Funderingar om högerextremismen, yttrandefriheten och journalistiken

Det har svängt snabbt i svensk politik under det senaste året. bokmassanEtt parti som inte sitter vid makten har fått igenom alltmer av både sin politik och sitt sätt att beskriva verkligheten. Detta parti och dess svans har länge på ett mycket skickligt sätt byggt upp en avsevärd styrka med hjälp av lögner, rykten och hets i  sociala och alternativa medier. Nu har de även börjat flytta in i de etablerade mediernas finrum. Om detta har det uppstått debatt bland såväl socialistiska som borgerliga debattörer med tillgång till etablerade media. Skiljelinjer har dragits upp rakt igenom dessa läger.

Olika saker som diskuterats har varit bokmässan och närvaron av en högerextrem tidning med kopplingar till nazismen, SVT:s Aktuellt som bjöd in chefredaktören för denna tidning och radioprogrammet God Morgon Världen som för första gången lät en SD:are delta i diskussionspanelen.

Aktuellts fiasko

Om man inte tycker att det är rimligt att en högerextremist aktuelltmed tidigare kopplingar till ett nazistparti ska få sitta och ljuga i svensk TV utan att bli bemött med välgrundade motfrågor eller ett sakgranskande reportage då måste man betrakta detta som ett totalt journalistiskt fiasko. Tidningen ETC har skrivit det bästa om detta med sina tio tips till Aktuellt-redaktionen. Detta tycker jag är det avgörande inte frågan om man ö.v.h.t. ska intervjua högerextremister.

Bokmässan

Bokmässans agerande ingav ju inte någon större respekt. Främst därför att de svajade fram och tillbaka så. I principfrågan håller jag med UNT:s Håkan Holmberg som menat att ”Bokmässan är en privat, kommersiell verksamhet och måste själv ta ansvar för vilka utställare man accepterar” eller Aftonbladets Petter Larsson som menat att ”vi måste skilja på staten och bokmässan”. Om man ser saken på detta sätt så innebär det att ingen yttrandefrihet inskränks för att inte vem som helst bjuds in. Trots detta kan man ha olika synpunkter på vilket val som bokmässan borde ha gjort. Vänsterdebattören Åsa Linderborg försvarade till exempel den högerextrema tidningens närvaro på Bokmässan. Jag har stor respekt för Linderborg, det hon skrivit och skriver. Men i detta fall förstår jag henne inte. Hon blir däremot inte för mig en fallen förrädare för det –  jag har tyvärr sett den typen av utfall på Facebook. Linderborg har viktiga poänger när hon generellt försvarar yttrandefriheten gentemot till exempel olika intoleranta delar av vänstern i bred mening. Men riktigt konsekvent tycker jag inte att hon är då hon först (när Bokmässan sagt nej) skriver : ”…skönt att slippa se brunskjortorna på mässan. Men samtidigt går en massa chanser förlorade. Om Nya tider haft en monter hade vi kunnat göra en massa bus som skapat legender.” för att därefter när Bokmässan sagt ja gå fram och skaka hand med de högerextrema. Javisst, värre handskakningar har vi sett och kanske spelar det inte ens någon roll (?) men så ”busigt” var det ju inte.

God morgon världen

När det gäller SD:aren i diskussionspanelen så måste jag nog ändå hålla med Göran Greider. Det vore konstigt om ett numera så stort parti inte fick delta i diskussion på radio. Att stänga dem ute skulle knappast bidra till att flytta tillbaka deras positioner. Tvärtom.

Vad är avgörande?

Kanske har jag fel i en del eller allt vad jag skrivit här. Jag tycker inte att dessa frågor är enkla. Jag kan ändra mig inför övertygande argument. Men framförallt önskar jag att vi som betraktar oss som demokrater och vänster, motståndare till rasism och fascism, kunde klara av att diskutera dessa och liknande saker utan att behandla varandra som fiender, så som tyvärr sker alltför ofta. Jag är också övertygad om att denna kamp på debattsidor, även om den inte är oviktig, inte är avgörande. Det är dessutom en ”kamp” som de flesta inte ens kan delta i. Att tränga tillbaka rasism, nationalism och högerextremism handlar – tror jag – framförallt om att vi måste lyckas med att ena oss och samla många kring ett projekt för ett rättvist och anständigt välfärdssamhälle där inte några lämnas utanför, antingen de bor i en fattig förort i staden eller i den s.k. glesbygden. Det är en kamp och ett projekt som många kan och måste delta i om vi ska lyckas. SD och dess svans står i vägen för detta. Inte bara eller främst för att de är vidriga typer utan främst för att de står på de rikas sida i varenda avgörande klassfråga och att deras politik splittrar enheten mellan alla oss som tillsammans skulle kunna skapa ett rättvist samhälle. Ett samhälle med glädje och optimism istället för rädsla och misstro. Ett samhälle där grogrunden för olika hatläror förtvinar.

Intressant?

Läs andra bloggar om yttrandefrihet, högerextremism

Köp inte vin från Robertson Winery

Brukar du köpa vin på systembolaget? Kanske brukar du köpa viner från Sydafrika. Om du gör det. Köp inte viner från Robertson Winery, i alla fall inte om du vill vara solidarisk med strejkande arbetare som tillhör fackföreningen CSAAWU. Det är ett lätt stöd. Om du vill göra lite mer kan du skänka pengar till deras strejkkassa.

Läs om bakgrunden och hur du kan stödja här nedan i en text från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

sydafrikaRobertson Winery ligger i Västa Kapprovinsen i Sydafrika. För några veckor sedan gick de ut i strejk. Kraven som de genom sin fackförening CSAAWU har ställt är:
•8500 rand/månad som är den lön de menar krävs för att kunna leva, de kallar det ”living wage”. 
•Ett slut på exploaterande villkor och ett steg bort från löneapartheidfattigdom!
•Skapandet av en partssammansatt kommitté som ska granska att Robertson Winery lever upp till de etiska regler som bl.a. Systembolaget kräver.
•En möjlighet för CSAAWU att komma ut på gårdarna som förser fabriken med druvor till vintillverkningen.
•Ett slut på trakasserier mot fackmedlemmar och fackliga förtroendevalda.

Robertson Winery har avvisat alla krav och istället bussar de in strejkbrytare och försöker få strejken förklarad olaglig. Arbetarna anklagas för våld, men de har trots många provokationer visat att deras strejk är fredlig. Lokala tidningar har beskrivit strejken som den fredligaste strejken i Sydafrika.
Skulle arbetarna gå segrande ur denna strejk så skulle det tända ett ljus av hopp för lantarbetarna på den sydafrikanska landsbygden.

I Sydafrika sprids nu ett upprop att bojkotta Robertson Winery´s viner. Detta stöder Livsmedelsarbetare för Solidaritet, därav denna uppmaning att inte köpa vin från Robertson Winery, så länge konflikten kvarstår.
Stöd lantarbetarna också gärna ekonomiskt, de har inga strejkkassor så det handlar om att bokstavligen överleva!
Alla pengar går oavkortat till fackföreningen CSAAWU i Sydafrika.

Sätt in pengar på Pg 67 52 18 – 2 eller Swisha till 1236535074

Livsmedelsarbetare för Solidaritet kallar vi det arbete till stöd för det 
sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU, som Livsklubben på Orkla Foods i Örebro bedriver sedan några år tillbaks.”

 

 

Intressant?

Läs bloggar om vin

Ingen kommer undan politiken – eller partierna.

”Jag tycker inte om politik”, minns jag att en vän sa till mig för några år sedan. Det är ju inte alls ett ovanligt sätt att tänka. Kanske snarare det mer typiska. ”Nationalskalden” Evert Taube uttrycker det till exempel i sången ”Här är den sköna sommaren” då han avslutar versraderna med att det är ”krig och politik som har förstört vår jord”.

I motsats till detta tänker jag på en låt från 1970-talet:ingen-kommer Ingen kommer undan politiken. Den svenska texten gjordes av Ola Magnell och framfördes av Marie Bergman. Själv tycker jag fortfarande att orginalet ”Complainte pour Ste-Catherine” av  Kate&Anna McGarrigle musikaliskt var den bättre versionen.

Men kan man komma undan politiken? Det beror ju på vad man menar med politik. När USA-feministen Carol Hanisch myntade begreppet ”det personliga är politiskt” 1968, så tror jag inte att hon menade att allt i livet är politik, men att vi ofta inte tänker på sådant som (gemensamt) berör våra liv som politiskt. Till exempel vet vi att det är ett faktum sedan många år att många kvinnor som jobbar i offentlig sektor går in i den s.k. väggen. Om de då tänker på detta enbart som ett personligt problem som bara beror på dem själva och utelämnar alla de beslut och förändringar inom arbetslivet som är en viktig orsak till att de mår så dåligt, då kommer ”politiken” undan. Istället är det ju nödvändigt att de förenas och ser det som är gemensamt både vad gäller problem, orsaker och lösningar.

Beslut utanför politiken

I ett samhälle av vår typ, alltså ett kapitalistiskt samhälle som de flesta på vår jord, så fattas en mängd beslut utanför den formella politiken. De flesta beslut om investeringar, nedläggningar, inriktning på produktionen och liknande är sådant som bestäms av en mycket liten del av befolkningen, nämligen de som har den ekonomiska makten. Av de tio största företagen i världen är fem oljebolag. De är ett mycket mäktigt hinder (utanför demokratin) på vägen mot den omställning till fossilfria samhällen som nu anses nödvändig av nästan alla forskare och politiker. Ett annat exempel är när det multinationella Nomad Foods beslutar att lägga ner Findus produktion i Bjuv. Det påverkar många människor. Om det handlar om politik eller inte beror däremot på hur vi ser på vad som borde göras. De som accepterar beslut av denna typ (främst de som inte själva drabbas naturligtvis) ser det som att det inte finns några alternativ, utvecklingen är ”ödesbunden” och det finns bara en väg att gå. Om man däremot inte accepterar beslut av denna typ så försöker man mobilisera människor i rörelse och vända sig till politiken på det ena eller andra sättet.

Välfärdsstaten

Innan demokratins genombrott i vårt land för ungefär 100 år sedan var möjligheterna för den stora majoriteten av folket att på något sätt påverka samhällsutvecklingen närmast obefintliga.torpare Demokratins genombrott handlade om att genom politiken ingripa i samhället. Uppbygget av den gemensamma välfärden är ett av uttrycken för det. När man idag monterar ned välfärden, privatiserar den och låter den styras av marknadsmässiga principer så innebär det samtidigt att politiken som en demokratisk möjlighet att ingripa monteras ner. Men det innebär ju inte att verksamheten blir politiskt neutral. Det som kallas ”ökad valfrihet” är inte heller neutralt. Valfriheten inom vård skola, skola och omsorg har ju ökat klyftorna och främst gynnat dem som redan var gynnade.

Jag  minns att den nuvarande KD-ledaren då hon var lokalpolitiker här i Uppsala sa att hon ville flytta makten ifrån politikerna till Uppsalaborna.” Och sant är att strävan från politiker inom både borgerligheten och delar av socialdemokratin handlat om att minska politikens inflytande i samhället. Bland beslut som Busch var med om att fatta minns jag t.ex. beslutet att ta ifrån läsintresserade människor på äldreboenden deras möjlighet att få hjälp med hantering av böcker och högläsning. I det fallet var det svårt att se att de fick mer makt.

Politikernas fel?

Ändå är det – som jag uppfattar det – allt vanligare nuförtiden att prata om att ”det är politikernas fel” eller att man tycker att alla partier bara är skit. Även bland folk med någon typ av vänsteråsikter hör jag ibland den typen av uttryck.

Att demokratin så som vi hittills känt den beskärs alltmer genom EU, TTIP, CETA, privatiseringar, new public management osv…är sant.

Att närheten och närmandet mellan flera av de olika politiska partierna gjort att det ofta är svårt att se skillnaderna, är sant.

Att politiker sviker sina löften är ständigt sant – idag mer än på länge.

Att det på många sätt – framförallt inom kommunalpolitiken – kan kännas som att det blir ungefär samma politik oavsett vilket block som styr, är också sant.

Ja, dessa saker är sanna. Men betyder det att det är vettigt att ställa sig utanför? Om man säger att allt är skit så är det som att säga att man tycker demokrati är ointressant. I en tid när demokratin redan på olika sätt monteras ner är en sådan attityd farligare än på mycket länge. Att ställa sig utanför innebär definitivt att låta andra bestämma. Att prata om alla politiker som skit utan undantag, utan att i så fall förorda eller söka nya alternativa partier eller rörelser, innebär att ställa sig utanför.

Den form för demokrati som vi har uttrycks bland annat genom politiska partier. Det är definitivt inte det enda sättet att bedriva politik. Folkrörelser och aktivistgrupper av olika slag har haft en stor betydelse för utvecklingen och kommer även i fortsättningen ha det. De är nödvändiga för att skapa ett tryck på partier och politiska institutioner. Inga progressiva förändringar kan ske utan dem.

Men på samma sätt som vi inte kommer undan politiken kommer vi inte heller undan de politiska partierna inom den form för demokrati som vi har. Naturligtvis kan man tänka sig andra former för demokrati. Men personligen tror jag att systemet med att sammansluta tankeriktningar i partier är bra. Att färre människor organiserar sig i politiska partier idag tror jag både är ett resultat av och en orsak till att demokratin minskar i samhället. Naturligtvis kan inte alla vara med i politiska partier. Men att ställa sig helt utanför till exempel genom att inte rösta innebär ju också att man låter andra bestämma. Tyvärr är detta att inte rösta vanligare i områden där det bor människor med låga inkomster än i områden med höginkomsttagare. De som gynnas av detta är även i detta fall de som redan är gynnade.

Att gå ur ett parti

Ibland ser eller hör jag utträdesdeklarationer. Ibland är det från sådana som har ett kort tålamod och mest varit inne och nosat ett tag. Men ibland är det sådana som både varit med länge och åstadkommit en hel del som enskilda individer. Att man kan bli ledsen och trött förstår jag mycket väl och att inte alltid orka är inget fel heller. Ändå känns det ofta ganska sorgligt att dessa människor som varit aktiva ibland nästan ett helt vuxet liv lämnar utan att kunna visa på något alternativ, inom eller utanför det parti som de lämnar. Deras beslut innebär ju att de personer och de beslut de ogillade blir kvar och att inget alternativ utanför heller utvecklas.

Själv har jag valt att arbeta i Vänsterpartiet. Naturligtvis är detta parti långt från drömmen om en stor och bred vänster som kan inkludera alla som anser att en annan värld är nödvändig, som klarar av att hysa en mängd olika tankar och perspektiv men samtidigt håller ihop om huvudriktningen utan att tappa eller ge upp den. Men dagens Vänsterparti är det som vi faktiskt har. Ett växande parti där idag majoriteten av dess medlemmar bara varit med i några år. Ett parti med både växtverk, möjligheter och problem. Där väljer jag att vara (kvar) och göra det jag kan som människa. Det är ett sätt att inte undkomma politiken.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Vänsterpartiet, demokrati, politik

Att ge bort en järnväg i 40 år

Tänk dig att du ingår i en sorts samfällighet med några andra människor. Tänk dig att ni behöver en väg till er samfällighet. Tillsammans med en utomstående privatperson anlägger ni denna väg. Samfälligheten betalar en större del av kostnaderna. Den utomstående privatpersonen går också in med pengar, men en del av de pengarna lånar han förmånligt av er samfällighet. När vägen är klar så får den utomstående privatpersonen som betalning ensamrätt till att använda vägen. Alla ni andra får dessutom betala för att färdas på vägen. Efter en tid säljer den utomstående privatpersonen rätten till vägen till en annan utomstående privatperson. Denne höjer priset för att färdas på vägen så att många inom samfälligheten inte tycker att de har råd att använda den. Den utomstående privatpersonen tjänar stora belopp, han fuskar dessutom undan lånet.

Hur kunde ni i samfälligheten göra en så dålig affär?

Mer klassiskt tågrån

Mer klassiskt tågrån

Det här låter ju jättekonstigt eller hur? Men är det inte ungefär så det gått till med Arlanda Express och Arlanda-banan? Den har nu åter skapat rubriker efter nya kraftiga höjningar av biljettpriset.

Från Stockholm till Arlanda betalar man 280 kronor för att resa den ganska korta sträckan på 45 km. Från Uppsala till Arlanda höjdes priset för den ännu kortare sträckan från och med tisdag denna vecka till 180 kronor med reskassa och 201 kronor med förköp. Ganska saftigt med tanke på att en bussresa från Uppsala till Arlanda kostar 60 respektive 81 kronor.

Detta har nu blivit så utmanande att till och med olika borgerliga politiker börjar tala om förstatligande genom återköp (Harald Klomp – KD) eller omförhandling (Kristoffer Tamson – M).

Men hur kunde det bli så här?

Det är inte helt lätt att förstå i alla sina detaljer och kanske haltar min tänkta berättelse ovan delvis. Men nog kan man med säkerhet säga att det är ett (bland många andra) exempel på idiotin när man har som överordnad ideologi att privatisera oavsett vad resultatet blir.

Ungefär så här har det gått till:

1994 börjar Arlandabanan byggas. Finansieringen sker genom något som kallas OPS (offentlig-privat-samverkan). Tanken är att samhället ska spara pengar genom att samverka med ett privat företag som får betalt senare genom till exempel intäkter. I det här fallet gick staten in med 6,8 miljarder. Det privata företaget A-train gick in med 4,2 miljarder. Men av dessa 4,2 miljarder fick A-train genom Riksgälden låna 1 miljard av staten. Om detta lån skriver Riksgälden:

Lånet är utformat så att de totala återbetalningarna till staten som helhet från A-Train AB kan bli både högre eller lägre än lånets storlek. Både storleken och tidpunkten för återbetalningen beror på A-Trains ekonomiska resultat och hur stora utdelningar de gör till sina ägare.

Med tanke på de ökande kunskaper vi numera har om dessa företags möjligheter att trixa med ”resultat och utdelningar” så lät ju inte detta så hoppingivande för skattebetalarna/samhället. Det visar sig också senare att oron var befogad.

A-train som driver Arlanda Express får 1995 ensamrätt på trafiken i 40 år och får dessutom rätt att ta ut avgift från andra tågoperatörer på banan i 45 år. Som man själva säger på sin hemsida så bedrivs verksamheten ”helt och hållet på marknadsmässig grund”. Något som tågresenärerna nu alltså börjar känna av.

När det gäller ägandet är det lite krångligare. A-train bildades av ett konsortium som bestod av de tre svenska bolagen NCC, SIAB och Vattenfall (!) samt de två brittiska GEC Alstom och John Mowlem. A-train har i sin tur under åren hunnit med en del olika ägare. 2004 togs man över av den australiensiska riskkapitalfonden MacQuire via ett annat företag: MEIF Stockholm AB.

2011 visar det sig att A-Train gör rekordvinst men genom avancerad skatteplanering inte betalar någon skatt alls i Sverige utan istället får tillbaka ränteutgifter på delar av det ursprungliga lånet.

2015 säljer så MacQuire samtliga aktier i MEIF Stockholm AB till Portare Acquisition AB och blir därmed ägare till A-train. Våren 2016 tog aktieägarna ut en vinst på 237 miljoner.

Nu är vi där vi är med ett avtal som leasar ut järnvägen till de privata företag som för tillfället finner det lönsamt att driva A-train. Med hutlösa biljettpriser som gör att folk väljer bilen eller bussen istället för tåget. En förlust för de flesta. Och en förlust för klimatet. Men uppenbarligen en god vinst för de privata ägarna. Ingen är heller glad utom aktieägarna. Bertil Kinnunen (s) ordförande i kollektivtrafiknämnden i Uppsala läns landsting säger att det blir för dyrt att köpa A-train. Han vet inte vad lösningen kan vara ”men något måste göras”.

Ja, det är som socialisten, volvoarbetaren och debattören Lars Henriksson så väl uttrycker det i en artikel i GP om privatiseringen av Apoteken:

I teorin är det grundläggande för demokratin att det går att ändra en politik som gått snett. Men det sluga med privatiseringar är att det är som att knäcka ägg, lätt att göra men svårt att ångra.

Låt oss åtminstone dra några slutsatser av detta.

Min egen slutsats är för det första att det måste räcka nu. Min andra slutsats eller fundering är att situationen har blivit så extrem att om vi lyckas bygga upp ett tillräckligt stöd parlamentariskt (och!) utomparlamentariskt för att vända utvecklingen så är det snarare konfiskering än återköp som borde vara metoden. Vad tycker du?

Intressant?

Läsa andra bloggar om välfärden, privatiseringar

Argumenten kring vinst

Här kommer en liten argumentationssamling.

Då den nuvarande regeringen tillträdde kom man överens med Vänsterpartiet om att tillsätta en utredning om vinster i välfärden under ledning av Ilmar Reepalu. För ett tag sedan ”läckte” uppgifter från denna utredning som talade om att ”begränsa företagens vinstuttag till åtta procent av investerat kapital plus inflationen”.

Så som debattläget är i vårt land numera så hördes de röster som tyckte denna ”begränsning” var upprörande mycket mer och högre än de som hade förväntat sig ett slut på vinstuttag i välfärden. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv kallar det till exempel för ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten”. Så långt har det alltså gått så att kapitalägarnas företrädare ser det som en omistlig rättighet att få del av skattemedel. Denna upprördhet är svår att ta på allvar. Är det inte rentav så att de skrattar invärtes men driver spelet dit de vill, som de gamar de är?gam

Men i samband med att det tandlösa förslaget till ”vinstbegränsning” läckte ut så upprepades också åter en drös av de argument som används för rätten till vinst inom välfärden.

Därför har jag samlat en del av dessa argument här och fortsätter tjata:

  • Det är extremt att förbjuda vinst i välfärden

Många borgerliga debattörer har hojtat om extremism, marxism, ryska metoder eller rentav ”fondsocialism”. Men det enda som är extremt är just existensen av dessa vinstuttag inom välfärden. När det till exempel gäller vinstuttag från skattefinansierade skolor så var länge Sverige och Chile ensamma om det. Efter att Chile nyligen avskaffade möjligheten så är Sverige alltså ensamt i världen om detta. Internationell expertis har också varnat för den svenska utvecklingen.

Henry Levin, professor i utbildningsekonomi på lärarhögskolan vid Columbia University i USA, sa till SR häromåret att det svenska systemet var det mest extrema och att det hade negativa följder för den svenska skolan.

I Veckans Affärer kunde man i februari 2012 läsa:

Faktum är att ingen annanstans än i Sverige kan offentliga skattemedel så enkelt omvandlas till privata vinster…..

Sverige har på kort tid blivit ett av världens mest avreglerande länder för välfärdstjänster. Det är en tillväxtbransch med bubbelvarning där riskkapitaljättarna utnyttjar ett politiskt vakuum med obefintlig kvalitetskontroll.

Fram träder en hel sektor som sysselsätter tiotusentals anställda, men kontrolleras av ett fåtal bolag och där kvalitetskontrollen inte sällan är underordnad kostnadskontrollen.

  • Vinstdrivande privata välfärdsföretag kostar inte mer

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det är ju på det viset som det uppstår en vinst. Sättet att göra det är genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på i huvudsak två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd.

  • Vinst betyder inte sämre verksamhet

Förutom en mängd skandaler som uppenbart visat att det blivit sämre så har både forskning och tunga instanser också hävdat just detta. En sådan tung instans som Kungliga Vetenskapsakademin menade till exempel i en artikel i SvD att: ”Möjligheten att bedriva skolverksamhet i vinstdrivande syfte bör elimineras” därför att systemet ger ”upphov till ökad segregation och minskad likvärdighet”.

Och när Riksrevisionen i en rapport granskade vad som hänt inom vården så menade man att det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats. Däremot hade det blivit svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras

 

  • Vinstgivande verksamhet kan till och med vara bättre

Ja, naturligtvis förekommer det att en del vinstgivande verksamheter är bättre än de kommunala. Men tyvärr har det ofta att göra med att orättvisorna ökar. Några får det bättre. Andra får det sämre inom den skattefinansierade verksamheten. Till exempel väljer många föräldrar att sätta sina barn i friskolor trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra på samma sätt som vi har olika vårdbehov. En otrevlig sida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn (eller välfärdssektorn) som en helhet trollar man bort denna problematik.

  • Det är ingen skillnad på att bygga och driva ett sjukhus

När man säger att våra skattepengar som är avsedda för t.ex. skola, vård eller omsorg bara ska gå till det och inte till något annat då brukar vinstförespråkarna säga att kommunen ju köper tjänster och produkter av företag som går med vinst. Vad är skillnaden? De som resonerar så ser uppenbarligen inget som helst problem med vinster i någon som helst verksamhet. De ser inte heller skillnaden mellan olika typer av verksamheter. Naturligtvis kan man diskutera vinst inom alla sektorer av samhället. De orimliga och stötande vinsterna inom bank- och finanssektorn till exempel.  Men det är en annan (och större) diskussion. Att ett privat företag som säljer varor eller tjänster till kommunen tar ut en vinst är en sak. Det påverkar inte direkt den kommunala verksamheten. Men att föra in vinstintresset i vård, skola eller omsorg påverkar själva verksamheten.

  • Ingen vill driva verksamhet om det inte ger vinst

En som drivit denna tes i nästan varenda debatt är Liberalernas ledare Jan Björklund. Men han har helt fel här precis som på många andra områden. Det finns till exempel en organisation som heter Idéburna skolors riksförbund. I en intervju i Lärarnas tidning i augusti 2013 sa en företrädare för den organisationen bland annat:

Det finns faktiskt ganska många som driver skolor utan att vara ute efter att tjäna pengar. Vi vill visa att det finns friskolor av olika sorter.

På frågan om det borde det vara förbjudet för skolor att dela ut vinst svarade han:

Ja. Annars finns det alltid en frestelse att öka vinsten och ta ut den. Det är en tankegång som inte hör hemma i skolverksamhet.

Och på frågan om man inte ska få ta ut vinst ifall man driver en bra skola:

Det finns alltid möjlighet att satsa ännu mer på skolan och på eleverna.

Och när JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

  • Vinsten återinvesteras

Det avgörande i så fall är ju vad ”återinvesteringen” används till. Flera av de stora vinstdrivna företagen inom välfärden har haft som affärsidé att återinvestera för att expandera för att senare kunna sälja. Man svälter ut till exempel en förskola, gör en saftig vinst och köper en ny förskola, varefter man säljer alltihopa och går över till annan verksamhet.

(En dryg vecka efter att jag skrivit denna artikel så ser jag en artikel av Kent Werne i Dagens ETC 29 sept. som visar på detta välfärdsbolaget Humana som exempel. Mellan 2008 och 2015 gjorde de en total rörelsevinst innan avskrivningar på drygt 1,7 miljarder. Av dessa pengar användes 1,5 miljarder till ”förvärv av dotterföretag” genom uppköp av mindre konkurrenter.)

Dessutom är det naturligtvis ett demokratiskt problem att några privata utförare har rätt att bestämma över detta med investeringarna inom välfärden.

  • Vinsten beskattas

Argumentet om att vinsterna beskattas måste också starkt ifrågasättas då vi t.ex. vet att många verksamheter ägs av riskkapitalägda koncerner som bara betalar en obetydlig eller inte någon skatt alls.

Intressant?

Läs andra bloggar om vinst i välfärden

Läs också en mycket välskriven artikel i GP om ”apoteksreformen”

Vapenvila i Syrien?

Här en artikel av Peter Widén med tankar om vapenvilan i Syrien.

Har vi rätt att hoppas att det fruktansvärda våldet i Syrien nu kan gå mot sitt slut? Vi har naturligtvis rätt att hoppas, och det gör ju naturligtvis varje vettig människa, men är det förhoppningar som saknar grund?fred

I de intervjuer med syrier, i landet och på flykt, som vi kunnat höra i massmedia välkomnas utspelet om vapenvila, men många uttrycker också tvivel på att det kommer att hålla. ”Vi har hört det förut, de kommer att börja skjuta igen efter ett par timmar”.

Det är symptomatiskt att det inte är Assadregimen och den i Riyadh baserade oppositionsledningen (High Negotiations Committee, HNC) som förhandlat fram vapenvilan utan Ryssland och USA. Det vill säga de makter som i verkligheten har tyngden och makten att stänga eller vrida på kranarna för det mördande flödet av vapen.

Och USA:s utrikesminister Kerry var verkligen ärlig när han konstaterade att överenskommelsen inte baserade sej på förtroende utan på att man på båda sidor har ett intresse av denna vapenvila. Hans ryske kollega Lavrov talade om Syrienkriget som kvicksand man går ner sej i.

Och det är naturligtvis av egna geopolitiska och andra intressen som USA och Ryssland gjort denna överenskommelse. Låt oss inte ha några andra illusioner.

Men den öppnar en möjlighet. FN-sändebudet Staffan DiMistura konstaterar just att ”det öppnar ett fönster til möjligheter”. HNC:s taleskvinna Bassma Kodmani ”välkomnar överenskommelsen om den kommer att bli verklighet”.

Sanningen är att de demokratiska krafterna i Syrien enbart har en chans om skjutandet upphör. Den militära kampen är till avgörande del en strid mellan reaktionära förtryckande krafter. Assadregimen med sina uppbackare och islamistiska jihadistiska miliser på den andra.

Assadregimen har genom 5 års hänsynslöst krig visat sin fullständigt brutala karaktär. Och de av Saudiarabien, Qatar och Emiraten beväpnade islamistiska miliserna har visat sin. Det är inte bara al Qaidagruppen (som nu byt namn från Jabhat al Nusra till Jabat Fateh al Sham) som (naturligvis vid sidan av IS) står för reaktionär islamism. Det finns ingen kinesisk mur mellan Fateh al Sham och flera av de andra miliserna.

Vid tidigare temporära vapenvilor har den icke väpnade demokratiska oppositionen kunnat leva upp och visat att den trots sin försvagning kan utgöra ett hopp. Förutsatt att skjutandet upphör.

De demokratiska krafternas enda chans är ett slut på skjutandet och att kriget mellan olika reaktionära krafter upphör.

De amerikanska och ryska imperialisterna har utifrån sina konkreta intressen i den givna situationen kastat fram sitt förslag. Låt oss utan illusioner om dessa makter hoppas att det ändå kan leda till en situation där demokratiska vänsterkrafter kan göra sej gällande och ge det plågade syriska folket hopp.

Peter Widén

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

Heja Skatteverket!

Ett av de stora problemen i Sverige idag är dessa rika människor som inte vill bidra till det gemensamma. Det är i alla fall min uppfattning. Eller rättare sagt: det är ett faktum att rika människor på en mängd olika sätt lyckas undkomma att betala skatt. Om man ogillar det beror däremot på var man själv befinner sig i samhället och hur man ser på det gemensamma.

I alla fall är det också ett faktum att de rika skattesmitarna till sin hjälp har skickliga och välbetalda jurister. Enligt Björn Lundén som skrivit många böcker om skattefrågor brukar dessa rådgivare ta 100 000 – 200 000 för att göra det som kallas skatteupplägg. Men tydligen lyckas de inte alltid.

I dagens unt (12 september) kan man läsa omanstey ett mycket ovanligt fall där personen som ville undkomma skatt blev så missnöjd med resultatet så att han stämde advokatbyrån som genomförde hans skatteupplägg. Återigen beroende på hur man ser på denna verksamhet så kan man antingen bli lite glad eller upprörd över vad som berättas där.

Det handlar om Jeremy Anstey, tidigare ägare till konferensanläggningen Friiberghs herrgård, tre mil sydväst om Uppsala. När han sålde anläggningen 2007 så gjorde han en vinst på 27 miljoner. Men det ville han naturligtvis slippa att betala skatt för. Därför lät han advokatfirman Zetterwalls konstruera ett skatteupplägg med ett Cypernbolag och slussning av pengar mellan olika företag. Målet var att övertyga Skatteverket om att Anstey inte var skattskyldig i Sverige. Men Skatteverket gick inte på finten. Systemet fungerade – om man ser det från min vinkel – och Istället upptaxerades Anstey med 18 miljoner.

Anstey har misslyckats med att överklaga till förvaltningsrätten och dessutom dömts till att betala 3,7 miljoner i straffavgift för att han lämnat oriktiga uppgifter i sin självdeklaration. Nu stämmer Anstey istället advokatbyrån för ”vårdslös skatterådgivning”.

Hur mycket pengar som Skatteverket i verkligheten fått in framgår inte riktigt av artikeln. Däremot inser man att Anstey inte godvilligt lämnat ifrån sig något då Skatteverket tvingades frysa sju miljoner av Ansteys tillgångar och dessutom ta hans villa i Spanien i beslag.

Oavsett detta så blir i alla fall jag lite uppiggad av denna historia. Det finns tydligen i alla fall ibland en gräns för den snikna girigheten.

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om skatt

Att minnas 11 september 2001

Vi ska ta de jävlarna. Vi är i krig

George W Busch till vicepresident Dick Cheney 11 september 2001

 

Idag är det 15 år sedan terrorattackerna i USA då fyra  amerikanska passagerarflygplan kapades. 11-septTvå av flygplanen flögs in World Trade Center i New York, ett flögs in i militärhögkvarteret Pentagon och ett havererade utanför Pennsylvania. Nästan 3000 personer (inklusive de 19 kaparna) dog i attacken och flera tusen skadades.

För många var nog då ännu denna typ av terrorism och de rörelser som låg bakom ganska okänd. Men sedan dess har antalet terrorattentat från dessa rörelser ökat i hela världen. Och vi har mer lärt känna dessa rörelsers primitivt barbariska ideologi under islams flagg.

Det som hände denna dag för 15 år sedan var naturligtvis både hemskt och mycket allvarligt. Ändå måste man nog säga att motreaktionen var ännu värre. För reaktionen från den dåvarande statsledningen i USA var minst lika primitiv, destruktiv och ointelligent som deras fienders. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem. Skillnaden var att revolverhjältarna satt i ledningen för världens starkaste militärmakt. USA:s statsledning startade det så kallade ”kriget mot terrorismen”.

Detta motiverade angrepp och ockupationer av Afghanistan och Irak, militära inblandningar i Syrien, Libyen och Pakistan men också mer övervakning och inskränkningar av demokratiska rättigheter över hela världen till exempel genom förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Dessutom blev alla människor som på något sätt kunde kopplas till islam mer utsatta än tidigare.

Tyvärr upphörde inte detta under president Obama. Han fortsatte istället Bushs krig men i delvis andra former. En sådan form var dödande via fjärrstyrda och obemannade stridsflygplan som USA ägnat sig åt i ett flertal länder. Det är mördarmaskiner som styrs av en förare vid dator i USA, men med möjlighet att operera över hela världen. Det är CIA och inte militären som håller i detta och president Obama, som tog över systemet och tekniken från Bush, är i högsta grad inblandad genom att personligen godkänna varje attack.

Monstret Al Qaida som leddes av Saudiarabiern Usama Bin laden (som officiellt förnekade attacken) utpekades av USA som ansvarig för att ha organiserat attacken 11 september. Det var anledningen till att man angrep Afghanistan där Bin Laden uppehållit sig. Men det ruggiga med detta var att detta monster var USA:s monster.

De Al Qaida-liknande rörelserna är USA:s eget Frankensteinmonster som man gött och stött i mer än femtio år. Enligt den vanliga men principlösa maktpolitiken att stödja sin fiendes fiende började man t.ex. stödja det muslimska brödraskapet (för att motverka kommunister) redan på 1950-talet. Via Saudiarabien som genom oljan tidigt blev USA:s vän kanaliserades också stöd åt konservativa politiska muslimer. Och i samband med det ryska Afghanistankriget på 1980-talet hjälpte man tillsammans med Pakistans säkerhetstjänst till att träna, utbilda och utrusta de jihadister som senare framträdde som Talibanerna. Om dessa saker kan man t.ex. läsa i en utmärkt bok av den amerikanske journalisten John K. Cooley: Oheliga krig. USA inte bara bidrog till och stödde den islamska fundamentalismen i dess olika skepnader, man hjälpte också till att slå ner vänstern och den progressiva nationalismen så att den islamska fundamentalismen blev det enda alternativet för folkligt missnöje. Det avskyvärda IS, har inte ramlat från himlen eller på annat sätt plötsligt dykt upp. De är resultatet av en lång process som USA:s politik bär ett mycket stort ansvar för. Idag skördas i Irak/Syrien och Libyen det som USA sått.

För inte så länge sedan framträdde den förre brittiske premiärministern Tony Blair med en lika senkommen som tvivelaktig ursäkt för att han tillsammans med USA:s president Bush med falska argument (om massförstörelsevapen) startade kriget mot och ockupationen av Irak. Nu är det inte längre en kontroversiell sanning att  det kaos som uppstod i Irak starkt bidragit till ett stärkande av terrorgrupper som Al Qaida och IS. När president Bush startade kriget mot Irak under förevändningen att bekämpa Al Qaida fanns inte denna organisation överhuvudtaget i Irak. Men kriget förde organisationen dit. Idag har Al Qaida-liknande organisationer fått en allt starkare ställning i både denna region – inte minst som ett resultat av inbördeskriget i Syrien – och flera andra delar av världen.

Men låt oss inte glömma. En av dem som tillhörde Bushs hejaklack här i Sverige i samband med Irakkriget var den nuvarande ledaren för liberalerna: Jan Björklund.

Om vi ser till resultatet så är det helt klart att om avsikten med ”kriget mot terrorismen” var att minska den här typen av terrorism så har man misslyckats totalt. Medicinen av mer våld och repression har inte fungerat. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts. Det enda som långsiktigt kan motverka den här typen av rörelser är utveckling av demokrati, social rättvisa och fred. En sådan utveckling hindras idag dessutom både av reaktionära islamiströrelser och olika diktatorer.

Intressant?

Läs andra bloggar om 11 september, USA

Om det plågsamma i att förlora en hundring

Under en lång följd av år har vi kunnat ta del av statistik som visar hur klyftorna ökar i vårt land. Många har fått mer i den egna plånboken genom skattesänkningar. Men mest har de fått som redan hade mest. Klyftorna har ökat. Dessutom har de med de allra lägsta inkomsterna faktiskt fått mindre i plånboken. Och den gemensamma välfärd som de flesta är beroende av försämras som en följd av skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar. Sänkta skatter och ökade kapitalinkomster har bidragit till ökade klyftor, ökad fattigdom och allt större svårigheter för  skola, vård och omsorg.

När de ökande klyftorna uppmärksammades under denna förra regeringen tyckte till och med den dåvarande finansministern Anders Borg att det var illa även om han uttryckte det på ett märkligt vis:

Vi ska ha ett land som håller ihop och det är naturligtvis besvärande om man ser indikationer på motsatsen.

Efter de enorma skattesänkningar som genomfördes av den borgerliga regeringen och de stora problemen för många kommuner att få pengarna att räcka till som vi nu har, så skulle man kunna tycka att en skattepolitik för att utjämna klyftor och få in pengar till välfärden borde vara välkommen.

Igår meddelade också regeringen att man kommer höja en del skatter från januari 1918. Det handlar om förändringar som innebär att ungefär 40 000 fler personer då får betala statlig inkomstskatt och att cirka 13 000 fler personer får betala värnskatt. Det är inte några saftiga påslag. Som mest handlar det om en 100-lapp i månaden och inte ens det för de flesta. Det berör alltså en ganska liten grupp: de som tjänar över 38 000 i månaden. Men de ger ett välkommet bidrag till det gemensamma. Statens intäkter ökar med 1,35 miljarder kronor.

Men när finansminister Magdalena Andersson presenterar förslaget andas hon inte direkt någon entusiasm. Beroende på hur man ser på saken så kan man antingen säga att hon skyller förslaget på eller ger äran för förslaget till Vänsterpartiet. Så här lät det i Rapport:

Ja, det är ett krav som vänsterpartiet drivit, dom har ju drivit en lång rad skattehöjningar och av dom är det det här som dom har fått igenom.

Sen släpps Ulf Kristersson ekonomisk politisk talesperson för Moderaterna fram:

Att regeringen nu  fortsätter att höja marginalskatten för breda inkomsttagare, det är riktigt dålig politik. Det är skatt på utbildning det är skatt på arbetsinsatser. Det är precis motsatsen till Sverige behöver idag.

Ja, Kristersson säger faktiskt ”breda inkomsttagare”. Det är inte jag som skriver fel. ankaMen han syftar nog inte på deras fysionomi. Han menar nog breda inkomstgrupper. Han ansluter till ett vanligt missbruk av ordet ”breda”. De breda inkomstgrupperna tjänar betydligt under 38 000 kr i månaden. Den stora majoriteten tjänar under det beloppet. Det märks ju också av att den här skattehöjningen berör så relativt sett få individer.

Det finns grupper i samhället som lever på sådana marginaler att en minskning med 100 kr i månaden gör deras liv svårare. Men det är svårt att leva sig in i att de som tjänar över 38 000 hör till dessa. Att bli upphetsad över att de som tjänar mer än 38 000 kr i månaden ska tvingas bidra med allra högst 100 kr mer i månaden är inte bara utmanande, det är rent löjeväckande.

Logiken i att anta att höginkomsttagare skulle få mindre lust att jobba av detta samtidigt som man alltid menar att arbetslösa, fattiga eller nyanlända skulle öka sin lust till att jobba med lägre inkomster är också svår att svälja.

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna, vänsterpartiet, skatt

KD-ledaren, logiken och rasismen

Både moderaterna och KD försöker, som det verkar, på olika sätt, kratta manegen för att efter nästa val kunna regera med stöd av SD. De försöker samtidigt också vinna tillbaka de väljare som sökt sig till SD.

Men idag uppstod en liten spricka mellan de två allianspartierna. Moderatledaren sa häromdagen att SD är ett rasistiskt parti eftersom de skyller alla problem på människor som invandrat. Idag kommenterade KD-ledaren detta. Så här lät det på Rapport 1 september:

Ser man strikt till deras program så tycker jag inte att man kan göra det påståendet” – att de är rasister, min anmärkning. Hur förklarade hon då detta? Jo så här:

Det finns ju delar av deras program som bland annat handlar om skattesänkningar eller att arbete ska löna sig och det är inte i sig, det är ju verkligen inte rasism…”

Låt oss fundera över logiken i detta med hjälp av ett övertydligt exempel.

Det tyska nazistpartiet (NSDAP) hade under hela sin existens ett 25-punktsprogram.Skärmklipp Punkt 4 i detta program sa att ”Medborgare kan endast den bli, som är en del av folket. Del av folket kan bara den vara, som är av tyskt blod, utan hänsyn till religion. Ingen jude kan vara del av folket.” Och punkt 8 sa att ”Varje vidare invandring av icketyskar ska förhindras. Vi kräver att samtliga icketyskar som sedan 2 augusti 1914 invandrat till Tyskland omgående ska tvingas lämna riket.” Dessa punkter måste man definitivt kunna beteckna som rasistiska.

Men i programmet fanns också andra punkter som punkt 15 som krävde en ”storskalig utbyggnad av åldringsvården” eller punkt 21 som talade om åtgärder för att höja folkhälsan och förhindra barnarbete. Dessa punkter är ju inte i sig, ”i strikt mening” rasistiska. Skulle man då med KD-ledarens logik inte kunna kalla de tyska nazisternas program för ett rasistiskt program? Det är naturligtvis helt befängt.

Men även SD:s program innehåller rasism. Det är inte lika tydligt som i nazisternas program även om det finns klara likheter i de punkter från NSDAP:s program som jag nämnde ovan. Men i talet om ”nedärvd essens hos varje människa” i principprogrammet finns detta. Likaså i synen på nationen där man ”skiljer på medborgarskap i den svenska staten och tillhörighet till den svenska nationen”. Assimilerad till denna nation kan man bara bli om man ”talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”

Sen är det ju också så att vi inte bara kan bedöma partier efter deras program utan efter en helhet av handlingar. Partier av den typ som det tyska nazistpartiet var eller den typ som det svenska SD är har också en stor förmåga att dölja och maskera de underliggande avsikterna tills det är dags att ta över. SD:s partisekreterare Richard Jomshof uttryckte denna förmåga mycket bra i ett facebookinlägg:

Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

Den som studerar utvecklingen i Ungern kan se vad vi skulle få uppleva ifall SD fick chansen.

Handlar KD-ledarens logiska piruetter om något mer än valtaktik? Eller är det kanske också så att det är problem att kalla ett parti som man ligger ganska nära för rasistiskt? För vad är man själv då?

Intressant?

Läs andra bloggar om kristdemokraterna

Läs också ”Kristdemokraterna som vägröjare

%d bloggare gillar detta: