En del människor brukar prata om hur viktigt det är med traditioner. Att vi människor har behov av traditioner, skapat och skapar olika traditioner är uppenbart. Det gäller både i det stora och i det lilla. Men det betyder naturligtvis inte att alla traditioner är bra. Tack och lov förändras också traditioner eller försvinner helt.
En del av dem som säger sig värna om traditioner brukar också bli upprörda över att man numera ibland , som de säger, ”inte får” fira en del traditioner. Vad de menar då är att man inte alltid längre kan tvinga alla att delta i de traditioner som de själva uppskattar. Eftersom den svenska kyrkan numera inte är en överhetskyrka och del av makten i samhället är det inte längre lika självklart att tvinga människor som inte delar den kristna tron till att delta i dess ritualer. Det upprör en del. Men jag är säker på att de skulle bli ännu mer upprörda över att själva tvingas delta i en sekulär tradition som t.ex. arbetarrörelsens 1 maj. De kan nog oftast inte ens förstå jämförelsen. Själv tycker jag det är ett stort framsteg att vi är fria att välja vilka traditioner vi vill delta i. Och i de samhällen som tvingar och tvingat människor att samlas på 1 maj är detta ett säkert tecken på att den socialistiska frihetstanken är stendöd där.
Men 1 maj är alltså också en tradition, och kanske inte bara ett exempel utan kanske det enda exemplet, på en sekulär tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land. Men 1 maj är ju också en dag som fortfarande firas av människor över hela jorden.
Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894:
”Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.”
Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.
År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.
År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm.
123 år senare firas detta fortfarande runt om i Sverige. Och även om de flesta av oss inte längre lever i nöd så har skälen att demonstrera för en annan möjlig värld inte minskat. I en tid när våra produktionsmöjligheter ökat till nivåer som människor inte kunde föreställa sig tidigare, arbetar vi fortfarande åtta timmar om dagen och i ett arbetsliv som blivit alltmer hetsigt, otryggt och omänskligt. För dem som arbetar. Samtidigt står allt fler utanför möjligheten att arbeta och en stor del av de unga, liksom invandrade eller papperslösa utnyttjas på de mest skamlösa sätt. Över oss alla faller också skuggan som handlar om hur vi behandlar vår jord och om det sätt att leva, arbeta och förflytta oss som hotar framtida generationers liv på vår jord. Så demonstrera på 1 maj!
En mycket intressant genomgång av trender och av hur pass levande 1 maj-traditionen är kan man för övrigt läsa på bloggen POLITOLOGERNA.
Här i Uppsala sker demonstrationerna i sanningens namn lite i skuggan av det mest extrema firandet i Sverige av en annan tradition, det hedniska Valborg :
och på senare år även i konkurrens med Livets Ord-fraktionen inom Kristdemokraterna.
Inom arbetarrörelsen tågar fyra olika grenar i Uppsala:
Vänsterpartiets tåg brukar vara det största. Man tågar från Vaksalatorg (samling 12:00, avmarsch 12:45) till Slottsbacken under huvudparollen: Vi är människor inte maskiner – för ett mänskligare arbetsliv”
Näst störst brukar socialdemokraternas och LO:s tåg vara. De samlas i år kl 13 vid Uppsala Konsert och Kongresshus och tågar under huvudparollen ”Jobb och framtidstro” till Odinslund.
Uppsala LS, Syndikalisterna samlas kl. 12.30 i Engelska parken och tågar till Celsius torg
Kommunistiska partiet samlas vid stadsbiblioteket kl. 13.00.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 