Ett särintresse om 1 maj.

Häromdagen skrev jag om traditioner, om 1 maj som tradition och hur 1 maj firas i Uppsala.

Nu ser jag att kristdemokraten Aron Modig vill avskaffa 1 maj som helgdag till förmån för valborgsmässoafton, kungens födelsedag eller annandag pingst. Den enda helgdag som förutom nationaldagen inte grundas i hedendomens eller kristendomens tidigare maktställningar i samhället vill han alltså ta bort. Han har dessutom mage att kalla detta intoleranta förslag för ”frihetligt”. Hans argument för detta är att 1 maj ”inte grundas i någon gemensam tradition”.  Den här oförmågan att byta perspektiv förvånar mig faktiskt ofta. Låt oss ta en helgdag som Långfredagen som exempel. Det är ju en mycket viktig dag inom den kristna tron. Vi är alla lediga då. Men de flesta av oss ser oss inte tvungna att delta i några kulthandlingar på grund av detta. En stor del av dagens svenskar omfattar inte heller den tro på Gud och hans son som är grunden för denna dag. Långfredagen som ledig dag har uppstått på grundval av det långvariga maktmonopol som kyrkan hade när den tillhörde överhetsmakten tillsammans med svärdet och tronen. Idag skulle man rentav kunna kalla de som vill upprätthålla Långfredagen som en dag i stillhet för ett särintresse.

Jag har hittills inte hört en enda socialist som föreslagit avskaffandet av Långfredagen som helgdag, även om de flesta av oss nog är tacksamma över den liberalisering som skett i samhället vad gäller det som är tillåtet på denna dag. Jag har heller aldrig hört talas om några socialister som demonstrerar på Långfredagen. Men Aron Modigs kompisar här i Uppsala de tvekar inte att använda även arbetarrörelsens dag 1 maj för sina syften.

Aron Modig säger att han med sitt förslag vill ”stärka samhällsgemenskapen med rötterna i den gemensamma värdegrund och historia som vårt samhälle vilar på”. Att påstå sig vilja stärka samhällsgemenskapen i ett samhälle där klyftorna och avstånden ökar, bland annat på grund av KD med fleras politik, är höjden av hyckleri.  I den mån det finns någon gemensam värdegrund (som alltså omfattas av de flesta) i vårt samhälle så handlar det om de sociala och demokratiska erövringar som uppnåtts, men numera nedmonteras. Den konservativa tolkning av kristendomen (eller historien) som Aron Modig och KD står för kommer däremot aldrig att bli något annat än ett särintresse.

Media: SvD

Blogg: KajsaLisas Blogg

Intressant?

1 maj är också en tradition – även i Uppsala 2013.

En del människor brukar prata om hur viktigt det är med traditioner. Att vi människor  har behov av traditioner, skapat och skapar olika traditioner är uppenbart. Det gäller både i det stora och i det lilla. Men det betyder naturligtvis inte att alla traditioner är bra. Tack och lov förändras också traditioner eller försvinner helt.

En del av dem som säger sig värna om traditioner brukar också bli upprörda över att man numera ibland , som de säger, ”inte får” fira en del traditioner. Vad de menar då är att man inte alltid längre kan tvinga alla att delta i de traditioner som de själva uppskattar. Eftersom den svenska kyrkan numera inte är en överhetskyrka och del av makten i samhället är det inte längre lika självklart att tvinga människor som inte delar den kristna tron till att delta i dess ritualer. Det upprör en del. Men jag är säker på att de skulle bli ännu mer upprörda över att själva tvingas delta i en sekulär tradition som t.ex. arbetarrörelsens 1 maj. De kan nog oftast inte ens förstå jämförelsen. Själv tycker jag det är ett stort framsteg att vi är fria att välja vilka traditioner vi vill delta i. Och i de samhällen som tvingar och tvingat människor att samlas på 1 maj är detta ett säkert tecken på att den socialistiska frihetstanken är stendöd där.

Men 1 maj är alltså också en tradition, och kanske inte bara ett exempel utan kanske det enda exemplet, på en sekulär tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land. Men 1 maj är ju också en dag som fortfarande firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894:

”Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.”

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm.

123 år senare firas detta fortfarande runt om i Sverige. Och även om de flesta av oss inte längre lever i nöd så har skälen att demonstrera för en annan möjlig värld inte minskat. I en tid när våra produktionsmöjligheter ökat till nivåer som människor inte kunde föreställa sig tidigare, arbetar vi fortfarande åtta timmar om dagen och i ett arbetsliv som blivit alltmer hetsigt, otryggt och omänskligt. För dem som arbetar. Samtidigt står allt fler utanför möjligheten att arbeta och en stor del av de unga, liksom invandrade eller papperslösa utnyttjas på de mest skamlösa sätt. Över oss alla faller också skuggan som handlar om hur vi behandlar vår jord och om det sätt att leva, arbeta och förflytta oss som hotar framtida generationers liv på vår jord. Så demonstrera på 1 maj!

En mycket intressant genomgång av trender och av hur pass levande 1 maj-traditionen är kan man för övrigt läsa på bloggen POLITOLOGERNA.

Här i Uppsala sker demonstrationerna i sanningens namn lite i skuggan av det mest extrema firandet i Sverige av en annan tradition, det hedniska Valborg :

och på senare år även i konkurrens med Livets Ord-fraktionen inom Kristdemokraterna.

Inom arbetarrörelsen tågar fyra olika grenar i Uppsala:

Vänsterpartiets tåg  brukar vara det största. Man tågar från Vaksalatorg (samling 12:00, avmarsch 12:45) till Slottsbacken under huvudparollen: Vi är människor inte maskiner – för ett mänskligare arbetsliv”

Näst störst brukar socialdemokraternas och LO:s tåg vara. De samlas i år kl 13 vid Uppsala Konsert och Kongresshus och tågar under huvudparollen ”Jobb och framtidstro” till Odinslund.

Uppsala LS, Syndikalisterna samlas kl. 12.30 i Engelska parken och tågar till Celsius torg

Kommunistiska partiet samlas vid stadsbiblioteket kl. 13.00.

Uppsala

Intressant?

Mer om rätten till vatten.

 

Igår skrev jag om en artikel i DI som fick mig att gå igång. Jag var inte ensam om det.

Enligt artikeln ansåg Peter Brabeck-Lethmate, ordförande för ett av världens största livsmedelsföretag schweiziska Nestlé att världens vattenresurser borde privatiseras. Nu läser jag bloggaren deepedition som skriver att artikeln var ett uttryck för dålig journalistik och att Nestléchefen inte alls ville privatisera utan diskutera vattnets värde och användning. Kanske var jag för snabb att svälja uppgifterna i DI. Och oavsett vad man anser om Nestlé, kapitalismen eller vattenprivatiseringar så måste det man skriver vara sant. Läs därför hans artikel.

Men frågan om ägandet och kontrollen över vattnet är en oerhört viktig fråga idag.

Att deepedition och jag har olika synsätt framgår när han skriver:

Ska vatten privatiseras? Kanske inte – men frågan är hur det ska regleras på ett sätt som samtidigt inte gör vatten till en politisk maktfaktor vilket en statlig reglering lätt kommer att innebära.

Jag håller verkligen inte med här. På många platser i världen står det strid om kontrollen över vattnet. Där är det privatisering som är hotet. Läs t.ex. artiklarna Privatisering av naturresurser från Jordens Vänner, Rätten till vatten från Naturskyddsföreningen eller Rent vatten mänsklig rättighet eller handelsvara i Fria Tidningen. Jag anser att vatten som en ändlig resurs måste regleras och fördelas på ett rättvist sätt på vår jord. Jag kan inte se att detta kan ske på något annat sätt än genom demokratisk kontroll och utifrån tankar om solidarisk fördelning till grundläggande behov istället för egoistiskt slöseri.

Intressant

Att äga själva livet.

Enligt nationalencyklopedin är kapitalism ettekonomiskt system där produktionsmedlen företrädesvis befinner sig i privat ägo och där produktionen regleras av marknadskrafterna”. Anhängarna till detta system brukar säga att det inte finns något bättre alternativ som samhällssystem. Men även många anhängare till detta system brukar anse att inte allt kan ägas och att inte allt kan regleras på en marknad.

Detta innebär att det oftast inte finns någon helt ren kapitalism, tack och lov, eftersom de omgivande samhällena i olika grad organiserat sig för att begränsa vissa delar av kapitalismen och dess uttryck. Jag syftar då på olika icke-kapitalistiska välfärdsmodeller (som bygger på att vissa mänskliga behov måste mötas oavsett plånboksstorlek) som drivits fram av arbetarrörelsen, fackföreningar, konsumentföreningar, miljöorganisationer, politiska partier. Och som därmed bidragit till att lindra vissa sidor av kapitalismen.

(Ren) kapitalism utan inskränkningar...

(Ren) kapitalism utan inskränkningar…

Men framgången för dessa olika motkrafter är en kort historia. Utvecklingen har under några decennier och i stora delar av världen inneburit att sådana inskränkningar av kapitalismens avigsidor trängts tillbaka. Marknadsmekanismerna har stärkts. Välfärden har monterats ner. Fackföreningarna och de anställdas rättigheter har trängts tillbaka. Kapitalismen har blivit ”renare” och mer rå.

Ett skrämmande uttryck för denna utveckling kunde man häromdagen läsa i Dagens Industri. Peter Brabeck-Lethmate, ordförande för ett av världens största livsmedelsföretag, schweiziska Nestlé menar där att världens vattenresurser borde privatiseras.

Inför en sådan uppfattning från en så mäktig man, som dessutom härskar över våra livsmedel, känns det nästan meningslöst att ens försöka argumentera. När kommer förslag om att privatisera syret i luften eller solljuset? I mitt huvud kommer inte några citat av Marx utan däremot en känd gammal text av indianhövdingen Seattle som när kolonisatörerna ville köpa ursprungsbefolkningens mark bland annat sa:

”Hur kan någon köpa eller sälja skyn över oss, jordens värme? Något sådant verkar främmande för oss. Om vi inte äger den friska luften och vattnets glans, hur kan man då köpa det?
Varje del av denna jord är helig mark för mitt folk.”

Intressant?

På vissa utgifter sparas det inte….

I början av nästa år tvingas 150 anställda vid Cloettas godisfabrik i Gävle att lämna sina jobb. Det har varit flera bloggar här om detta och den föredömliga kamp som fackklubben vid fabriken fört:  Cloetta lägger ned…, 

Läkerolarbetarna demonstrerade,   Idag avgörs ödet för…,      Värdet på en direktör…

När de som har (den ekonomiska) makten beskriver den här typen av nedläggningar och flyttar till låglöneländer så beskrivs det alltid som en tvingande lagbundenhet, utgifterna måste minskas. Av Cloettaföretagets omsättning på 5 miljarder kronor redovisade man ett minus på 73 miljoner kronor. Men det finns nästan alltid vissa kostnader som sticker ut och som inte ifrågasätts: kostnaderna för dem som fattar besluten.  Den som fattar beslutet i detta fall är Cloettas vd, Bengt Baron. Han har en fast lön på 4,7 miljoner och som bonus för att han lägger ner fabriken får han ytterligare 7,3 miljoner kronor, den högsta bonus som någonsin delats ut till någon vd i Cloetta. På vissa utgifter sparas det inte….

Media: Arbetarbladet

Intressant?

Varför tycker folket och partierna så olika?

Det mycket seriösa SOM-institutet vid Göteborgs universitet har kommit med en rapport om svenskarnas inställning när det gäller den offentliga sektorn:

”…..majoriteten av alla väljare, inom alla partier, utom Moderaterna, är emot privatiseringar inom vården, skolan och omsorgen. Och när det gäller det där med att plocka ut privat vinster inom den här sektorn, ja, här är motståndet kompakt bland alla väljare, även bland moderater.”

 Varannan moderat säger nej till vinstutdelning.”

Trots detta finns det bara ett parti som säger tydligt nej till vinst i välfärden.

Ett demokratiskt problem eller…?

SVT, SR

Intressant?

Omar Mustafa – brobyggare eller infiltratör?

För en vecka sedan valdes Omar Mustafa in i den socialdemokratiska partistyrelsen. Igår tvingades han att avgå. Däremellan ligger en vecka av något som man nog måste kalla mediadrev. Omar Mustafa är nämligen också ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige. Han efterträdde på denna post en annan politiker: moderaten Abdirisak Waberi, en person som t.ex. bloggaren Svensson skrivit om och som inte har avgått från sina poster, trots uttalanden om mannens makt i äktenskapet som verkligen är extrema . Men Omar Mustafa avgår, för igår uttalade partiledare Löfven att:

”Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.”

Det låter ju rimligt och rätt. Jag har själv skrivit om problemet med den s.k. kulturrelativismen, t.ex. i inlägget ”Kultur, mångkultur, mångkulturalism och sverigedemokraterna”. Men är det sant? Är det sant, det som man beskyller Omar Mustafa för? Det tycker jag verkar mera tveksamt.

Jag har inte lyckats hitta några varken rasistiska, homofobiska eller kvinnokränkande yttranden från Omar Mustafa. Om man går till vad han skrivit själv så har han tvärtom varit mycket tydlig i sitt avståndstagande mot dessa fenomen i artiklar i Aftonbladet och på Newsmill. Dessutom finns det personer som arbetat tillsammans med Omar Mustafa som t.ex. Anna Ardin som med eftertryck betonar att han är en konsekvent antirasist.

Problemet tycks mer handla om organisationen Islamiska Förbundet. Organisationen har på sin hemsida publicerat texter om tolkningar av islam som definitivt inte uttrycker en jämställd syn på förhållandet mellan könen. Att dessa åsikter finns bland medlemmar i Islamiska Förbundet som sägs ha kopplingar till Muslimska brödraskapet är nog ett faktum. Men är det hela organisationens åsikter? Omar Mustafa säger i alla fall att det inte är hans åsikter. Men räcker det att vara ledande i en organisation som sägs ha band till Muslimska brödraskapet för att bli diskvalificerad? Kanske, men det som står på hemsidan om organisationens syfte och åsikter är inte något som jag reagerar mot i alla fall.

Organisationen har också 2010 bjudit in personer till sin konferens som gett uttryck för antisemitiska eller andra reaktionära åsikter. Det var detta som tidskriften EXPO tog upp och som drog igång ett mediedrev som kom att handla om så mycket mer. Det är naturligtvis diskrediterande att ge en plattform till rasister. Men det gör inte automatiskt Omar Mustafa själv till antisemit. Dessutom var han inte ordförande då. Det var däremot den ovan nämnde moderaten Abdirisak Waberi. Men Omar Mustafa har ändå själv hållit med om att denna kritik var berättigad, när han sa:

”I början av veckan kom en kritik mot mig som i till viss del var saklig. Hur ska vi som antirasistiska organisationer säkerställa att hatpredikanter inte får legitimitet när vi möter dem eller debatterar mot dem.”

Detta är en viktig diskussion som också förts på ett som jag tycker bra sätt av den tidigare nämnde bloggaren Svensson liksom vänsterpartisten Ali Esbati som kritiserat Stina Dabrowski för att ”ta debatten” med rasister.

Andra som blandat sig i diskussionen är experten på högerextremism och rasism Anna-Lena Lodenius med artikeln: ”Obegripligt naiv syn på islamism” i AB. Artikeln innehåller flera viktiga synpunkter som jag kan instämma i. Till exempel visar hon på att islamisternas inflytande ökat i min gamla Stockholmsförort Tensta och exemplifierar detta med att kvinnor och män numera sitter på olika sidor av fiket. Men det enda konkreta som hon beskyller Omar Mustafa för är att han ska ha sagt ”att för troende muslimer gäller att äktenskap är mellan man och kvinna”. Men i artikeln i Aftonbladet säger han däremot:

”Jag tror på och försvarar den svenska äktenskapslagstiftningen som bland annat ger rätt till homosexuella par att ingå äktenskap samtidigt som den ger rätt till religiösa församlingar att själva definiera sina riter och vigseltraditioner, så länge de inte strider mot svensk lag.”

Så vad är det som gäller? Ska vi se på Mustafa Omar som en hycklande infiltratör eller som en brobyggare. Eller annorlunda formulerat: kommer islamisternas inflytande öka eller minska efter att Mustafa Omar lämnat alla sina uppdrag inom socialdemokratin? Jag vill nog tillsvidare tro att Mustafa Omar fungerat och kunnat fungera som brobyggare. 

Vad den socialdemokratiska partiledningen egentligen tror och tycker om sin partimedlem framgår inte. Partisekreteraren Jämtin hänvisar istället till Stockholms arbetarkommun. Där svarar Veronica Palm inte heller på grundfrågan utan säger bara (hänvisande till drevet?) ”att det blev inte möjligt”. Modigt känns det inte.

Bloggar: Politiska betraktelser, Ulf Bjereld, Röda Malmö, Svensson, Anna Ardin

Det räcker inte med en blogg

Annarkia

Media: Aftonbladet, DN, Expo

SvD

SvTDebatt

AB2

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokratin

Om Margaret Thatchers död.

Margaret Thatcher, som sedan länge lämnat den politiska scenen, dog i veckan. Hennes död förändrar ingenting i världen idag. Därför finns det inte någon anledning varken att sörja eller glädjas för dem som inte hade en personlig relation till Järnladyn. Thatcher bidrog till stora politiska förändringar  sammanfattade i ordet nyliberalism eller ”marknadsrevolution”. Dessa förändringar består  inte bara i Storbritannien utan i en stor del av världen. Och i Sverige verkar det som om vi nu gått längre än Storbritannien  i flera avseenden. Om de skadliga verkningarna av denna politik står det däremot fortfarande strid.

På nätet har man kunnat se många bildkommentarer som t.ex. denna av den brittiska filmaren Ken Loach:

I stormedia har de positiva kommentarerna om Thatchers politiska livsgärning dominerat. En av få kritiska röster här var Jonas Gardell.

Men även ledarskribenten på Expressen som menar att Thatcher ”på många sätt (är) en utmärkt förebild” påpekar också det som inte får eller bör glömmas som t.ex. hennes avståndstagande från den sydafrikanska befrielseorganisationen ANC eller hennes stöd till och samröre med Chiles diktator general Pinochet. Detta finns t.ex. inte alls med i högermannen Gunnar Hökmarks hyllning till Thatcher i Aftonbladet.

En bra artikel som på ett klokt och kort sätt sammanfattar epoken Thatcher, skriven av journalisten Per Leander, hittar jag i veckotidningen Internationalen.

Media: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, Expressen

Bloggat: Jinges bilderblogg, Annarkia

Intressant?

World Social Forum 2013 i Tunis

World Social Forum samlades för första gången i Porto Alegre i Brasilien 2001. WSF är en bred, partipolitiskt oberoende samling av rörelser runt om på klotet som bland annat samlats bakom parollen ”En annan värld är möjlig” . De kämpar mot och är kritiska mot olika uttryck för den internationella kapitalismen. Häromveckan samlades flera tiotusen människor i WSF i Tunis.

Om detta har det inte skrivits mycket i svensk press. Ett positivt undantag är Fria tidningen där Per Björklund bland annat skriver från forumet:

Avenue Mohammed V i centrala Tunis är fylld till brädden med människor. Sång och dans blandas med slagord för Palestina och hyllningar till den mördade tunisiska vänsterledaren Choukry Belaid. Minst 30 000 har samlats för att inviga World social forum med en marsch under parollen ”värdighet” – lånad från upproret mot Ben Alis regim i december 2010.

Precis som när Tunisiens diktator Ben Ali föll tvingas många av deltagarna nypa sig i armen för att försäkra sig om att det är på riktigt: europeiska fackföreningar, sydamerikanska bondeorganisationer och vänsterorganisationer från hela arabvärlden tågar verkligen sida vid sida i en fredlig manifestation i ett land där diktatur rått sedan 1950-talet. Nyheten att regimen i grannlandet Algeriet förbjudit en delegation av fackliga aktivister och oppositionella att resa till forumet blir en skarp påminnelse om att Tunisiens nyvunna frihet än så länge är ett undantag – som långtifrån kan tas för givet.

Från Uppsala deltog aktivistveteranen Azril Bacal.

På måndag den 15 april mellan kl. 18 – 20 kommer han att berätta om sina upplevelser från WSF 2013

på Biotopia, Vasagatan 4 i Uppsala.

Intressant?

Uppsala

Gå och se ”Till och med regnet”.

Till och med regnet (2010)

Spelfilm från 2010 i latinamerikansk sättning med bl.a. Luis Tosar och Gael García Bernal.


Icíar Bollaíns prisbelönta film om ett spanskt filmteam som ska göra en kontroversiell film om Columbus och de spanska erövrarnas förtryck av den inhemska befolkningen i Latinamerika. Filmteamet hamnar mitt i lokalbefolkningens kamp för att inte vattentillgångarna ska privatiseras. Många intressanta paralleller med hur de själva behandlar dagens invånare. En stark historia berättad ur ett annorlunda perspektiv.

Lördag 13/4          kl 12.00        Fri entré
Bokcafé Projektil,         Svartbäcksg. 26 (ingång mot Fyrisån)

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: