Det parti som kallar sig moderaterna bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.
Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.
Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.
Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:
Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.
Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:
…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.
Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.
2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:
Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.
Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:
Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.
Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:
Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”
Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.
2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.
Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.
2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare.
Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”
Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”
Sundgren avslutar:
I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 