Valborg i Uppsala 2020 och dan därpå….

I studentstäder som Uppsala och Lund har Valborgsfirandet sedan länge varit mycket mer omfattande och med en annan prägel än på andra platser i landet. Det brukar innebära mycket stora folksamlingar. Men nu lever vi som alla vet under en pandemi som de flesta verkar ta på det allvar som krävs. Ändå var det många som var oroliga för att det i alla fall skulle bli stora smittspridande folksamlingar i Uppsala på Valborg. I Ekonomikum-parken brukar det kunna vara 30 000 personer tätt sammanpackade på gräsmattorna. Inför detta problem talades det till och med om att sprida ut gödsel som en ”preventiv åtgärd”. Men det förslaget förkastades och istället har det varit linjen med vädjan till förnuft och ansvarstagande som gällt. Det tycks också ha fungerat. När jag promenerade förbi där på eftermiddagen var det helt tomt.

Ekonomikumparken i Uppsala Valborg 2020

I Lund tycks man ha litat mindre på ungdomen. Där stängs istället hela stadsparken ner  med ett 3 km långt staket. Enligt Kvällsposten ska man dessutom ha spridit ut ett ton hönsgödsel på platsen, vilket den lokale kd-politikern Gustav Lundblad tyckte ”var ett gott initiativ”.

Två olika förhållningssätt alltså. Och små lokala exempel på den större diskussionen om hur vi ska eller kan få stora grupper av människor att följa regler som påverkar resten av samhället och är livsavgörande för en del. Jag måste säga att jag kände mig glad över att det fungerade i Uppsala.

 

Att förhålla sig till hot

Annars har jag på senaste tiden sett två exempel på sätt att förhålla sig till hot som kan få en att undra. Även de är från Uppsala respektive Skåne.

Här i Uppsala läser jag en mängd reportage i lokaltidningen där blivande studenter intervjuas om hur förskräckligt de tycker det är att inte få genomföra det traditionella studentfirandet på grund av de restriktioner som nu gäller. Jag vet att min inlevelse i studentfirandets glädje inte är så stor. Och jag förstår också att så unga människor inte på samma sätt upplever eller ser hot på samma sätt som en äldre person som jag gör. Men ändå. Det känns så helt utan perspektiv att betona denna förlust så mycket i en situation där både människoliv och levnadsförhållanden för de många står på spel.

Men även äldre människor kan ha denna svårighet att verka förstå hot som reella. Jag tänker då på de fastighetsägare och golfklubbsmedlemmar i Falsterbo och Skanör som protesterar mot den skyddsmur som planeras för att skydda bebyggelsen mot havsnivåhöjningarna. De är inte alls tacksamma för detta skydd utan verkar tänka mer på sin utsikt och sina golf-ängar.

 

1 maj

Själv hör jag till dem som i år ”avstår” från att gå ut och demonstrera på 1 maj. Det har jag faktiskt bara gjort två gånger tidigare sedan 1968. Nu är ju ”avstår” fel ord. Av helt rimliga skäl så ska vi inte ha sådana här folksamlingar heller under nuvarande situation. Det känns annorlunda. Men så är läget. Det är självklart inget som får mig att klaga.

Jag läste en artikel om detta av Mathias Wåg i Aftonbladet som uttryckte känslor och tankar jag också haft. Han skrev att han ”genom åren”:

..fnyst många gånger åt hur vänstern tenderat att fastna i ritualer och slentrianmässigt göra som man alltid har gjort. Demonstrationen har varit den enklaste handlingen att ta till, den mest självklara i vår protestrepertoar. Till den grad att den närmast blivit uttjatad.

Ensam

Men därefter skriver han: ”Att sitta i karantän fick mig att omvärdera demonstrationernas bärande betydelse för politiska och sociala rörelser.” Det handlar bland annat om ”att veta att man inte är ensam.” Läs artikeln!

Men förutom att efter förmåga upprätthålla de band som vi kan  upprätthålla så handlar även 1 maj nu som mycket annat i denna tid om det digitala. Vänsterpartiet – som ju annars numera brukar samla flest människor i sina tåg – kommer ha någon sorts 1 maj-firande på nätet som det går att följa från kl. 12:00, bland annat med tal av Jonas Sjöstedt. Enligt uppgift behöver man inte ha något facebook-konto för att se det. Strömningen socialistisk politik utlovar också ”Sveriges längsta första majtåg”. Vet inte vad det innebär. Men ska kolla det också.

1 maj i Uppsala för 100 år sedan

Traditionen att fira 1 maj som arbetarrörelsens och socialismens dag blir i år 130 år i Sverige. Men nu kommer inte några traditionella 1 majdemonstrationer kunna genomföras. Anledningen är mycket speciell: den pågående coronapandemin. Men det har faktiskt hänt några gånger förut att 1 majdemonstrationer ställts in. Till exempel här i Uppsala för exakt 100 år sedan. Men då berodde det på rörelsens tillbakagång och försvagning. Ett av många exempel på att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte (heller) var någon enkel och rätlinjig framgångssaga.

Här en liten kort bakgrund för den historieintresserade.

Staden Uppsala 1920

Nymans

År 1920 var Uppsala en betydligt mindre stad än idag. Folkmängden uppgick till 29 512 personer. Även till ytan var Uppsala en mycket liten stad. Kranssocknar som Bondkyrko, Vaksala och Gamla Uppsala hade ännu inte inkorporerats i staden. Men då som nu var Uppsala en inflyttningsstad. Det var också främst så som staden växte. Från landsbygden kom bonddrängar, pigor, statare, torpare och småbönder liksom arbetare som lämnat de många nedlagda järnbruken i Uppland. De kom för att jobba i verkstadsindustrin, där Nymans verkstäder då var de största.

Arbetarrörelsen i Uppsala och Sverige

Den socialistiska arbetarrörelsen började växa fram i Sverige på 1880-talet – för 140 år sedan. I Uppsala bildade skrädderiarbetarna den 27 augusti 1882 den första fackföreningen. Fler fackföreningar kom till i staden under de närmaste åren och den 16 september 1888 bildades också Upsala socialdemokratiska arbetareklubb. Under påsken året därpå bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Av de 49 ombuden som var med på SAP:s bildningskongress 1889 kom åtta från Uppsala. Av dessa åtta ombud representerade C. G. Westergren arbetareklubben medan de övriga representerade olika fackföreningar.

1890-talet

År 1890 organiserades de första 1 majdemonstrationerna gemensamt över hela världen. Huvudkravet var 8 timmars arbetsdag. Det var efter ett beslut på ett möte i Paris året innan och med inspiration från USA där det skett redan 1886. Även i Sverige ordnades de första 1 majdemonstrationerna detta år. Hjalmar Branting talade på Ladugårdsgärde i Stockholm. Alla demonstrationer antog en resolution med följande inledning:

I följd av beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmars-arbetsdag……*

Men i Uppsala var det stora svårigheter att genomföra dessa första demonstrationer på 1 maj. Organiseringen var ännu svag och depressionen hade slagit hårt mot rörelsen. Till exempel hade då nästan alla fackföreningar i Uppsala lagts ner. Därför var det Upsala socialdemokratiska arbetareklubb som stod ensam som arrangör. Dessutom genomfördes demonstrationen inte på 1 maj som var en torsdag utan på söndagen den 4 maj. Enligt dagstidningen Upsala-Posten samlade manifestationen mellan 600 och 700 personer. Även 1891 genomfördes en manifestation av arbetareklubben. Men inte heller då på 1 maj utan den 7 maj. Organisationsgraden fortsatte att minska de närmaste åren vilket ledde till att 1 maj som arbetarrörelsens dag upphörde i Uppsala ett antal år. Dagen dominerades istället av nykterhetsrörelsen. Det dröjde till 1898 innan 1 majdemonstrationerna i stort sett blev regel även i Uppsala.

1900-talet

Arbetarrörelsen växte i anslutning och styrka men även nu med upp och nedgångar. Till exempel  innebar storstrejken 1909 en period av tillbakagång för rörelsen. År 1917 svepte en upprorisk flodvåg fram såväl i Sverige som i Tyskland och Ryssland och många andra länder. För Sverige kom det att innebära att såväl rösträtten som åtta timmars arbetsdag genomfördes samtidigt som vågen av mobiliserande förändring  och rörelse började ebba ut.

Från oktober 1917 leddes Sverige av en Samlingsregering  mellan socialdemokraterna och liberalerna (under Edén). Men den 6 mars 1920 sprack denna regering  på frågan om kommunalskattens omläggning. Då tillträdde den första socialdemokratiska regeringen i Sverige. Det var en minoritetsregering och (som Hjalmar Branting uttryckte det i en förklaring till statsrådsprotokollet**) så bildades den ”icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av dess program för samhällets omdaning, utan därför att detta parti ställt sig helt bakom det förslag till kommunal skattereform som just nu för vårt folk är trängande angeläget…”

Magnusson skrev*** om denna regeringsperiod, som bara varade i drygt sju månader:

Påfallande var den fridfullhet, varmed det svenska samhället underordnade sig det socialistiska regementet. Man hade inom de borgerliga lägren tydligen den uppfattningen att just vid den tidpunkten var den socialistiska regeringen den bästa avledaren för den elektricitet, som annars mättade luften över Europa och när som helst kunde bryta ut i åska och eld.

Men kraften i rörelsen hade ändå som sagt avtagit. Till det fanns säkert flera anledningar. Det faktum att rörelsen uppnått resultat vad gäller rösträtt och åttatimmarsdag kan ha haft betydelse. Men kanske viktigare var att orken inte fanns kvar när samhället samtidigt drabbades både av Spanska sjukan (mars 1918 till juni 1920) där nästan 38 000 människor dog i Sverige samt en ny ekonomisk depression som också slog hårt mot arbetarklassen.

Ett av många uttryck för denna trötthet i arbetarleden var att Arbetarkommunen i Uppsala beslutade att ställa in 1 majdemonstrationen 1920 och ersätta den med ett möte i Odinslund. Beslutet togs med 26 röster mot 20.

Detta var alltså för 100 år sedan. Men historien var inte slut då heller….

 

Lära av historien?

Jag skrev inledningsvis att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte var någon enkel och rätlinjig framgångssaga. Så är det väl alltid för alla rörelser som kämpar underifrån. Spelar då detta någon roll? Ja, det tror jag. Utan kunskaper om historien blir vi som människor utan minne. Jag tror att ett sådant ”minne” är extra viktigt för oss som idag (mer än 100 år efter pionjärerna) fortfarande tänker att en annan värld är möjlig. Vi står inför helt andra problem. Ändå handlar det precis som då om att organisera och åter organisera. Detta går upp och ner, möter både mindre och större bakslag. Men förändring har alltid varit möjlig.

 

Källor:

Arbetarstaden Uppsala, red. Isacsson-Magnusson, Gidlunds förlag 1996

Arbetarrörelsen i Uppsala , Bertil Bergqvist, Amqvist&Wiksell 1992

Socialdemokratien i Sverige del I och III, Magnusson, P.A. Nordstedt&söner 1924

 

*Magnusson, del I s. 390

**Magnusson, del III s. 174

***Magnusson, del III s. 183

1 maj Uppsala 2016

Det började i USA 1886. Där proklamerades 1 maj som en dag för att lägga ner arbetet i kamp för 8 timmars arbetsdag

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Inför tusen personer talade Hjalmar Branting.branting Han manade regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är numera tillsammans med Nationaldagen (som tillkom senare) den enda helgdag som inte har sin grund i kyrkans makt under ett antal århundraden.

Men i år infaller 1 maj på en söndag. Här i Uppsala brukar sedan många år Vänsterpartiets tåg vara det största demonstrationståget. 1 majDet samlas på Vaksala torg klockan 11:45.

Klockan 12:45 marscherar tåget mot Slottsbacken.

Där blir det tal från bland annat Ulla Andersson, Vänsterpartiets vice ordförande och ekonomisk-politiska talesperson, Ilona Szatmári Waldau, kommunalråd för Vänsterpartiet och Petri Perälä från Transport-arbetareförbundets Avd 41 .

Jag kommer att gå där för rättvisa och minskad arbetstid, mot klassklyftor och de rikas skattesmitande för en jord som vi måste bevara så att framtida generationer kan leva där. Kom med du också.

Uppsala

Intressant?

1 maj är också en tradition – även i Uppsala 2013.

En del människor brukar prata om hur viktigt det är med traditioner. Att vi människor  har behov av traditioner, skapat och skapar olika traditioner är uppenbart. Det gäller både i det stora och i det lilla. Men det betyder naturligtvis inte att alla traditioner är bra. Tack och lov förändras också traditioner eller försvinner helt.

En del av dem som säger sig värna om traditioner brukar också bli upprörda över att man numera ibland , som de säger, ”inte får” fira en del traditioner. Vad de menar då är att man inte alltid längre kan tvinga alla att delta i de traditioner som de själva uppskattar. Eftersom den svenska kyrkan numera inte är en överhetskyrka och del av makten i samhället är det inte längre lika självklart att tvinga människor som inte delar den kristna tron till att delta i dess ritualer. Det upprör en del. Men jag är säker på att de skulle bli ännu mer upprörda över att själva tvingas delta i en sekulär tradition som t.ex. arbetarrörelsens 1 maj. De kan nog oftast inte ens förstå jämförelsen. Själv tycker jag det är ett stort framsteg att vi är fria att välja vilka traditioner vi vill delta i. Och i de samhällen som tvingar och tvingat människor att samlas på 1 maj är detta ett säkert tecken på att den socialistiska frihetstanken är stendöd där.

Men 1 maj är alltså också en tradition, och kanske inte bara ett exempel utan kanske det enda exemplet, på en sekulär tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land. Men 1 maj är ju också en dag som fortfarande firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894:

”Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.”

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm.

123 år senare firas detta fortfarande runt om i Sverige. Och även om de flesta av oss inte längre lever i nöd så har skälen att demonstrera för en annan möjlig värld inte minskat. I en tid när våra produktionsmöjligheter ökat till nivåer som människor inte kunde föreställa sig tidigare, arbetar vi fortfarande åtta timmar om dagen och i ett arbetsliv som blivit alltmer hetsigt, otryggt och omänskligt. För dem som arbetar. Samtidigt står allt fler utanför möjligheten att arbeta och en stor del av de unga, liksom invandrade eller papperslösa utnyttjas på de mest skamlösa sätt. Över oss alla faller också skuggan som handlar om hur vi behandlar vår jord och om det sätt att leva, arbeta och förflytta oss som hotar framtida generationers liv på vår jord. Så demonstrera på 1 maj!

En mycket intressant genomgång av trender och av hur pass levande 1 maj-traditionen är kan man för övrigt läsa på bloggen POLITOLOGERNA.

Här i Uppsala sker demonstrationerna i sanningens namn lite i skuggan av det mest extrema firandet i Sverige av en annan tradition, det hedniska Valborg :

och på senare år även i konkurrens med Livets Ord-fraktionen inom Kristdemokraterna.

Inom arbetarrörelsen tågar fyra olika grenar i Uppsala:

Vänsterpartiets tåg  brukar vara det största. Man tågar från Vaksalatorg (samling 12:00, avmarsch 12:45) till Slottsbacken under huvudparollen: Vi är människor inte maskiner – för ett mänskligare arbetsliv”

Näst störst brukar socialdemokraternas och LO:s tåg vara. De samlas i år kl 13 vid Uppsala Konsert och Kongresshus och tågar under huvudparollen ”Jobb och framtidstro” till Odinslund.

Uppsala LS, Syndikalisterna samlas kl. 12.30 i Engelska parken och tågar till Celsius torg

Kommunistiska partiet samlas vid stadsbiblioteket kl. 13.00.

Uppsala

Intressant?

%d bloggare gillar detta: