På 1 maj här i Uppsala i år var det ovanligt många som tågade. Bland de demonstrerande syntes också ett nytt tåg, nämligen Feministiskt Initiativs. I lokaltidningen UNT kunde man den andra maj se en bild som visar hur Feministiskt Initiativs tåg möter Vänsterpartiets tåg. På FI:s banderoll står texten: ”Ingen klasskamp utan feminism – ingen feminism utan klasskamp”. Denna bild har dröjt sig kvar i mitt minne. Anledningen är att jag undrar hur det är (och blir) med klasskampen i Feministiskt Initiativ.
Att verka inom EU-parlamentet är knappast lätt. Speciellt inte för små grupperingar. Tydligen är det så att det är ännu svårare att få något gjort i och genom EU-parlamentet om man inte ingår i någon av de större partigrupperna. Nu kan man läsa i media att Feministiskt Initiativ avvisat både vänstern och de gröna grupperna och istället bestämt att låta sin nyvalda representant i EU-parlamentet ingå i den socialdemokratiska gruppen S&D. Denna gruppering har tillsammans med högergruppen EPP drivit igenom de senaste årens åtstramningspolitik, som rivit ner välfärden men samtidigt räddat  bankerna i EU. Det är en politik som slagit och slår hårt mot många grupper av kvinnor: äldre, ensamstående föräldrar, minoriteter. Det är därför svårt att se att det kan bli så mycket utrymme för varken stöd till klasskamp eller kvinnokamp om man politiskt ska verka inom denna grupp. Inte lär det heller bli så mycket utrymme för Feministiskt Initiativs antirasism eller antimilitarism då S&D-gruppen röstat för ökad militarisering av EU:s gränser.
Arbetarrörelsen uppstod kring arbetarklassens organisering, klassfrågan. Feminismen inom arbetarrörelsens olika organisationer har inte haft någon enkel historia. Men även om begreppet feminism ganska sent blivit allmänt accepterat – idag även långt in i det borgerliga lägret – så är kvinnofrågan och kvinnokampen inte något nytt i historien. Den fanns långt före F! eller 1970-talets Grupp 8 för den delen. Feminismen fanns både utanför och inom arbetarrörelsen. Samma sak gäller för ekologin, vår syn på människan i förhållande till naturen. Medvetenheten om det ekologiska perspektivet har visserligen ökat mycket på senare år, men som t.ex. den amerikanske socialisten John Bellamy Foster visat så fanns perspektivet faktiskt redan hos Karl Marx.
Frågorna och de olika perspektiven är alltså inte nya. Men idag är det mer nödvändigt än någonsin för alla socialister att knyta ihop den systemkritiska analysen och klasskampsperspektivet med såväl ekologin som feminismen och en del andra perspektiv med för den delen. Allt annat är som att försöka gå på ett ben.

Men hur gör då Feministiskt Initiativ? Till skillnad från Miljöpartiet som bygger både på det feministiska och på det ekologiska perspektivet, men däremot avvisar den anti-kapitalistiska systemkritiken så talar Feministiskt Initiativ också om klass. Men de gör det på ett minst sagt oklart sätt. Under rubriken ”Klassanalysen räcker inte” (en tanke som påminner om banderoll-texten ovan) skriver de i sitt program:

Inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer. Klassbegreppet är alltför begränsat och förmår inte belysa de patriarkala, heteronormativa och rasistiska strukturerna som fördelar resurser och inflytande ojämlikt i Sverige och i världen.
Utvecklingen kan vändas om vi omedelbart inför åtgärder för ett rättvist och hållbart samhälle. Genom att inte acceptera diskriminering och genom att utgå från ett tydligt feministiskt maktperspektiv, där resurser omfördelas så att de kommer alla lika mycket till del, vill Feministiskt initiativ tillföra en ny dimension till politiken. Detta kräver strukturella, omfattande och omedelbara förändringar.

Om detta kan man säga några saker:
1. Att klassanalys ”inte räcker” är knappast en speciellt djärv idé idag. Jag vet inte ens om det går att hitta grupperingar inom vänstern som hävdar att klassanalysen räcker för att förstå eller ingripa i vårt samhälle. Vad jag vet hävdar de flesta socialister att det behövs andra perspektiv än klass, däremot att klass är något mycket grundläggande.
2. Sen är det ju helt fel att påstå att ”inom den traditionella partipolitiken är klass det grundläggande analysverktyget för att förstå samhällets strukturer” . Tvärtom är det ett perspektiv som avvisas av de flesta partier utom möjligen i viss mån Socialdemokraterna och definitivt Vänsterpartiet.
3. Ett tal om ”strukturella, omfattande och omedelbara förändringar” för ”omfördelning och rättvisa” som inte talar om den grundläggande ekonomiska makten hos ett fåtal personer i såväl Sverige som hela världen (klassfrågan) är inte heller speciellt övertygande. Att ett parti som funnits i nio år inte har mer klargörande saker att säga i dessa grundläggande frågor är, för att uttrycka det milt, en allvarlig brist.

Men detta handlar ju bara om orden. Radikala partiprogram kan vara bra att ha, men om man inte följer dem så gör de ju inte någon större nytta. Det avgörande för Feministiskt Initiativ är därför precis som för andra partier vad de kommer att göra i praktiken. Och här är som sagt valet att ge sig in den euro-socialdemokratiska stugvärmen ett tecken att tyda.
Nya partier kan verka vitaliserande så som miljöpartiet gjorde med miljöfrågorna när de slog igenom. De kan också sätta press på andra partier. Ibland i reaktionär riktning så som var fallet med Ny Demokrati, ibland i progressiv riktning så som Feministiskt Initiativs genomslag nu redan påverkat andra (till exempel MP) att tala mer om feminism. Men om Feministiskt Initiativ blir mer än en dagslända så kommer det verkliga testet att vara hur de kommer att förhålla sig till försvaret av välfärden och omfördelningen i samhället, alla de frågor som har med klass att göra.

Och här måste jag säga att personen Gudrun Schyman oroar mig. I tio år (1993 – 2003) var hon partiledare för Vänsterpartiet. I slutet av 1990-talet hade partiet ett stort röststöd. Tyvärr användes det till att stödja socialdemokraternas utförsäljningar av den gemensamma egendomen. Trots kongressbeslut om en motsatt politik deltog Vänsterpartiet i beslut om utförsäljningar på 153 miljarder runt millennieskiftet. Om detta har jag aldrig hört Gudrun Schyman fundera. När hon avgick 2003 som partiledare var det inte efter någon politisk strid eller som ett naturligt steg efter tio år på en utsatt post. Gudrun Schyman avgick efter en skandal där det visat sig att hon fuskat med skatten genom att yrka på avdrag för kostnader som hon inte själv hade betalat. Ett agerande som i Sverige skulle drabba alla politiker men speciellt en vänsterpolitiker (och något som hon döljer i en mycket vinklad intervju i Metro). Året därpå lämnade hon Vänsterpartiet men satt trots det kvar i riksdagen som ”politik vilde”. Och i april 2005 var det dags för ett nytt projekt nämligen Feministiskt Initiativ, där hon redan från början tillhörde ledningen.
Nu är ju inte Feministiskt Initiativ detsamma som Gudrun Schyman. Men hon är dess ledare och en mycket skicklig sådan. Som många skickliga ledare verkar hon tycka om och dras till makt och positioner. Ibland lite för mycket tror jag. Och det, liksom det snabba bytet av åsikter, hänger ihop. Det är den typ av politiker som vi har alltför många av redan, som snabbt kan komma att sälja ut alltför mycket samtidigt som samma ord om rättvisa och jämställdhet kommer fortsätta att vina i luften. Jag tror därför inte att Schyman kommer vara en tillgång för F! heller, i ett längre perspektiv. Förutsatt att man ska leva upp till sitt tal om rättvisa och omfördelning alltså.

Media: Flamman1, Flamman2, Flamman3, Flamman4, ETC1, ETC2, Nöjesguiden, Feministiskt Perspektiv, Fria Tidningen

Intressant?

Läs andra bloggar om feminism, Feministiskt Initiativ

PS: Efter att jag skrev denna blogg kom ett mycket bra inlägg i samma fråga – men med fler aspekter – på bloggen Nere i Söderort. Läs den!