I Irak skördas nu vad USA sått.

Våld är en mörk och destruktiv energi som inte avdunstar på egen hand. Det nuvarande våldet i Irak är en efterklang av det amerikanska och irakiska våld som använts mot miljontals irakier som vägrade att omfamna ockupationen… Irak tilläts värka i outsäglig smärta i över ett decennium, som i sin tur följde efter ett årtionde av ett tidigare USA-lett krig och sanktioner. Under alla dessa år, med början år 1991, har det enda svaret på Iraks elände aldrig varit något annat än våld, som genomgående har genererat än mer våld. USA får inte tillåtas att återigen avgöra Iraks framtid.
Ramzy BaroudCountercurrent.org

För elva år sedan invaderade USA och Storbritannien Irak. Man gjorde det med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till det terroristnätverk som gjort sig världskänt den 11 september 2001: Al Qaida.

Folket i det Irak som angreps led inte bara under en hemsk diktator: Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år efter att Saddam förlorat det stöd som han tidigare fick av USA – då han krigade mot Iran och då han lät döda mer än 5000 kurder i Halabja. Det mänskliga lidande som kriget, ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet lett till har varit och är oerhörda för folket i Irak.

För tio år sedan och ett och ett halvt år efter USA:s invasion och ockupation skrev vår lokala dagstidning UNT i en ledare den 17 november 2004:
”De som idag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.

De kunde knappast ha haft mera fel.
För vad är det som det irakiska folket fått genomleva sedan dess om inte år av ”namnlöst lidande”?
Enligt den brittiska databasen iraqbodycount så är Irak idag lika farligt som det var under kriget och bombningarna 2003. Man menar dessutom att Iraks demokrati har alla kännetecken som en tyranni har: sedan 2006 har tusentals människor arresterats, fängslats och torterats av regimen. Människor som protesterat har blivit skjutna och dödade. Allt motstånd mot regeringen har mötts med ett urskillningslöst våld som drabbat både regimens öppna motståndare och civila, enligt iraqbodycount.
När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen. Nu nås vi dessutom av nyheter om militära framgångar för den Al Qaida-liknande organisationen ISIS inne i Irak. Jag ser i Aftonbladet att utrikesminister Bildt och biståndsminister Engström tycker att detta är alarmerande. Det är det naturligtvis. De tycker också att det vore förödande att se ”ett sammanfall av den irakiska statsbildningen”. Ett större hyckleri får man leta efter. Carl Bildt var en av de främsta supportrarna till president Bushs invasion i Irak och därmed det påbörjade sammanfallet för denna stat. Han har också alltid stött det så kallade kriget mot terrorismen som dominerat världspolitiken sedan 2001 och idag mer tydligt än någonsin framstår som ett totalt fiasko.
Men det är ju inte bara så att USA:s bombpolitik har frambringat, gödslat och närt sådana förhållanden i ett samhälle som gynnar desperation, sekterism, fanatism och extremism. Det är också så att USA själva skapat detta monster. De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje.
Den avskyvärda ISIS-rörelsen, som en del skribenter hävdat är ännu mer extrem än Usama Bin Ladens Al Qaida, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak det som USA sått. USA självt tvingas kanske nu att samarbeta med Iran  – en av ”ondskans axelmakter”. Men de som betalar priset är naturligtvis folkmajoriteten i Irak.

Media: SvD, SR, AB, informed COMMENT
Intressant?
Läs andra blogger om USA, Irak

PS: Några dagar efter att jag publicerat denna blogg nås jag via vännen Lars Drake av en kort artikel i Veckans Affärer som visar hur ett antal USA-företag OCH  Bushs försvarsminister Dick Cheney verkligen skördat väl (ekonomiskt) på Irak-kriget.

Vart går Feministiskt Initiativ?

På 1 maj här i Uppsala i år var det ovanligt många som tågade. Bland de demonstrerande syntes också ett nytt tåg, nämligen Feministiskt Initiativs. I lokaltidningen UNT kunde man den andra maj se en bild som visar hur Feministiskt Initiativs tåg möter Vänsterpartiets tåg. På FI:s banderoll står texten: ”Ingen klasskamp utan feminism – ingen feminism utan klasskamp”. Denna bild har dröjt sig kvar i mitt minne. Anledningen är att jag undrar hur det är (och blir) med klasskampen i Feministiskt Initiativ.
Att verka inom EU-parlamentet är knappast lätt. Speciellt inte för små grupperingar. Tydligen är det så att det är ännu svårare att få något gjort i och genom EU-parlamentet om man inte ingår i någon av de större partigrupperna. Nu kan man läsa i media att Feministiskt Initiativ avvisat både vänstern och de gröna grupperna och istället bestämt att låta sin nyvalda representant i EU-parlamentet ingå i den socialdemokratiska gruppen S&D. Denna gruppering har tillsammans med högergruppen EPP drivit igenom de senaste årens åtstramningspolitik, som rivit ner välfärden men samtidigt räddat  bankerna i EU. Det är en politik som slagit och slår hårt mot många grupper av kvinnor: äldre, ensamstående föräldrar, minoriteter. Det är därför svårt att se att det kan bli så mycket utrymme för varken stöd till klasskamp eller kvinnokamp om man politiskt ska verka inom denna grupp. Inte lär det heller bli så mycket utrymme för Feministiskt Initiativs antirasism eller antimilitarism då S&D-gruppen röstat för ökad militarisering av EU:s gränser.
Arbetarrörelsen uppstod kring arbetarklassens organisering, klassfrågan. Feminismen inom arbetarrörelsens olika organisationer har inte haft någon enkel historia. Men även om begreppet feminism ganska sent blivit allmänt accepterat – idag även långt in i det borgerliga lägret – så är kvinnofrågan och kvinnokampen inte något nytt i historien. Den fanns långt före F! eller 1970-talets Grupp 8 för den delen. Feminismen fanns både utanför och inom arbetarrörelsen. Samma sak gäller för ekologin, vår syn på människan i förhållande till naturen. Medvetenheten om det ekologiska perspektivet har visserligen ökat mycket på senare år, men som t.ex. den amerikanske socialisten John Bellamy Foster visat så fanns perspektivet faktiskt redan hos Karl Marx.
Frågorna och de olika perspektiven är alltså inte nya. Men idag är det mer nödvändigt än någonsin för alla socialister att knyta ihop den systemkritiska analysen och klasskampsperspektivet med såväl ekologin som feminismen och en del andra perspektiv med för den delen. Allt annat är som att försöka gå på ett ben.

Men hur gör då Feministiskt Initiativ? Till skillnad från Miljöpartiet som bygger både på det feministiska och på det ekologiska perspektivet, men däremot avvisar den anti-kapitalistiska systemkritiken så talar Feministiskt Initiativ också om klass. Men de gör det på ett minst sagt oklart sätt. Under rubriken ”Klassanalysen räcker inte” (en tanke som påminner om banderoll-texten ovan) skriver de i sitt program:

Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.
Utvecklingen kan vändas om vi omedelbart inför åtgärder för ett rättvist och hållbart samhälle. Genom att inte acceptera diskriminering och genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.

Om detta kan man säga några saker:
1. Att klassanalys ”inte räcker” är knappast en speciellt djärv idé idag. Jag vet inte ens om det går att hitta grupperingar inom vänstern som hävdar att klassanalysen räcker för att förstå eller ingripa i vårt samhälle. Vad jag vet hävdar de flesta socialister att det behövs andra perspektiv än klass, däremot att klass är något mycket grundläggande.
2. Sen är det ju helt fel att påstå att ”inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer” . Tvärtom är det ett perspektiv som avvisas av de flesta partier utom möjligen i viss mån Socialdemokraterna och definitivt Vänsterpartiet.
3. Ett tal om ”strukturella, omfattande och omedelbara förändringar” för ”omfördelning och rättvisa” som inte talar om den grundläggande ekonomiska makten hos ett fåtal personer i såväl Sverige som hela världen (klassfrågan) är inte heller speciellt övertygande. Att ett parti som funnits i nio år inte har mer klargörande saker att säga i dessa grundläggande frågor är, för att uttrycka det milt, en allvarlig brist.

Men detta handlar ju bara om orden. Radikala partiprogram kan vara bra att ha, men om man inte följer dem så gör de ju inte någon större nytta. Det avgörande för Feministiskt Initiativ är därför precis som för andra partier vad de kommer att göra i praktiken. Och här är som sagt valet att ge sig in den euro-socialdemokratiska stugvärmen ett tecken att tyda.
Nya partier kan verka vitaliserande så som miljöpartiet gjorde med miljöfrågorna när de slog igenom. De kan också sätta press på andra partier. Ibland i reaktionär riktning så som var fallet med Ny Demokrati, ibland i progressiv riktning så som Feministiskt Initiativs genomslag nu redan påverkat andra (till exempel MP) att tala mer om feminism. Men om Feministiskt Initiativ blir mer än en dagslända så kommer det verkliga testet att vara hur de kommer att förhålla sig till försvaret av välfärden och omfördelningen i samhället, alla de frågor som har med klass att göra.

Och här måste jag säga att personen Gudrun Schyman oroar mig. I tio år (1993 – 2003) var hon partiledare för Vänsterpartiet. I slutet av 1990-talet hade partiet ett stort röststöd. Tyvärr användes det till att stödja socialdemokraternas utförsäljningar av den gemensamma egendomen. Trots kongressbeslut om en motsatt politik deltog Vänsterpartiet i beslut om utförsäljningar på 153 miljarder runt millennieskiftet. Om detta har jag aldrig hört Gudrun Schyman fundera. När hon avgick 2003 som partiledare var det inte efter någon politisk strid eller som ett naturligt steg efter tio år på en utsatt post. Gudrun Schyman avgick efter en skandal där det visat sig att hon fuskat med skatten genom att yrka på avdrag för kostnader som hon inte själv hade betalat. Ett agerande som i Sverige skulle drabba alla politiker men speciellt en vänsterpolitiker (och något som hon döljer i en mycket vinklad intervju i Metro). Året därpå lämnade hon Vänsterpartiet men satt trots det kvar i riksdagen som ”politik vilde”. Och i april 2005 var det dags för ett nytt projekt nämligen Feministiskt Initiativ, där hon redan från början tillhörde ledningen.
Nu är ju inte Feministiskt Initiativ detsamma som Gudrun Schyman. Men hon är dess ledare och en mycket skicklig sådan. Som många skickliga ledare verkar hon tycka om och dras till makt och positioner. Ibland lite för mycket tror jag. Och det, liksom det snabba bytet av åsikter, hänger ihop. Det är den typ av politiker som vi har alltför många av redan, som snabbt kan komma att sälja ut alltför mycket samtidigt som samma ord om rättvisa och jämställdhet kommer fortsätta att vina i luften. Jag tror därför inte att Schyman kommer vara en tillgång för F! heller, i ett längre perspektiv. Förutsatt att man ska leva upp till sitt tal om rättvisa och omfördelning alltså.

Media: Flamman1, Flamman2, Flamman3, Flamman4, ETC1, ETC2, Nöjesguiden, Feministiskt Perspektiv, Fria Tidningen

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, Feministiskt Initiativ

PS: Efter att jag skrev denna blogg kom ett mycket bra inlägg i samma fråga – men med fler aspekter – på bloggen Nere i Söderort. Läs den!

Nationaldagen 2014

När jag gick hem från jobbet igår konstaterade vi, några arbetskamrater och jag, att vi inte har någon vidare koll på varför vi egentligen har nationaldag den 6 juni. Några av de yngre arbetskamraterna visste inte ens att denna nationaldag är ett ganska nytt påfund, instiftat 1983 istället för ”Svenska flaggans dag” och först 2005 en arbetsfri helgdag på bekostnad av pingst.
Men mina arbetskamrater och jag var i alla fall glada över att ha en ledig dag att se fram emot. Och så är det väl med de flesta av oss. Oavsett anledning till helgdag och oavsett vad vi tycker om våra jobb, så uppskattar de flesta av oss att vara lediga, fria att göra vad vi vill. Undantaget – från detta att uppskatta ledighet – tycks mest vara människor som tjänar så mycket att vi andra inte riktigt kan föreställa oss hur man skulle kunna göra av med så mycket pengar. En del av dessa mycket rika verkar som om de ser hela meningen med livet som att jobba och ytterligare berika sig. De vill också oftast att vi andra ska jobba så mycket och så länge som möjligt också. Men vi andra är som sagt för det mesta glada över att få vara lediga. Och detta oavsett anledningen. I Sverige existerar  de flesta helger som en följd av kyrkans tidigare starka ställning i samhället. De flesta helger är kristna helger. Men de flesta av oss funderar nog inte så mycket över de olika kristna skälen till att vara ledig som finns i den svenska almanackan. Jag själv kan bara komma på tre undantag från ledigheter som har sin grund i den kristna kyrkan. Det första är den i Sverige hedniska Midsommarafton som vi till skillnad från de flesta andra europeiska folk INTE firar till minne av den helige Johannes. Det andra är arbetarrörelsens 1 maj. Och den tredje är just den ganska nya nationaldagen.
Själv har jag tillbringar nationaldagen på min kolonilott vilket väl inte kan betraktas som ett firande. Men det gjorde mig gott.
I många andra länder firas nationaldagar från ett datum som har med nationell befrielse eller oberoende att göra. Men så är ju inte i Sverige. Det brukar sägas att ”Svenska Flaggans dag” firades till minne av att Gustav Vasa blev kung (den siste kung som valdes f.ö.) över Sverige 6 juni 1523. Jag har svårt att tro att det är något som väcker någon större entusiasm hos de flesta med undantag av några extremt konservativa monarkister.
En annan anledning brukar sägas vara att regeringsformen från 1809 undertecknades 6 juni. Den var väl ett steg i utvecklingen av demokrati i Sverige. Men om nationaldagen ska firas på grund av demokratiska segrar så finns det väl andra, betydligt senare och viktigare tidpunkter som till exempel rösträttens införande som borde vara utgångspunkt. Men här finns det ju flera olika datum eftersom det var en process. Samma sak gäller för utvecklandet av välfärdsstaten som också skulle kunna vara något att fira.
Men det skumma med instiftandet av nationaldagen i Sverige är inte bara att den inte känns naturlig på samma sätt som i en del andra länder. Det är också att den uppstod i en tid då både välfärdsstaten och demokratin inte bara hotades utan faktiskt också minskade samtidigt som klyftorna ökade och den grad av sammanhållning som tidigare funnits minskade. Därför känns också dagens nationalism antingen i det bästa fallet som bara helt konstruerad (utom möjligen vid idrottssammanhang) eller som mycket obehaglig då en nationalism som vill utestänga och svartmåla olika delar av den faktiska befolkningen i Sverige har växt fram.
Jag tycker inte att vi behöver eller tvunget måsta ha en nationaldag. Att få extra ledigheter emellanåt känns alltid gott. Och att vi kan ha olika uppfattningar om de mestadels kristna anledningarna till dessa ledigheter gör dem inte mindre trevliga eller uppskattade
Men om vi tvunget ska ha en nationaldag så finns det bara en sådan naturlig dag som jag tror förenar väldigt många människor i detta land och det är Midsommarafton.

PS: Ett mer djupsinnigt inlägg om nationaldagen och varför den bör firas kan man läsa av Jan Myrdal i Aftonbladet. Det är intressant det han berättar på sitt vanliga högtravande och ålderdomliga vis. Men levande är inte historien och sedan 1523 eller 1809 har en hel del annat hänt, som jag skriver om ovan.

Intressant?

Andra bloggar om nationaldagen

Seger för de tåganställda!

I januari 2012 skrev jag på denna blogg:

Att det blivit något i grunden fel med det sätt som de svenska järnvägarna organiseras på har allt fler människor fått uppleva i praktiken. Idag kommer vart fjärde tåg för sent och Sverige har Europas mest avreglerade järnväg. Till och med den gamle moderatledaren Adelsohn insåg en del av detta och avgick under 2011 från sitt uppdrag som styrelseordförande i SJ. Han sa då bland annat: ”Konkurrens på järnvägen under de omständigheter som råder fungerar inte..”

Ständigt ser vi nya exempel på det sorgliga tågeländet och de tragikomiska bortförklaringarna från de höga cheferna. Här i Uppsala är det extra eländigt just nu på grund av ”spårfel”. Och i södra Sverige kan vi se hur kombinationen av klena satsningar, utförsäljningar till lägstbjudande och avregleringen leder till att både resenärer och de som arbetar på och med tågen drabbas.
Den franska multinationella koncernen Veolia vann upphandlingen av Öresundstrafiken genom att lägga ett bud som var 53 miljoner lägre än närmsta konkurrent. För att få lönsamhet i denna alltför snålt bekostade verksamhet vill företaget säga upp 252 anställda tågvärdar och lokförare. 160 av dem erbjuds sedan återanställning på deltid. Antalet heltidsanställda kommer att minska från 405 nu till 173 om Veolia vinner denna strid.
Det är lätt att förstå vikten av rätten till heltidstjänster. Alltför många och allt fler tvingas idag till olika sorters osäkra anställningar eller deltider. ”Järnvägsföretag” av Veolias typ har också effektivt minskat all möjlig sympati för dessa gamar inom det som tidigare var vår gemensamma och välorganiserade järnväg. Därför är det inte heller konstigt att av drygt 2000 personer i Blekinge, Skåne och Hallands län som SIFO frågat så stöder 59 procent Seko i denna konflikt medan Veolia bara stöds av 7 procent. Ännu fler – 79 procent – säger sig också tycka om att Seko strejkar för att begränsa deltids- och timanställningar.
En seger för de tåganställda är mycket viktig inte bara för dem. Det kommer att ha betydelse även för andra grupper på den svenska arbetsmarknaden, liksom kampen för den gemensamma välfärden.

Media: Dagens Arena,

Intressant?

%d bloggare gillar detta: