”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet: Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga. Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville ”flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik