I lördags flög ett B-52-bombplan från USA:s flygvapen med bas i Polen över Finska viken. Bombplanet vände om strax före ön Hogland som hör till Ryssland.

Det är tydligen första gången som ett B-52-bombplan från USA flugit i finländskt luftrum. Över Sveriges luftrum har ju detta varit tillåtet sedan flera år av våra regeringar, trots att kanske inte alla svenskar känner till det. Att flyga nära den ryska gränsen är inte heller nytt enligt Peter Haldén docent i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan:

Att ett amerikanskt bombplan av typen B52 rör sig så här nära ryska gränsen har blivit något av det nya normala.

Jag läser vad en chef och en forskare vid utrikespolitiska institutet tänker om dessa gränsnära flygningar. Utrikespolitiska institutets chef Mika Aaltola säger så här enligt Yle:

Flygningen med USA:s B-52-plan över Finska viken (visar) en tydlig markering. Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste sund där Ryssland ökat på sin aktivitet.

Och att:

Ryssland (har) ökat på sin provocerande verksamhet från Alaska till Arktis och att det är ett tydligt svar från USA mot ryskt håll att det amerikanska flygvapnets bombplan vänder om i närheten av Hogland i Finska viken.

Till SVT säger han:

Finska viken är ett av Europas strategiskt viktigaste smala sund där Ryssland ökat på sin aktivitet, till exempel på Hogland. Så här tar man de facto hand om sina allierade och skickar ett skrämselbudskap”.

Henri Vanhanen, forskare vid Utrikespolitiska institutet, säger till SVT att ”flygningen demonstrerar Natos engagemang för regionens säkerhet”:

Med flygningen demonstrerar man för Ryssland att här är vi, pigga och vakna.

Vanhanen bedömer också att ”den här typen av kraftuppvisningar kommer att bli mer framträdande under de närmaste åren på grund av det skärpta säkerhetsläget”.

Vanhanen säger också att Finland ”med stor sannolikhet tidigare erbjudits möjlighet till bombplanens närvaro” men att det då ”förmodligen setts som en provokation mot Ryssland”.

Jag funderar över detta. Tidigare har alltså detta avvisats för att man tänkte att det var provocerande mot Ryssland. Men nu är säkerhetsläget sämre och då bryr vi oss inte längre om ifall detta är provocerande. Det är väl samma tanke som Natos chef Stoltenberg uttryckte i SVT om att han kände sig ”trygg med att den styrka Nato visar utplånar alla tvivel i Moskva om vår försvarsförmåga”.

Det är naturligtvis det militära systemets logik. Vi vet att det inte alltid slutar bra. Fienden kanske blir mer provocerad än skrämd (eller både och).

Ukraina och risken för eskalering

Rysslands vedervärdiga angreppskrig mot Ukraina har förändrat så väldigt mycket. Eftersom det var Ryssland och inte USA eller någon annan västmakt eller västmakts-allierad som var angriparen den här gången, så har USA, Nato och närstående satsat på att ge militärt stöd till det angripna Ukraina (Detta till skillnad från till exempel under alla de år då det palestinska folket angripits av Israel eller under USA-kompisen Saudi-Arabiens krig mot Jemen eller under några av USA:s många krig.)  Ändå har det funnits en viss försiktighet vad gäller vapenleveranserna till Ukraina som efterhand trappats upp vad gäller både kvantitet och vapenslag. Det har helt enkelt funnits en tanke om att kriget i Ukraina riskerar att eskalera och att det då även skulle vara risk för att kärnvapen används.

Men inget av detta ”försiktighets-tänk” kan jag se hos de två citerade analytikerna ovan. Där handlar det bara om att ”markera tydligt” och skicka ”skrämselbudskap”. Är det så klokt?

Jag vet att Putin är en hemsk despot. Utvecklingen i Ryssland är förfärlig och kriget måste stoppas. Men jag känner mig inte mera trygg av ett Nato som ska skicka ”skrämselbudskap”.

Vi kan dessutom fundera över hur reaktionerna skulle bli ifall Ryssland hade en militärbas i Venezuela (redan det svårtänkbart) och ett ryskt bombflygplan av typ Tupolev flög lika nära Florida som USA-planet flög nära Hogland.