För en vecka sedan var jag tillsammans med hundratals andra uppsalabor vid moskén här i Uppsala då den så kallade ”kärleksbombningen” genomfördes. Jag gick dit för att uttrycka mitt stöd för religionsfriheten, för att uttrycka solidaritet med utsatta och hotade och i förhoppningen att motverka ökat hat mot människor med muslimsk tro.

Aktionen fick stort stöd från många i samhället. Men på nätet har jag också sett olika typer av kritiska reaktioner. Då menar jag inte de öppet hatiska som förekommer på nätsidor i miljön runt SD eller mer extrema. Den som vill få en inblick i denna skrämmande tankevärld kan till exempel läsa om detta på den f.d. högerextremisten Kim Fredrikssons blogg – en blogg som för övrigt innehåller en hel del vettigt. Jag har inte heller sett att ledningen för SD har fördömt dessa angrepp på religionsfriheten.

Men en typ av invändning mot ”kärleksbomningen”, som jag stött på, har varit frågan ifall vi inte också borde uttrycka samma typ av stöd för utsatta judar eller kristna. En annan typ av invändning har varit att vi satte upp hjärtan på en lokal som också hyser människor med odemokratiska eller allmänt bakåtsträvande åsikter, att vi därmed stödde eller legitimerade deras åsikter.

När det gäller attacker mot judar eller judiska bönehus är det självklart att de måste fördömas och ageras kring på samma sätt. Det är självklart därför att judar som grupp varit och fortfarande är hotade  även i Sverige. Sen bör detta inte blandas ihop med frågan om synen på staten Israel eller sionismen. En del som försvarar staten Israel i alla lägen brukar göra en sådan felaktig koppling. Att ifrågasätta staten Israel är inte antisemitiskt.

När det gäller svenska kyrkor så händer det ibland att dessa utsätts för stöld eller vandalisering. Det är naturligtvis upprörande men en sak för polisen. Det finns inte en allmän hotbild mot svenska kyrkor. De som gör sådana handlingar uppmuntras inte av olika näthatare eller grupper som drivs av hat mot ”kristna som folkgrupp”. Därför är det en helt annan sak.

Sen är det så att man måste skilja på frågan om att uttrycka stöd för religionsfriheten och synen på religion eller olika uttryck för en religion. Man måste också kunna skilja på viljan att motverka demonisering av människor med viss tro från det faktum att man inte delar denna tro eller till och med vill bekämpa en del av dess uttryck. Som socialist är jag mot högerkristna på samma sätt som jag är mot ”högerislam”.

Dådet i Paris

Inom loppet av en vecka sker så det vidriga attentatet mot redaktionen för satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. En hel värld fördömer våldshandlingarna och angreppet på yttrandefriheten. Ledare för muslimska organisationer såväl i Frankrike som i Arabvärlden fördömer dådet. Förutom fördömanden har det från många håll också påpekats att detta inte får leda till ökade spänningar mellan folk med olika tro, eller demonisering av hela folkgrupper. Den norska terroristexperten Stig Jarle Hansen intervjuas i Aktuellt och säger bland annat att vi inte ska svälja det agn som lagts ut och öka spänningarna så som ”terroristerna” (han använder det uttrycket) vill.

Jag har inte sett några som välkomnar dådet mot Charlie Hebdo varken i Sverige eller internationellt. Men även denna gång ser jag en del som menar att vi också måste diskutera och ifrågasätta (ett exempel är t.ex. den välskrivna bloggen POLITOFONEN, men det finns också andra både i Sverige och internationellt). I detta fall handlar det om att man inte vill sluta upp okritiskt bakom Charlie Hebdo. Man anser att bilder som publicerats där varit stereotypa och kränkande för muslimer och araber. Kanske är det så.

Vad som är kränkande kan alltid diskuteras. Jag tycker att det har stor betydelse vilka som blir kränkta. Om man sparkar uppåt eller neråt till exempel. Att håna eller förlöjliga grupper som är utsatta eller underordnade i ett samhälle tycker jag inte är ett uttryck för mod. I en del fall har jag tyckt att sådant bildskapande bidragit till att spä på fördomar och öka motsättningar som inte bör ökas. Men vad vi tycker är en sak för diskussion, bland annat inom ramen för yttrandefriheten. Pengar sätter gränser för möjligheterna att nå ut långt vid användandet av tryckfriheten. Men det enda som begränsar yttrandefriheten rent legalt är lagstiftning om hets mot folkgrupp. Det är bra. Därför har frågan om vad vi tycker om en del bilder som publicerats på Charlie Hebdo inte ett dugg med stödet för yttrandefriheten och stödet till de drabbade att göra. Det är möjligt att ha flera tankar i huvudet samtidigt precis som vid attentaten mot moskéerna.

På samma sätt har stödet till utsatta muslimer eller attackerade moskéer här i Sverige eller andra länder i Europa – redan har tre attentat mot franska moskéer och böneplatser genomförts efter dådet mot Charlie Hebdo – inte ett dugg att göra med vad vi tänker om religion överhuvudtaget eller olika yttringar av islam. Stödet till religionsfriheten måste vara lika villkorslöst som stödet till tryckfriheten inom ramen för de lagar som gäller.

Men när vi uttrycker en sådan solidaritet med, i detta fall Charlie Hebdo, är det viktigt hur solidariteten utformas. Det får inte bli ett tillfälle för de högerextrema. De kommer att göra allt vad de kan för det. Därför var det mycket bra att den reaktionära och rasistiska Nationella Fronten stängdes ute från manifestationerna i Frankrike, till ledaren Le Pens stora vrede. Socialdemokraten Francois Lamy uttryckte anledningen till att NF inte kunde vara med på ett bra sätt till Le Monde:

[Nationella Fronten är] en av organisationerna som söndrar landet, stigmatiserar våra muslimska medborgare och spelar på rädslor.

Det är också viktigt hur vi skildrar denna strid för yttrandefriheten. Somar Al Naher skriver bra om detta i Aftonbladet:

En del krafter försöker utnyttja terrordådet mot satirtidningen Charlie Hebdo genom att framställa den som en kamp mellan väst och öst. Mellan islam och tolerans. Mellan ett vi som är upplysta mot ett dom som är barbarer.

Det där är en farlig uppdelning för den riskerar att osynliggöra alla de muslimer och icke-muslimer, inte minst i Mellanöstern, som kämpar för det fria ordet.

I själva verket finns den främsta satiren, kritiken och analysen av terrorister och IS att finna i den muslimska världen. Det är bara att googla för att hitta en uppsjö av komiska sketcher och videoklipp på nätet.

Den som vill se exempel på sådan satir från arabvärlden kan titta på denna länk.

En liknande klok och kritisk synpunkt hittar jag hos Zvi Bar’el på den israeliska tidningen Haaretz:

 …till skillnad från de europeiska staternas likgiltighet för attackerna och dödandet av muslimska civila i muslimska stater , har (i Europa) varje attack mot en europeisk civil , utomlands eller hemma , omedelbart gett upphov till pavlovska reaktioner mot ” islam”.

Att muslimer dödar muslimer är normalt. Att muslimer dödar européer är ”en civilisationernas kamp” . Islamiska rörelser, såväl som som kristna och judiska rörelser , har genererat terrororganisationer och terrorregimer. Men ingen i Europa ser Ratko Mladic , som var ansvarig för massakern på cirka 8.000 muslimer i Bosnien , som företrädare för kristna eller för kristendomen . Det är lika fel att se de två franska terroristerna , även om de är muslimer , som representanter för islam .

…Det är inte bara ”den västerländska civilisationen” som mobiliserar mot islamiska terrororganisationer . ”Den islamiska civilisationen” gör samma sak och ser extrem terrorism som en fara för dess kultur och dess rykte .

PS: Jag var för en stund sedan på en mycket fin samling här i Uppsala till stöd för yttrandefriheten ordnad av författare i Uppsala som med mycket kort varsel (en dag) samlade ungefär 200 personer. Vid samlingen fanns inte en tillstymmelse av hat mot någon grupp, tvärtom gjordes kopplingar till ”kärleksbombningen” av moskén.

Intressant?

Läs andra bloggar om islam, rasism, antirasism