Alla inlägg för månad juni, 2017

Sommaren, regnet, hopp och hoppfullhet

Som en del av er läsare kanske märkt så har det varit glesare mellan inläggen här på bloggen den senaste tiden. Det har funnits olika anledningar till det. En bra anledning har varit och är sommaren, som även om den inte visat sig från sin bästa sida ännu, ändå gör att jag befinner mig längre bort från dator och internetuppkoppling till förmån för annat.

Det kommer att fortsätta vara glest en tid framöver. Men kolla gärna runt bland gamla inlägg. Jag tror att det finns en del som kan vara värda att läsa fortfarande.

Jag hoppas att både du jag kommer att ha en bra sommar, där vi har möjlighet att både vila, göra det vi vill, vara på någon plats som vi gillar och träffa en del av dem vi tycker om eller några nya. Sommaren är ju kort, som Ledin sjöng och just nu kan man  känna sig lite orolig för att den ”regnar bort”. Men vädret hör ju till de saker vi inte kan påverka. Det går bara att hoppas.

Samhällsutvecklingen går däremot att påverka. Det finns inte bara en väg att gå, även om hopplöshetens nyliberala profeter har försökt tuta i oss det under så många år nu. En av dem som torgförde den synen var Carl Bildt. Han är nu åter aktuell när det avslöjas hur han som var lobbyist för USA:s Irakinvasion och vapentillverkaren Lockheed Martin tjänat miljoner via kapitalförvaltaren Legg Mason.

En man som är lika gammal som Bildt, men däremot inger hopp och entusiasm istället för hopplöshet, är Jeremy Corbyn, ledare för Labour i Storbritannien. Jag har precis lyssnat till honom när han talar på en helt enorm musikfestival i Glastonbury i södra England. Inför en entusiastisk publik talar han för att en rättvis och anständig värld är möjlig, en värld där vi bygger broar istället för murar. Det fyller mig med både glädje och hopp att höra oss se. Kolla gärna du också, under någon av de frekventa regnskurarna.

Om du har facebook så kan du se den här. Annars kan du se en kortare version på Fox News (av alla ställen)….

Ha en bra sommar!

 

Intressant!

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 26 juni, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Europa, Rörelser och solidaritet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 26 juni, 2017

https://pepprat.org/2017/06/26/sommaren-regnet-hopp-och-hoppfullhet/

Mikael Oscarsson (kd) och religionsfriheten

I Sverige har arbetarrörelsen satt djupa avtryck. De flesta av dessa avtryck handlar om uppnådda friheter, demokrati, rättvisa, trygghet m.m. Ett av de mindre avtrycken är att 1 maj, arbetarrörelsens dag är allmän helgdag. Så har det varit sedan 1939. Jämfört med alla de helgdagar som har sitt ursprung i kristendomens dominans under flera hundra år, är detta avtryck litet. Ändå finns det folk på den borgerliga kanten som vill avskaffa denna enda dag som helgdag.

1 maj är alltså en allmän helgdag. Man kan göra vad man vill och de flesta väljer ju inte att tåga med arbetarrörelsen  i något av de olika tåg som samlas. De som inte delar arbetarrörelsens värderingar kan låta bli att demonstrera. Men de har också rätt att demonstrera denna dag. Här i Uppsala har Livets Ord och KD gjort det några gånger. Det är ju lite som om socialister skulle demonstrera med röda fanor på Långfredagen, men alltså något som är tillåtet. Märkligt nog kan till och med nazister använda denna dag utan att stoppas.

Tvingande husförhör hölls till slutet av 1800-talet.

Men tänk dig nu hur det skulle vara ifall du var tvungen att delta i 1 maj-tågen, oavsett dina egna åsikter. Så var det ju för inte så länge sedan när det gäller kyrkan och den kristna tron. Du kunde inte välja att stå utanför. Du var tvingad att delta. Men samhället har sekulariserats och så är det inte längre även om del återstår när det gäller kyrkan och kristendomens makt.

Tänk dig nu återigen att det hade varit så i en period då arbetarrörelsen var mycket stark i Sverige att 1 maj-firandet gjorts obligatoriskt. Skolbarn skulle kommenderas ut att vifta med röda flaggor oavsett vad de eller deras föräldrar tyckte om saken. Försök också tänka dig en situation där en sådan (tänkt) tidigare plikt att demonstrera på 1 maj avskaffats. Om traditionen av tvång ändå dröjde sig kvar och de som protesterade mot tvånget bemöttes med argument av typen att ”det är en tradition” som upprätthållits av ”mamma, farfar och storsyskonen” och dessutom en ”självklarhet”, vad skulle du tänka om det? Auktoritärt och odemokratiskt eller hur?

Men nu har det ju inte varit så i Sverige – tack och lov – den sortens auktoritära styre skulle varken vara bra för demokratin eller för de socialistiska idéerna. Men så resonerar de konservativa kristna som tycker att den kristna traditionen och dominansen över våra liv ska fortsätta – oavsett vad vi själva vill – bara för att det är en ”tradition” som de själva uppskattar.

Ett exempel på det här sättet att resonera kunde man för några dagar sedan läsa i UNT. Det var skrivet av den kristdemokratiske Uppsalapolitikern Mikael Oscarsson. För Oscarsson är det en självklarhet att skolavslutningar ska (få) ske i kyrkan där ”en präst ska få be om Guds välsignelse”.

I Oscarssons resonemang och tänkande finns inte någon som helst förståelse för dem som inte delar hans egen kristna tro. För oss som inte tillhör den kristna kyrkan för att vi är agnostiker, ateister eller tillhör andra trosriktningar är det lika främmande att bli välsignade av en präst i kyrkan som för Oscarsson att tåga bakom röda fanor. Men jag tror inte Oscarsson klarar av att vända på perspektivet på detta sätt.

Oscarsson skriver ”på ren svenska” – som han uttrycker det – att skolavslutningar ”ska få hållas i kyrkan, man ska kunna få sjunga psalmer, till exempel Den blomstertid nu kommer, och en präst ska få tala och avsluta genom att be om Guds välsignelse”. Och: ”För mig och Kristdemokraterna är det en självklarhet att denna fina tradition ska få fortsätta, precis som den gjorde för mamma, farfar och storsyskonen”. Det handlar för Oscarsson också om att ”lära ut det svenska kulturarvet”. Men att lära ut kunskap om historien och kulturen är något helt annat än att tvingas delta i religiösa ceremonier. Oscarssons perspektiv är  – som oftast med konservativa – den gamla maktens perspektiv. Auktoritärt och odemokratiskt.

 

Religionsfriheten

Religionsfriheten –  som jag uppfattar den och som den uttrycks i svensk lag –  innebär rätt och frihet att utöva en religion men också rätten att slippa religion, religiösa ceremonier eller diktat.

Det finns länder där rätten att utöva religion förtrycks. Det brukar för det mesta leda till att religionen stärks. Men i Sverige har vi inte det problemet. Mer komplicerat är det här istället med rätten att slippa religion. Det synsätt som Oscarsson och KD har är ett av uttrycken för det.

Intressant här är de krav som nu reses på att förbjuda religiösa friskolor. Liberalernas Björklund har t.ex. rest detta krav. Han har knappast med sig KD här. Som vanligt med Björklund så har inte kravet rests utifrån några principiella resonemang. Han resonerar inte om denna andra sida av religionsfriheten utan mer utifrån aktuella händelser på några religiösa, men icke kristna skolor. Ändå är det bra.

För mig är det självklart att vara mot religiösa friskolor. Religiösa friskolor med stöd från staten borde vara lika onaturliga som olika politiska skolor för barn. När det gäller våra barn så krockar här inte bara olika värderingar utan också olika rättigheter. Det finns konventioner som ger föräldrar rätt att bestämma detta över sina barn. Samtidigt står det i Barnkonventionen att ”Varje barn har rätt att tro på vilken gud de vill eller ingen alls”. Denna rätt innebär att vi värnar alla barns rätt att gå i skolan tillsammans med barn till föräldrar med annan tro än deras föräldrar. Denna konvention och detta synsätt innebär att vi ska skydda barn från all typ av religiös (eller annan) indoktrinering om inte hemma så åtminstone i skolan. Själv har jag minnen från den obehagliga tid då man i skolan tvingades att be böner till en gud som mina föräldrar inte presenterat mig för. Jag tycker att alla barn ska få slippa sådant och att alla ska få mötas på neutral mark.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om religion, religionsfrihet, skolan, skolavslutningar

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 13 juni, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, religion och kyrkor
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 13 juni, 2017

https://pepprat.org/2017/06/13/mikael-oscarsson-kd-och-religionsfriheten/

Visar Labour vägen?

Politiken har förändrats. Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik.

Jeremy Corbyn, partiledare Labour, Storbritannien

Så reste sig då åter Labour i Storbritannien. De vann inte men ruskade om högern ordentligt. Från att ha varit mer eller mindre uträknade är det en enorm prestation. Labour har inte heller haft sådana resultat sedan 1997. Hur stor framgången är syns ändå mer om man tittar på procentsiffrorna än på antalet vunna parlamentsplatser. Det brittiska systemet med enmansvalkretsar gör ju att det verkliga stödet och antalet mandat inte är samma sak.

Här är resultaten för Labour respektive Tories i tidigare val:

Och här du se hur resultaten varit i procent under samma period:

Labours framgång är sensationell och glädjande på flera sätt. Det har skett med en ny ledare som bekämpats stenhårt och smutsigt av både etablissemanget  och den egna partihögern i parlamentet. Det har skett med en radikal politik för omfördelning, mot nedskärningar och för att åter bygga upp välfärden, med planer för att expandera den kooperativa sektorn, skapa samhällsägda företag och återupprätta statlig kontroll över nyckelsektorer i ekonomin. Allt sammanfattat i slagordet ”for the many, not the few” – för de många, inte de få. Det har väckt entusiasm och det har dessutom säkert bidragit till att slå tillbaka den yttersta högern i UKIP som fullständigt smulades sönder i valet.

Även om inte Labour under Jeremy Corbyn nådde ända fram och vann över Tories så borde resultatet vara en källa till stor glädje för alla delar av vänstern i Sverige och Europa. Det visar ju så tydligt att det finns alternativ både till högern och till uppgivenheten inom socialdemokratin. Det måste också finnas mycket att lära av detta när det gäller politik och taktik. Hur har man t.ex. lyckats bygga upp Labour till att ha mer än en halv miljon medlemmar? Vilken roll spelade gräsrotsrörelsen Momentum som samlade tiotusentals människor i lokala grupper runtom i Storbritannien?

Man skulle ju också kunna hoppas att valframgångarna och den återupplivade rörelsen skulle bli en väckarklocka in i det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men som Göran Greider skriver på SVT Opinion så är tyvärr det enda som hörts från s-toppen ”lite allmän oro och gnäll över att det brittiska valresultatet kan försvåra Brexitförhandlingarna och därmed missgynna Sverige”. Här upprepas den sorgliga attityden från valet i USA där man uttryckte stöd för Clinton istället för Sanders.

Måtte nu den rörelse som burit upp Labours framgångar leva vidare och lyckas med att bygga upp ännu mer styrka.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Labour, Storbritannien, socialdemokratin

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 9 juni, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Europa, Rörelser och solidaritet, Socialdemokratin
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 9 juni, 2017

https://pepprat.org/2017/06/09/visar-labour-vagen/

Ett tal till Nationaldagen om ”svenska krusbär” och ”nya möten”

På tisdag är det Sveriges Nationaldag. Innan dess har många en klämdag att njuta av.

Om Nationaldagen har jag skrivit förut. Både 2014 och 2015 skrev jag om bakgrunden till denna helgdag. Samtidigt luftade jag funderingar kring firandet. Förra året kommenterade jag också moderatledaren Kinberg Batra som förde in ”de svenska värderingarna” i ett tal på nationaldagen.

År 2013 fick jag i efterhand läsa ett tal som hållits då på nationaldagen av Uppsalabon Kees Geurtsen. Jag tyckte det var så fint så att jag sparade det. Det står sig också bra tycker jag. Jag har därför frågat Kees om jag kunde få publicera det här på bloggen.

Kees är ursprungligen från Nederländerna. Efter 48 år i Sverige blev han svensk medborgare. Han har arbetat i Uppsala – yrkesmässigt och som fritidspolitiker (s) – med stadsdelsutveckling, konst och kultur samt sociala frågor. Här är hans tal:

Tal på Nationaldagen 6 juni 2013, Koversta hembygdsgård, Österfärnebo

Kära nationaldagsfirare. Tack för förtroendet att få tala denna dag. Den svenska flaggans dag, den svenska nationens helgdag.

Jag har på mig byxor köpta i en norsk affär, tillverkade i Pakistan. Kavajen gjordes i Indonesien och är inköpt på REA i Amsterdam. Skjortan är sydd i Bangladesh men köpt på second hand i Valbo. Vi körde hit i vår bil, som består av delar från många länder, gjorda i en fabrik i Göteborg, som ägs av en kines. Med i bilen var mitt älskade barnbarn, tillverkad i Kenya och född på Akademiska Sjukhuset. Där sitter min hustru, made in Sweden i dräkt från By socken. Själv är jag född och uppväxt i Holland och lever mitt liv idag i Uppsala och i Ängsnäs.

Att stå här kunde jag väl aldrig tänkta mig när jag för 45 år sedan satt på ett tåg någonstans på väg genom Sverige till en flicka från Avesta, som jag hade blivit kär i. Det var då en lång och dyr resa genom ett Sverige med kvällstängda stationer. Hade man tur kunde man få en korv med mos. Idag reser man snabbt med lågprisflyg och man vet inte längre om man är i Amsterdam eller Stockholm för flygplatserna är lika och serverar mat och öl från hela världen, alla tider på dygnet.

Jag och min familj och vänner i Holland hade på 60-talet en mycket begränsad bild av Sverige. Min far mindes svenska limpor som landsattes med flyg i slutet på 2:a världskriget. Dag Hammarskjöld var kändis förstås och någon militär som hade förrått Sverige till Ryssarna. Johnny Nilsson hade satt världsrekord i skridskor i ett snöoväder, så man antog i Holland att de hade räknat fel på varven. Med mina vänner hade jag sett någon Bergmanfilm på bio. Inte för att vi begrep något, men kvinnorna var vackra och ibland lättklädda. Det man kände till räckte för att min mor skulle vara mycket bestämd över att någon svensk flickvän skulle hon inte släppa in över tröskeln. 

Året var 1968. Det känns inte så länge sedan, men det var ett helt annat Sverige. Någon nationaldag existerade inte för 45 år sedan. Det kanske inte behövdes någon nationaldag för man trodde att det var så självklart vad Sverige var.

Under uppväxten i Holland var nationaldagen den 5 maj en stor begivenhet. Man firade dagen då landet blev fritt efter 5 års tysk ockupation. Med en far som tvångsarbetade i Tyskland och förlorade flera vänner under 2.a världskriget var det självklart att minnas de döda och fira befrielsen. Firandet enade inte bara. Det rev också upp sår. Jag fick som barn veta  vilka personer som hade hjälpt tyskarna och vilka som hade blivit rika på svarthandel eller angivit judiska medborgare. Idag, när de flesta i min fars generation inte finns längre, är det inte längre en ledig dag. Tyskarna köper upp de holländska badorterna och holländarna startar jordbruk i Tyskland. Gränserna syns inte längre. Euron finns i allas fickor. Den enda gång det hettar till är när länderna möts i fotbolls-VM.

Vad firar vi då i Sverige? Ett land som inte hade varit i krig sen mannaminne innan vi sände pojkar och flickor till Afghanistan. Jag minns vagt när flaggans dag blev nationaldag 1983, men följde som kommunalpolitiker i Uppsala de politiska diskussionerna innan flaggans dag blev helgdag så sent som 2005. En ny helgdag sa ingen nej till, men att avstå en annan ledig dag vållade mycket diskussioner.

Vi firar idag en nations självständighet. Vi firar Sveriges regeringsformer, både från 1809 och 1974, som garanterar vår självständighet, våra rättigheter och anger våra skyldigheter. Vi firar att vi har lika värde, lika rätt att göra oss hörda, att delta i fria val, att kritisera makten, att välja utbildning och något som är unikt för Sverige; att våra förtroendevalda i kommunerna kan bestämma över mycket i vår vardag. Vi firar att vi lever i en demokrati. Är det något att fira då?  Ja, tveklöst tycker jag! Fråga alla som åker i fängelse för det de säger och skriver. Fråga alla som inte har rättigheter och inte erbjuds utbildning. Fråga alla som är ockuperade av främmande makter.

Det vi firar idag är ingen naturlag, ingenting som finns nedärvt i generna. ”Samhället är människans verk. Om något är fel kan vi ändra på det”, så sa Olof Palme, en person som jag kan sakna. Räcker det då med lagar och regeringsformer som förenar eller behövs det mer för att vara en nation? Ja, jag tror att vi vill ha mer. Jag tror att vi vill förstå och känna oss som en del av vår historia. Jag tror att vi vill känna samhörighet och gemenskap. Jag tror att vi vill känna oss hemma, integrerade i vår tid och i vår bygd.  Jag tror att vi vill känna att vi tillhör ett land, som det går bra för.

Ett av mina sätt att känna mig hemma har varit att ”erövra” Sverige. Jag har cyklat på Gotland och Österlen, seglat i Bohuslän och på Mälaren. Jag har åkt skidor i Dalafjällen och Härjedalen. Jag har firat midsommar i Roslagen och i Rättvik. Jag har åkt ångbåt i Gysinge och har cyklat till Bastfallet. Jag har vandrat i Sarek, gått upp för Städjan och går fortfarande nya sträckor av Gästrikeleden. En skidtur på Oppsjön en solig vårvinterdag får jag aldrig nog av. Det är ett fantastiskt land, en fantastisk natur, en natur att vara rädd om.  Jag berättar ofta och gärna för släkt och vänner i Holland om Sverige, vilket har resulterad i att 35, trettiofem, holländare har besökt Ängsnäs under åren.

Jag har alltid förundrats och lärt mig tycka om ett Sverige där man har gjort saker tillsammans. Man bildar föreningar och intressegrupper. Man delar på gräsmattor, tvättstugor, kvartersgårdar och släpkärror. Man sjunger i kör, springer långlopp, har städdagar, sköter om vägar och badar bastu tillsammans. Ord som jämlikhet, solidaritet och tillit är för mig djupt förknippade med det Sverige jag lärde känna.

Idag ser jag inte alltid detta Sverige i Uppsala. Jag tror inte det är bra att ett fåtal blir ofattbart rika och allt fler har det svårt att få pengarna att räcka till månadens slut. Jag tror inte det är bra att våra skattepengar försvinner till en ö i Karibien. Och framförallt är det inte bra för nationen att en av fyra unga människor är utan jobb.

Jag hittar mer av mitt Sverige i Österfärnebo. Människor som öppnar sina hem, som bjuder in för att sjunga eller ställa ut konst. Människor som kommer med gamla fotografier och fakta kring vårt hus. Snöröjningen sköter sig själv och görs upp kring midsommar. Här finns elektriker, snickare, målare, rörmokare, mattläggare som gör skickliga jobb i vårt hus utan att vi är där eller ens har träffats. Här finns en enkel vänlighet och en tillit, som inte ska underskattas.

Hemma i en pärm finns ett tidningsklipp med fyra glada tonåringar, som visar upp sina naglar i blågula färger, den svenska flaggans färger. De har precis spöat fyra finska flickor i stafett 4×100 meter i ungdomsfinnkampen. Min yngsta dotter är en av dem. Hustrun och jag har skrikit oss hesa. Bilden på tjejerna slås upp stort i en kvällstidning. Alla vill läsa att Sverige är bäst

Vi tar gärna emot en kille som heter Zlatan, om han ser till att vi kommer till fotbolls-VM, men heter man Zlatan och inte har lyckats klara skolan och driver omkring utan jobb är man inte lika välkommen. Är man halvmarockanska och vinner eurovisionsschlagerfestivalen åt Sverige blir man älskad, men är man halvmarockanska och går med slöja blir vi lätt tysta. Blott Sverige svenska krusbär har, men det finns ett tjugotal frukter till om man går in på ICA idag. Om en smålänning kan sälja köttbullar i Saudi-Arabien kan en kurd sälja kebab i Horndal. Om en svensk kan öppna hotell i Amsterdam kan en holländare öppna camping i Hedesunda eller bli biodlare i Sterte. Så ser det ut idag. Precis som med våra kläder, bilar och prylar. De kommer från hela världen. Vi är beroende av varandra.

Om vi känner oss trygga på hemmaplan i vår hembygd får vi lättare att göra något positivt med alla dessa nya möten. Vi behöver inte bli rädda men kan vara nyfikna på möjligheterna. Min gamla granne Holger såg möjligheten när han vid första träffen fick klart för sig att han hade fått en holländare i grannhuset. Den då åttioårige mannen tittade noga på mig och sa: ”Ja, då blir det väl tulpaner i Ängsnäs?” Tulpaner blev det, sida vid sida med skilla och midsommarblomster.

Så kära nationaldagsfirare och kära grannar. Leve vårt land, leve Österfärnebo och alla som lever här idag och alla andra dagar. Ett fyrfaldigt leve för Österfärnebo och Sverige….

 

Kees Geurtsen

Uppsala/Ängsnäs

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om nationaldagen

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 4 juni, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Kultur
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 4 juni, 2017

https://pepprat.org/2017/06/04/ett-tal-till-nationaldagen-om-svenska-krusbar-och-nya-moten/

%d bloggare gillar detta: