Stiger vi mot ljuset?
Jag erkänner öppet att jag inte intresserar mig mycket för vad man kallar socialismens slutmål. Detta mål, vad det nu kan vara, betyder ingenting för mig; det är rörelsen (för socialt framåtskridande) som betyder allt.
Så skrev den tyska socialdemokraten Eduard Bernstein för mer än 100 år sedan. Just detta yttrande har kanske blivit mest känt i kortformen ”rörelsen är allt, slutmålet intet”. Men det var bara en liten del av en mer omfattande kritik från hans sida av de tankar som då dominerade i arbetarrörelsen.
Bernstein själv bemöttes hårt av andra teoretiker inom rörelsen, som Karl Kautsky eller Rosa Luxemburg.
Är målen levande inom dagens arbetarrörelse?
Hur är det då nuförtiden med mål och visioner? De stora visionerna är rätt frånvarande i de flesta politiska partier. Det är mest nästa budget som gäller. Nu tycker jag i och för sig att vi ska låta bli att prata om ”slutmål”. Det låter mer som ”slutförvaring” eller något annat som är närmast dött. För det ”värsta tänkbara samhället” vore, som filosofen Zygmunt Bauman uttryckt det, ett ”samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.” Så låt oss skippa tanken på ”slutmål”. Men mål och visioner tror jag ändå är viktiga. Jag tror att det är svårt att komma på några rörelser som varit verkligt framgångsrika utan att ha sådana visioner om en ljusare framtid.
Bristen på visioner bland liberaler och konservativa bryr jag mig inte så mycket om men att detsamma också gäller inom arbetarrörelsen är mer än beklagligt.
Betyder då det att visionerna och tankarna om ett annorlunda samhälle sedan länge är helt försvunna ur programmen hos arbetarrörelsens partier? Nej inte helt faktiskt. Läs det här till exempel:
Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo- och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.
Låter ju rätt bra, eller hur? Att peka mot ett samhälle utan klasskillnader får väl sägas vara rätt radikalt nuförtiden. Det är från de svenska socialdemokraternas partiprogram från 2013.
I 1990 års program hade socialdemokraterna en ännu skarpare formulering:
Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfyllt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.
Låter ännu bättre tycker jag, rentav socialistiskt, även om inte det ordet används där. Men det är tyvärr också det faktum att det låter så bra som är ett problem. Man får en känsla av att visionerna kostar rätt litet och att de tycks leva ett eget liv för sig själva långt borta från den praktiska politiken. För vem kan läsa om dessa visioner utan att undra vad som har hänt och vart vi är på väg:
Har under- och överordningen minskat i samhället?
Har samhället blivit mer demokratiskt?
Har folkets bestämmanderätt över produktionen och dess fördelning ökat?
Har klasskillnaderna minskat?
Eduard Bernstein
Tyvärr måste ett seriöst svar på alla dessa frågor bli nej. Sedan flera decennier har det gått åt fel håll ifall målet var att öka demokratin och minska klasskillnaderna. Som långsiktig tendens har klyftorna ökat sedan 1980-talet. Kapitalkrafterna har stärkt sitt inflytande i hela samhället och dessutom även inom välfärdssektorn. Det har bidragit till att det demokratiska inflytandet faktiskt minskat. Annorlunda var det under decennierna efter kriget då välfärden stärktes och klassklyftorna minskade. Men efter 1980 sker en omsvängning. Ord som nyliberalism eller personer som Reagan och Thatcher representerar denna tid då kapitalet överallt gick från samarbete till konfrontation med arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens svar på detta kan i bästa fall betecknas som uppgivenhet. Denna uppgivenhet kan förstås och förklaras, men den var inte nödvändig eller oundviklig. Sedan dess har i alla fall rörelsen avlägsnat sig allt längre bort från visionerna i programmen.
Spelar det då någon roll? Ja, det tror jag verkligen. Meningen med att ha en vision måste ju vara att ange en riktning. Åt vilket håll vill vi? Om vi har visioner och mål men inte närmar oss dem, utan tvärtom avlägsnar oss från dem, då har vi problem. De kan sväva där fritt ganska länge – eller snarare damma på någon bokhylla till nästa kongress. Men inte hur länge som helst. Det kan vi då lösa på olika sätt. Vi kan analysera varför vi inte når målen, men det görs tyvärr inte så mycket. Det som oftare händer är att vi istället börjar fila ner visionerna. Det har också hänt bland annat med de socialdemokratiska programmen. Visserligen har de socialistiska målen funnits med förvånansvärt länge, men de har monterats ner bit för bit. Men som Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren skriver i ETC:s Ekonomihandbok:
Det går inte att driva en politik för ökade klyftor och minskad offentlig sektor och samtidigt påstå att man är socialist. Man kan inte vara det man inte gör.
Men vänstern då?
En gråare vision?
Efter att ha sagt allt detta så måste jag naturligtvis medge att det av flera skäl inte är så lysande med visionerna inom vänstern heller. Självförtroendet och kaxigheten inom större delen av vänstern är inte heller så värst stor. De få som är kaxiga är tyvärr ofta sådana som inte verkar beröras så mycket av den faktiska händelseutvecklingen. För det finns anledningar till svårigheterna. De stora bakslag som det inneburit att kapitalet i hela världen har kapat åt sig mer makt har naturligtvis satt sina spår även inom vänstern. Vi har fått ett brutalare samhälle där olika grupper ställs mot varandra. Vänstern har tvingats till att i bästa fall bara bedriva försvarskamp mot olika försämringar eller i värsta fall till och med accepterat och genomfört dem. Det har i det första fallet naturligtvis bidragit till att skymma sikten mot visionerna. I det andra fallet har det bidragit till demoralisering och splittring inom stora grupper av befolkningen. Det har i sin tur återverkat på vänstern. Och när det gäller detta att acceptera och genomföra åtgärder som avlägsnar oss från visionerna så tror jag inte heller här att det var nödvändigt eller oundvikligt.
Jag tror inte att de frågor som handlar om HUR de stora visionerna ska UPPNÅS är svårare nu än tidigare. De är bara annorlunda. Svåra har de alltid varit och kommer alltid vara.
Det går inte att ge exakta och detaljerade svar på hur ett samhälle som inte domineras av kapitalism ska se ut. De erfarenheter vi har av sådana samhällen är tyvärr i huvudsak negativa. De prövades också i fattiga och outvecklade länder som skiljer sig mycket från de flesta europeiska länder idag. De ger oss en del svar som bland annat handlar om hur det inte får bli. Framförallt handlar det här om att demokratin är något som ska stärkas och utvidgas inte inskränkas.
Marx som analyserade kapitalismen och historien ville heller inte ge någon mer exakt vision. Han ville som han uttryckte det inte ”skriva recept åt framtidens soppkök”.
Svaren om alternativ till det nuvarande samhället måste nog alltid vara samtidigt både enkla och inexakta, bland annat av det självklara skälet att vi inte vet något om framtiden och de resurs- och styrkeförhållanden som gäller då. Samtidigt tänker jag att visioner om en annan typ av samhälle behövs ännu mer idag än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. Aldrig någonsin har väl motsättningen varit större mellan vad som skulle kunna göras med de enorma produktionsresurser, förmågor och kunskaper som vi har idag och det som faktiskt görs? Är det ens möjligt att tänka sig att vi ska kunna ta itu med de enorma faror som handlar om mänsklighetens överlevnad på jorden utan att vi tillsammans tar kommandot över de avgörande delarna av ekonomin? Det handlar om att visionen om en annan värld både är möjlig och nödvändig. Men den måste också skildras som önskvärd.
Om vi läser några punkter ur socialdemokraternas program från 1990 igen så tycker jag det är uppenbart att det var en vision för ett helt annorlunda samhälle. Ett samhälle där demokratin utvidgats till att gälla hela samhället och framförallt kontrollen över vad som produceras, där de nuvarande ekonomiska maktgrupperna frigörs från sin exklusiva makt och där frihet och gemenskap präglar samhället:
- att låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen
- att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer
- att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll
- att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.
Men för att inte programmens visioner ska förbli något för enbart kongresser, för att däremellan samla damm på någon expedition behövs det också något mer. Det behövs krav och förslag som här och nu kan resas och sträcker sig längre än till nästa budget. Krav som utmanar systemet och förbinder nuet med framtidens visioner. Kanske skulle de förslag som rests inom arbetarrörelsen på djärva investeringar för en totalrenovering av Sverige kunna vara ett sådant exempel? Men det får nog bli ämnet för ett annat inlägg.
PS: På lördag i denna vecka samlas de svenska socialdemokraterna åter till kongress. Tyvärr tror jag inte varken att dessa visioner eller några utmanande krav kommer sätta sin prägel på kongressen. Men det vore ju kul att få fel…..
Läs andra bloggar om socialdemokratin, socialismen, vänstern
PEPPRAT RÖDGRÖNT 