Vad fan får jag för pengarna?

Leif Östling – storföretagsledare och ordförande för Svenskt Näringsliv

Många upprörda inlägg har under senare år förts fram om den bristande integrationen. Då tänker jag inte på dem som ärligt kämpar för att alla som bor i Sverige ska kunna leva tillsammans med liknande chanser och möjligheter. Nej, jag tänker på dem inom extremhöger, borgerlighet och faktiskt också en del kulturvänsterdebattörer som riktar sin främsta eld mot invandrade människor som på olika sätt inte verkar vilja integrera sig genom att efterleva sådant som beslutats i demokratisk ordning. Jag menar nu inte att detta är en oviktig fråga. Däremot att det finns andra frågor och att frågan om jämlikhet och lika villkor som en grund för integration inte bara är viktigare utan dessutom avgörande.

Men jag tänker också på att dessa högermänniskor aldrig tycks vara upprörda över dem inom den ekonomiska eliten som ständigt visar sin ovilja till att vara en del av samhället, trots att de väl enligt synsättet hos denna högerkör måste tillhöra ”innanförskapet”. Alltså de där som inte är beroende av bidrag men däremot av avdrag.

Nu har vi åter fått avslöjanden i form av den så kallade ”Paradisläckan” som visar hur den rika minoriteten utan att skämmas ställer sig utanför samhället och dess demokratiska beslut.

Efter läckor och globalt journalistiskt samarbete och grävande har det åter avslöjats hur världens rika smiter från att betala skatt i sina egna länder. Istället placerar de pengarna i skatteparadis.

Det är inte småpengar det handlar om. Det beräknas att Sverige förlorar ungefär 40 miljarder kronor om året på grund av detta. Vilket till exempel skulle kunna betala 100 000 undersköterskor.

En av dem som avslöjas med detta skattetrixande är Leif Östling som varit en höjdare inom Saab-Scania och Volkswagen och numera är ordförande för den samling som kallas för ”Svenskt Näringsliv”.

Östling skäms inte ett dugg utan säger istället:

Det här är ju ett problem med det svenska skattesystemet, det är så vansinnigt höga skatter i det här landet.

Att undkomma det som beslutats i det här landet genom att åka någon annanstans och göra det – till exempel köpa prostituerade –  brukar betraktas som både kriminellt och omoraliskt. Men när det gäller skattesmitande så är det tydligen inte olagligt. Skattesmitarna själva anser inte ens att det är omoraliskt.

I Uppsala kommun

Idag läser jag på morgonen ett inlägg på debattsidan i lokaltidningen UNT. Det är skrivet av de borgerliga partierna i kommunen. Det handlar också om skatt. De talar om att vi som bor i Uppsala betalar 11 miljarder till kommunen varje år. Det tycker de är för mycket. Därför vill de – hör och häpna – sänka skatten. Ett av deras argument är att Uppsala kommun rasat i en ranking som gjorts av den organisation som leds av skattetrixaren Leif Östling. Idag tycker jag inte att det känns som ett speciellt tungt argument.

Ett mer intressant argument som de lyfter fram är att skatten i s-styrda kommuner som Södertälje och Linköping är en krona lägre per hundralapp. Detta att Uppsalas kommunala verksamhet kostar mer utan att den på något avgörande sätt skapar mer välfärd är en viktig fråga att rota i. Jag gjorde det lite grann själv i en blogg nyligen där jag tittade på den låga lärartätheten och de höga lokalkostnaderna. Men de borgerligas recept för att få mer välfärd för pengarna känns inte speciellt betryggande. Det enda de säger om detta är att det ”krävs nya arbetssätt och bättre ledarskap”. Under de år som de styrde kommunen lyckades de ju inte med detta. Istället lämnade de efter sig kraftiga underskott.

Hög kommunalskatt är inte någon bra vänsterpolitik då denna skatt inte är progressiv utan slår hårdare mot dem med lägre inkomster. Men om alternativet är ytterligare nedskärningar inom vår gemensamma välfärd så är det trots allt att föredra om välfärden i sig på ett synligt vis omfördelar i samhället.

Intressant?                         Uppsala