Våld är en mörk och destruktiv energi som inte avdunstar på egen hand. Det nuvarande våldet i Irak är en efterklang av det amerikanska och irakiska våld som använts mot miljontals irakier som vägrade att omfamna ockupationen… Irak tilläts värka i outsäglig smärta i över ett decennium, som i sin tur följde efter ett årtionde av ett tidigare USA-lett krig och sanktioner. Under alla dessa år, med början år 1991, har det enda svaret på Iraks elände aldrig varit något annat än våld, som genomgående har genererat än mer våld. USA får inte tillåtas att återigen avgöra Iraks framtid.
Ramzy Baroud på Countercurrent.org

För elva år sedan invaderade USA och Storbritannien Irak. Man gjorde det med falska argument om massförstörelsevapen (som aldrig kunde påvisas varken då eller senare) och lika falska påståenden om Saddamregimens koppling till det terroristnätverk som gjort sig världskänt den 11 september 2001: Al Qaida.

Folket i det Irak som angreps led inte bara under en hemsk diktator: Saddam Hussein. Man led också under de sanktioner som landet varit utsatt för i tio år efter att Saddam förlorat det stöd som han tidigare fick av USA – då han krigade mot Iran och då han lät döda mer än 5000 kurder i Halabja. Det mänskliga lidande som kriget, ockupationen, samhällets sönderfall och de uppblossande motsättningarna mellan olika grupper i landet lett till har varit och är oerhörda för folket i Irak.

För tio år sedan och ett och ett halvt år efter USA:s invasion och ockupation skrev vår lokala dagstidning UNT i en ledare den 17 november 2004:
”De som idag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.”

De kunde knappast ha haft mera fel.
För vad är det som det irakiska folket fått genomleva sedan dess om inte år av ”namnlöst lidande”?
Enligt den brittiska databasen iraqbodycount så är Irak idag lika farligt som det var under kriget och bombningarna 2003. Man menar dessutom att Iraks demokrati har alla kännetecken som en tyranni har: sedan 2006 har tusentals människor arresterats, fängslats och torterats av regimen. Människor som protesterat har blivit skjutna och dödade. Allt motstånd mot regeringen har mötts med ett urskillningslöst våld som drabbat både regimens öppna motståndare och civila, enligt iraqbodycount.
När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen. Nu nås vi dessutom av nyheter om militära framgångar för den Al Qaida-liknande organisationen ISIS inne i Irak. Jag ser i Aftonbladet att utrikesminister Bildt och biståndsminister Engström tycker att detta är alarmerande. Det är det naturligtvis. De tycker också att det vore förödande att se ”ett sammanfall av den irakiska statsbildningen”. Ett större hyckleri får man leta efter. Carl Bildt var en av de främsta supportrarna till president Bushs invasion i Irak och därmed det påbörjade sammanfallet för denna stat. Han har också alltid stött det så kallade kriget mot terrorismen som dominerat världspolitiken sedan 2001 och idag mer tydligt än någonsin framstår som ett totalt fiasko.
Men det är ju inte bara så att USA:s bombpolitik har frambringat, gödslat och närt sådana förhållanden i ett samhälle som gynnar desperation, sekterism, fanatism och extremism. Det är också så att USA själva skapat detta monster. De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje.
Den avskyvärda ISIS-rörelsen, som en del skribenter hävdat är ännu mer extrem än Usama Bin Ladens Al Qaida, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak det som USA sått. USA självt tvingas kanske nu att samarbeta med Iran  – en av ”ondskans axelmakter”. Men de som betalar priset är naturligtvis folkmajoriteten i Irak.

Media: SvD, SR, AB, informed COMMENT
Intressant?
Läs andra blogger om USA, Irak

PS: Några dagar efter att jag publicerat denna blogg nås jag via vännen Lars Drake av en kort artikel i Veckans Affärer som visar hur ett antal USA-företag OCH  Bushs försvarsminister Dick Cheney verkligen skördat väl (ekonomiskt) på Irak-kriget.