

 

Religionsfriheten

Religionsfriheten –  som jag uppfattar den och som den uttrycks i svensk lag –  innebär rätt och frihet att utöva en religion men också rätten att slippa religion, religiösa ceremonier eller diktat.

Det finns länder där rätten att utöva religion förtrycks. Det brukar för det mesta leda till att religionen stärks. Men i Sverige har vi inte det problemet. Mer komplicerat är det här istället med rätten att slippa religion. Det synsätt som Oscarsson och KD har är ett av uttrycken för det.

Intressant här är de krav som nu reses på att förbjuda religiösa friskolor. Liberalernas Björklund har t.ex. rest detta krav. Han har knappast med sig KD här. Som vanligt med Björklund så har inte kravet rests utifrån några principiella resonemang. Han resonerar inte om denna andra sida av religionsfriheten utan mer utifrån aktuella händelser på några religiösa, men icke kristna skolor. Ändå är det bra.

För mig är det självklart att vara mot religiösa friskolor. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. När det gäller våra barn så krockar här inte bara olika värderingar utan också olika rättigheter. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Samtidigt står det i Barnkonventionen att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt innebär att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös (eller annan) indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan. Själv har jag minnen från den obehagliga tid då man i skolan tvingades att be böner till en gud som mina föräldrar inte presenterat mig för. Jag tycker att alla barn ska få slippa sådant och att alla ska få mötas på neutral mark.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, religionsfrihet, skolan, skolavslutningar

Sätter Löfven ned foten mot den egna medlemsopinionen?

Den 10 oktober skrev jag en blogg om den s.k. valfriheten och detta med vinst inom välfärdssektorn (Apropå valfriheten: finns det likheter mellan segregering av romer i Slovakiens skolor och den svenska skolsegregeringen?) Frågan är mycket viktig. Den kommer också att behandlas på socialdemokraternas kongress i vår. Apropå denna kongress så avslutade jag artikeln så här: ”Jag börjar alltmer tycka att denna kongress och de beslut som tas där kommer att vara bland det viktigaste som händer i svensk politik det närmaste året.”

Jag har sen kommit att fundera på om det var en så välbetänkt formulering. I en perfekt värld där demokrati verkligen fungerar enligt teorin i alla partier så vore det sant. Men de socialdemokratiska partiledningarna har ju under åren varit mycket skickliga på att hitta på lösningar på problemet med ”gräsrötterna”. Tänk på kärnkraften eller EU-frågan t.ex. Något som den här bilden från vänsterpartiet i Flen (tror jag att det var) visar på ett bättre sätt än vilken som helst text:

En skarp och lika skrämmande som informativ inblick i de auktoritära strukturerna inom den socialdemokratiska partistyrelsen får man i en artikel från tidningen Folkbladet i Västerbotten. Där ställs frågan om socialdemokraterna förlorade valet redan nu genom partistyrelsens överkörning av medlemmarna.

Ledarskribenter på de borgerliga tidningarna har redan börjat hurra för Löfven och anse frågan avgjord INNAN partikongressen. Synen på demokrati är verkligen inte mycket att hurra för!

Tyvärr är det ju knappast realistiskt att tro att vänsterpartiet ska få så stort stöd så att de kan avgöra denna fråga. Därför är diskussionen inom socialdemokratin trots att man kan förtvivla, ändå så viktig i denna fråga. Socialdemokrater som på den senaste tiden skrivit mycket bra i denna diskussion är t.ex. Lena Sommestad (blogg se nedan), Bengt Silfverstrand (också blogg, se nedan) och Carl Lindberg som i ett debattinlägg i UNT bland annat skrev att:

Om vi accepterar vinstintressen inom skolan så får verksamheten ett annat mål än det som finns formulerat i skollag och läroplaner.

Det förra språkröret för miljöpartiet Birger Schlaug punkterar på sin blogg också skarpt propagandan om att valfrihet kräver vinst, på ett sätt som man skulle önska att man fick höra från MP:s nuvarande ledning. Ja, även en liberal som Anna Dahlberg (Expressen) har argumenterat sakligt och bra i frågan.

Sen finns det i den här frågan som vanligt också (minst två) mycket bra artiklar på bloggen Ett hjärta rött.

Kommer sakargumenten och den folkliga opinionen räcka? Eller kommer det bli ännu ett steg bakåt för demokratin?

Media: DN, Expressen (Anna Dahlberg), SvD, UNT

Folkbladet

Folkbladet2

Bloggat: Lena Sommestad, Bengt Silfverstrand, Essbeck, LO-bloggen,  Ett hjärta rött1, Ett hjärta rött2

Schlaug

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: