Traditionen att fira 1 maj som arbetarrörelsens och socialismens dag blir i år 130 år i Sverige. Men nu kommer inte några traditionella 1 majdemonstrationer kunna genomföras. Anledningen är mycket speciell: den pågående coronapandemin. Men det har faktiskt hänt några gånger förut att 1 majdemonstrationer ställts in. Till exempel här i Uppsala för exakt 100 år sedan. Men då berodde det på rörelsens tillbakagång och försvagning. Ett av många exempel på att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte (heller) var någon enkel och rätlinjig framgångssaga.

Här en liten kort bakgrund för den historieintresserade.

Staden Uppsala 1920

Nymans

År 1920 var Uppsala en betydligt mindre stad än idag. Folkmängden uppgick till 29 512 personer. Även till ytan var Uppsala en mycket liten stad. Kranssocknar som Bondkyrko, Vaksala och Gamla Uppsala hade ännu inte inkorporerats i staden. Men då som nu var Uppsala en inflyttningsstad. Det var också främst så som staden växte. Från landsbygden kom bonddrängar, pigor, statare, torpare och småbönder liksom arbetare som lämnat de många nedlagda järnbruken i Uppland. De kom för att jobba i verkstadsindustrin, där Nymans verkstäder då var de största.

Arbetarrörelsen i Uppsala och Sverige

Den socialistiska arbetarrörelsen började växa fram i Sverige på 1880-talet – för 140 år sedan. I Uppsala bildade skrädderiarbetarna den 27 augusti 1882 den första fackföreningen. Fler fackföreningar kom till i staden under de närmaste åren och den 16 september 1888 bildades också Upsala socialdemokratiska arbetareklubb. Under påsken året därpå bildades Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti. Av de 49 ombuden som var med på SAP:s bildningskongress 1889 kom åtta från Uppsala. Av dessa åtta ombud representerade C. G. Westergren arbetareklubben medan de övriga representerade olika fackföreningar.

1890-talet

År 1890 organiserades de första 1 majdemonstrationerna gemensamt över hela världen. Huvudkravet var 8 timmars arbetsdag. Det var efter ett beslut på ett möte i Paris året innan och med inspiration från USA där det skett redan 1886. Även i Sverige ordnades de första 1 majdemonstrationerna detta år. Hjalmar Branting talade på Ladugårdsgärde i Stockholm. Alla demonstrationer antog en resolution med följande inledning:

I följd av beslut, enhälligt fattat på den internationella socialistiska arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad 8-timmars-arbetsdag……*

Men i Uppsala var det stora svårigheter att genomföra dessa första demonstrationer på 1 maj. Organiseringen var ännu svag och depressionen hade slagit hårt mot rörelsen. Till exempel hade då nästan alla fackföreningar i Uppsala lagts ner. Därför var det Upsala socialdemokratiska arbetareklubb som stod ensam som arrangör. Dessutom genomfördes demonstrationen inte på 1 maj som var en torsdag utan på söndagen den 4 maj. Enligt dagstidningen Upsala-Posten samlade manifestationen mellan 600 och 700 personer. Även 1891 genomfördes en manifestation av arbetareklubben. Men inte heller då på 1 maj utan den 7 maj. Organisationsgraden fortsatte att minska de närmaste åren vilket ledde till att 1 maj som arbetarrörelsens dag upphörde i Uppsala ett antal år. Dagen dominerades istället av nykterhetsrörelsen. Det dröjde till 1898 innan 1 majdemonstrationerna i stort sett blev regel även i Uppsala.

1900-talet

Arbetarrörelsen växte i anslutning och styrka men även nu med upp och nedgångar. Till exempel  innebar storstrejken 1909 en period av tillbakagång för rörelsen. År 1917 svepte en upprorisk flodvåg fram såväl i Sverige som i Tyskland och Ryssland och många andra länder. För Sverige kom det att innebära att såväl rösträtten som åtta timmars arbetsdag genomfördes samtidigt som vågen av mobiliserande förändring  och rörelse började ebba ut.

Från oktober 1917 leddes Sverige av en Samlingsregering  mellan socialdemokraterna och liberalerna (under Edén). Men den 6 mars 1920 sprack denna regering  på frågan om kommunalskattens omläggning. Då tillträdde den första socialdemokratiska regeringen i Sverige. Det var en minoritetsregering och (som Hjalmar Branting uttryckte det i en förklaring till statsrådsprotokollet**) så bildades den ”icke i förväntan på omedelbara åtgärder till förverkligande av dess program för samhällets omdaning, utan därför att detta parti ställt sig helt bakom det förslag till kommunal skattereform som just nu för vårt folk är trängande angeläget…”

Magnusson skrev*** om denna regeringsperiod, som bara varade i drygt sju månader:

Påfallande var den fridfullhet, varmed det svenska samhället underordnade sig det socialistiska regementet. Man hade inom de borgerliga lägren tydligen den uppfattningen att just vid den tidpunkten var den socialistiska regeringen den bästa avledaren för den elektricitet, som annars mättade luften över Europa och när som helst kunde bryta ut i åska och eld.

Men kraften i rörelsen hade ändå som sagt avtagit. Till det fanns säkert flera anledningar. Det faktum att rörelsen uppnått resultat vad gäller rösträtt och åttatimmarsdag kan ha haft betydelse. Men kanske viktigare var att orken inte fanns kvar när samhället samtidigt drabbades både av Spanska sjukan (mars 1918 till juni 1920) där nästan 38 000 människor dog i Sverige samt en ny ekonomisk depression som också slog hårt mot arbetarklassen.

Ett av många uttryck för denna trötthet i arbetarleden var att Arbetarkommunen i Uppsala beslutade att ställa in 1 majdemonstrationen 1920 och ersätta den med ett möte i Odinslund. Beslutet togs med 26 röster mot 20.

Detta var alltså för 100 år sedan. Men historien var inte slut då heller….

Lära av historien?

Jag skrev inledningsvis att den tidiga arbetarrörelsens utveckling inte var någon enkel och rätlinjig framgångssaga. Så är det väl alltid för alla rörelser som kämpar underifrån. Spelar då detta någon roll? Ja, det tror jag. Utan kunskaper om historien blir vi som människor utan minne. Jag tror att ett sådant ”minne” är extra viktigt för oss som idag (mer än 100 år efter pionjärerna) fortfarande tänker att en annan värld är möjlig. Vi står inför helt andra problem. Ändå handlar det precis som då om att organisera och åter organisera. Detta går upp och ner, möter både mindre och större bakslag. Men förändring har alltid varit möjlig.

Källor:

Arbetarstaden Uppsala, red. Isacsson-Magnusson, Gidlunds förlag 1996

Arbetarrörelsen i Uppsala , Bertil Bergqvist, Amqvist&Wiksell 1992

Socialdemokratien i Sverige del I och III, Magnusson, P.A. Nordstedt&söner 1924

*Magnusson, del I s. 390

**Magnusson, del III s. 174

***Magnusson, del III s. 183