Alla inlägg för månad december, 2017

Året 2017 och det kommande….

2017 var på många sätt ett mörkt år för alla som bryr sig om rättvisa, frihet, fred och miljö. De rika drog ifrån ytterligare i hela världen. Friheten trampades ner eller krymptes på otaliga platser. Rasismen stack upp sitt fula tryne både i Sverige och i andra länder. Fruktansvärda krig fortgick. De redan till tänderna rustade fortsatte sin upprustning och sitt primitiva vapenskrammel. Vi nåddes av en mängd rapporter om hotet mot vår miljö. Mängden koldioxid i atmosfären fortsatte att öka till skrämmande nivåer och flera extrema väderkatastrofer inträffade.

Så nog är och var det lätt att misströsta. När det gäller ljuspunkter får vi sannerligen leta efter dem. Ofta handlar ljuspunkterna som jag ser det mer om det motstånd som skett och sker än om faktiska framgångar, även om de naturligtvis också finns.

Bland det mest glädjande år 2017 är det uppror mot sexuella trakasserier från kvinnor runt om i världen och inom en mängd olika branscher som skett. Ett annorlunda uppror som vi ännu inte sett slutet på eller de mer långsiktiga konsekvenserna av.

Vi har också kunnat glädja oss åt att de rörelser för rättvisa i USA som lyfte fram presidentkandidaten Bernie Sanders inte gett upp trots valet av den extremt reaktionära Trump. Motståndet mot Trump har varit och är fortsatt starkt inne i den farligaste imperiemakten på jorden.

På samma sätt kunde vi glädja oss åt Labour-ledaren Jeremy Corbyn som visade att arbetarrörelsen kan ha framgång, få stöd och inge optimism om den inte viker ner sig för pengamakten.

I Sverige har vi sett några få, men viktiga, exempel på motstånd. Vi har sett soparbetare i Stockholm och hamnarbetare i Göteborg gå mot diktatoriskt arbetsköparvälde. Vi har sett en hel bygd resa sig i motstånd mot nedskärningar och döva politiker och försvarat sjukhuset i Sollefteå genom ockupation. Vi har sett hur tusentals göteborgare mobiliserades mot de öppna nationalsocialisterna och bidrog till att stoppa deras provokativa marsch i samband med Bokmässan. Tusentals människor har i ett hårdnande och alltmer fientligt klimat engagerat sig i stöd och solidaritet med flyktingar.

Alla dessa rörelser och andra (här icke nämnda) har bidragit på sina olika sätt till att göra världen och våra samhällen lite bättre att leva i.

 

2018 kommer att vara ett valår i Sverige. Naturligtvis måste vi som betraktar oss som socialister eller vänster göra vad vi kan för att stärka den vänstra sidan i detta val. Men det går däremot inte att ha några stora förhoppningar. Resultatet av valet kan bli på olika sätt, till exempel olika typer av borgerliga konstellationer. I det värsta scenariot kan det vara med öppet sd-stöd. Men det kan också bli i form av någon sorts mittensamverkan mellan de liberala partierna och socialdemokratin. I det minst dåliga realistiska alternativet fortsätter socialdemokraterna att styra med hjälp av Miljöpartiet och genom uppgörelser (av den typ som skett under senaste perioden) med Vänsterpartiet. Men det senare är varken ett scenario som förtjänar ord som ”seger” eller ”vinst”. Det kommer inte innebära att de stora frågorna om de djupa klassklyftorna, rasismen, miljön och klimatfrågan eller det ständiga och hotfulla vapenskramlet kommer lösas. För detta behövs inte bara en starkare vänster. Då behövs starka, livaktiga och demokratiska folkrörelser av alla de slag och av den typ som vi idag bara ser mindre lågor av.

Alla vi som delar tankarna om att en annan värld både är nödvändig och möjlig måste därför på våra olika sätt och efter vår förmåga söka efter, se och bidra till alla typer av motstånds- eller solidaritetshandlingar som vi kan under 2018. Inte heller här finns några garantier för framgång. Men alternativet att låta det fortgå som nu borde vara tillräckligt förskräckande.

Intressant?

 

1 kommentar
by anders fraurud on 31 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Rörelser och solidaritet
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 31 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/31/aret-2017-och-det-kommande/

Julklappstips

Nu är det bara några dagar kvar till julafton. Du har kanske redan köpt/gjort/fixat julklappar? För fem år sedan citerade jag här på bloggen den brittiske miljökämpen Monbiot om ”gåvor som föröder” och skrev om överkonsumtionens problem.

Oavsett hur du har gjort eller gör med julklappar i år så tänkte jag bara komma med två tips. Om du inte vill konsumera ännu fler ting så kan ofta immateriella upplevelser vara ett bra alternativ. Ett annat bra alternativ är att ta till sig det som väl ändå är det goda i den kristna julens tanke och tänka på dem som är mer utsatta.

Det finns ju kända alternativ som till exempel de utmärkta LÄKARE UTAN GRÄNSER och andra fantastiska verksamheter. Men här vill jag puffa för två mindre kända insamlingar:

 

I Sydafrika har ANC haft kongress och valt den ene av två korrumperade ledare. I detta land där så mycket av avgrundsdjupa klassklyftor och upprörande förtryck av elementära rättigheter lever kvar finns det ändå organisationer som mot alla odds kämpar för grundläggande rättvisa och anständighet. En sådan organisation verkar det sydafrikanska lantarbetarfacket CSAAWU vara. Jag har skrivit om dem i samband med bojkotten av Robertson Winery och den fackliga solidariteten från Sverige. Skicka en slant till den insamling som bedrivs av Livsklubben på Orkla Foods i Örebro:

67 52 18 – 2

 

En annan grupp att tänka på är de barn och ungdomar som kommit till Sverige och lever i ovisshet och utan stöd från samhället. Det kan du göra genom att sätta in en slant på den ideella föreningen Stöttepelarens bankgiro 5228-2381. De arbetar med att förmedla stöd till de ensamkommande barn och ungdomar som står utanför samhällets stöd. Stöd/bidrag från insamlingen betalas till betrodda volontärer och samarbetsorganisationer (med kunskap och nätverk) som förmedlar bidragen vidare till ensamkommande barn och unga i behov.

 

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 20 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Rörelser och solidaritet
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 20 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/20/julklappstips/

Antisemitismen och staten Israel

Bokhandlare Åbergs skyltfönster med antisemitisk propaganda, Stockholm 1941.

Olika uttryck för antisemitism har förekommit i Sverige efter Donald Trumps beslut att flytta USA:s ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem. Antisemitism är ett gift på samma sätt som islamofobi eller antiziganism. Men de antisemitiska utrop och attacker som skett nu senast är inte orsakade av Trumps farliga beslut. Detta reaktionära gift har funnits länge och i olika former, men alltid genom historien med en kärna av mytbildning om judarnas ondska och förmåga att ta kontroll.

Att antisemitismen för närvarande inte samlar stora skaror i Sverige är inte på något sätt en anledning att tona ned allvaret. Samtidigt är det viktigt att understryka att de som organiserat demonstrationer mot Trump och Israel på inget vis stöder någon form av antisemitism. Tvärtom har man på alla sätt agerat mot sådana uttryck. Majoriteten av Sveriges muslimer står inte heller bakom detta. Inte heller religiösa ledare står bakom detta. I Aftonbladet kunde vi till exempel läsa en artikel av en större grupp svenska imamer som skrev att:

…..det är en stor skam för oss muslimer att antisemitiska hatbrott förekommer bland en del av Sveriges muslimer. Det är hög tid att ta itu med antisemitismen på allvar, både i muslimska och i icke-muslimska led.

Det är alltså oerhört viktigt att på alla sätt göra klart att kritik mot staten Israel inte är en kritik mot judar. All sorts rasism är farlig och skadlig om vi vill leva i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Alla olika typer av rasism samverkar och stärker varandra.

Det är en reaktionär återvändsgränd att bland motståndare till sionismen ta till antisemitism, att identifiera judar eller judendom med sionism och staten Israel. Förutom att judar helt orättvist drabbas (igen!) och att solidaritet mellan människor på politisk och klassmässig grund rivs ner så gynnar det faktiskt också sionismen. Dess världsbild bekräftas.

Sionismen (tanken att det judiska folket ska leva som en nation i det historiska Palestina som resulterade i staten Israel) var en reaktion på den europeiska antisemitismen. Man kan också se den som en kapitulation inför antisemitismen. Att se antisemitismen som något som det inte går att avskaffa. Denna reaktion är inte så svår att förstå med tanke på den historiska erfarenheten, speciellt av Förintelsen. Men också på grund av behandlingen av judarna från det andra världskrigets segermakter. Under kriget ville ingen av dessa ta emot judar från Nazityskland. 1947 – två år efter krigsslutet – fanns det fortfarande 450 000 judiska flyktingar i Europa som ingen nation ville ta emot.

Sionismen är inte bara ett sorts accepterande av antisemitism som något evigt utan också en på sitt sätt rasistisk ideologi som idag innebär förtryck av ett annat folk. Ett av uttrycken för denna ideologi är till exempel den lag om återvändande i Israel som ger varje jude i världen automatiskt medborgarskap, samtidigt som ingen av de palestinier som fördrivits från sina hem har rätt att återvända.

Antisemiter gör inte någon åtskillnad mellan staten Israel och judar. Men inte heller sionister gör denna skillnad. En av sionismens varmaste anhängare i Sverige är kristdemokraternas europa-parlamentariker Lars Adaktusson. I söndags var han med och organiserade en manifestation i Stockholm där han talade tillsammans med Marcus Birro och Israels ambassadör. Manifestationen vände sig inte bara mot de senaste uttrycken för antisemitism. Den tog ett steg till och kopplade ihop detta med en okritisk uppslutning bakom staten Israel. Adaktusson menade även att ”Sveriges hållning” gentemot Israel ”sanktionerar antisemitism”. Vad Adaktusson gör är att blanda ihop de svenska judarnas trygghet och säkerhet med staten Israel.

Så samtidigt som vi bekämpar antisemitism var den än uppträder bör vi också hålla ett öga på sionisternas försök att använda detta för egna syften.

Intressant?

Läs andra bloggar om Israel, Palestina, Jerusalem, antisemitism

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 19 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Antisemitism, Palestina/Israel
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 19 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/19/antisemitismen-och-staten-israel/

Makten över språket

Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän.

Timothy Snyder *

 

Makten över språket är en avgörande faktor för att upprätthålla eller nå makt. Att etablera vissa ord så att de används i medier är till exempel en viktig väg till framgång.

Regimer som utger sig för att representera folket eller majoriteten trots att de styr till nytta för en liten privilegierad elit måste naturligtvis på alla vis skapa ord och beskrivningar som upprätthåller den falska bilden. Eller som Snyder också uttrycker sig i sin bok*: ”Den fetaste plånboken bekostar de mest bländande strålkastarna”

Regimer vars existens bygger på lögn och bedrägeri måste naturligtvis försöka få kontroll över språket även så att de får bort ord som beskriver en verklighet som regimen förnekar. Detta kan vi se under den nuvarande Trump-regimen i USA där man försöker få bort användningen av olika ord från myndigheter. Redan i mars i år uppmanades de anställda vid energimyndigheten, jordbruksverket och miljömyndigheten att sluta använda ord som till exempel ”klimatförändring” eller ”utsläppsminskning”. Har man inte ord för faktiskt existerande fenomen så är det naturligtvis lättare att förneka dem.

Nu är det folkhälsomyndigheten som av regimen uppmanas att sortera bort misshagliga ord som ”evidensbaserad”, ”foster”, ”utsatt”, ”vetenskapligt baserad” eller ”transsexualitet”. Trump-regimen har också sparkat olika vetenskapliga experter från myndigheter och departement.

 

(*OM TYRANNI – tjugo lärdomar från tjugonde århundradet av Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag 2017, citaten s. 21 och 49)

 

Intressant?

Läs andra bloggar om USA, Trump

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Internationellt
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 17 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/17/makten-over-spraket/

Ett nytt argument för vinst i välfärden?

När det gäller argument kring vinst i välfärden känns det ofta som om det mesta redan är sagt, från bägge sidor. Från bägge sidor harvar vi om argument som använts flera gånger förut. Och vi kommer säkert fortsätta med det ett bra tag till så länge inte förutsättningarna förändras.

I dagens UNT ser jag en ny debattartikel i ämnet från de bägge moderaterna Olsson och Hägglund. De menar att förslaget till vinstbegränsning ”straffar en hel bransch” och är ”ett svek mot skötsamma entreprenörer”. Av argumenten för denna uppfattning är inga alls nya utom ett och det är faktiskt lite intressant.

Ett av de mer vulgära –  men ändå mycket vanliga – argumenten mot vinstbegränsningar, har varit att detta skulle vara något mycket extremt. Argumentet har ofta framförts av kapitalägarna och olika borgerliga politiker och debattörer. Carola Lemne, vd för Svenskt Näringsliv sa till exempel att det skulle vara ett ”ett djupt ingrepp i den privata äganderätten” (DI 30/8 2016). Andra har sagt att Sverige skulle bli som Nordkorea.

Man har alltså velat skapa bilden av att vinstuttag i skattefinansierad välfärd är det normala i världen och att något annat vore extremt. Här blir inlägget från Olsson och Hägglund lite intressant för de inleder sin artikel så här:

Sverige är ett föregångsland som brutit det statliga monopolet i välfärdssektorn. Tack vare detta har vi nu ökad valfrihet, effektivitet och kvalitet. Detta är något vi ska vara stolta över.

Vad de erkänner här är alltså att det är rätten till vinstuttag som är det avvikande. Hur man värderar denna avvikelse från det gängse är en annan sak. De beskriver den som att vi går före. Man skulle också kunna kalla avvikelsen för extrem eftersom Sverige numera – efter att Chile avskaffade den möjligheten inom skolområdet häromåret – är ensamt i världen om detta.

Men det går inte rent logiskt att både hävda att Sverige är annorlunda än resten av världen (”ett föregångsland”) när det gäller dessa vinstuttag och samtidigt hävda att det är extremt och ett ingrepp i den privata äganderätten att vilja ta bort den möjligheten och ha det som i resten av världen. Dom får ta och bestämma sig här på den borgerliga kanten.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 14 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Välfärden
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 14 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/14/ett-nytt-argument-for-vinst-i-valfarden/

Indoktrineringen…

För snart 50 år sedan kom boken Indoktrineringen i Sverige, skriven av författaren Göran Palm. Jag plockade ut boken ur bokhyllan häromdagen, tittade igenom den och funderade över den i förhållande till vår tid.

Själva ordet indoktrinering kan ju betyda lite olika saker, men det handlar om idémässig påverkan. Ordet används inte så ofta numera i Sverige. Ändå finns fenomenet kvar. Det diskuteras också, fast på ett ganska annorlunda sätt.

Som Palm skrev så ”finns inga samhällen där indoktrinering saknas…..men i varje samhälle har de styrande en benägenhet att betrakta den egna indoktrineringen som ….opartisk eller objektiv”.

Och den bedrivs ”uppifrån och ner i samhället, från det makthavande eller opinionsbildande fåtalet till det mer eller mindre maktlösa flertalet”.

Han tillägger: ”Först när man börjar tvivla på sitt samhälles grundvärderingar inser man till fullo hur stark och omfattande indoktrineringen är”.

Boken som kom ut 1968 skrevs i en mycket annorlunda tid och i ett Sverige som skiljde sig från dagens samhälle på många sätt. I boken undersöks många olika uttryck, former och platser för indoktrineringen, som skolan, televisionen, pressen, rättsväsendet eller forskningen. En del av exemplen är naturligtvis inte lika aktuella längre när det gäller konkreta detaljer. Men Palms metod och slutsatser känns ofta fortfarande giltiga. Till exempel undersökte Palm klassbegreppet och påpekade att ”den kanske viktigaste formen av klassindoktrinering ” är ”den som får oss att glömma att klasser och klassmotsättningar finns”.

Boken avslutas med orden:

Vi har alla sedan länge blivit förda bakom ljuset. Vi blir alla, varje dag och varje timme, förda bakom ljuset.

 

Indoktrineringen idag

År 1968 fanns det förvisso ett nyvaket ifrågasättande av många etablerade sanningar. Inom vissa områden var detta uppvaknande brett och ledde också till samhällsförändringar. Det gällde till exempel sådant som handlade om kvinnors och barns rättigheter. Men inom andra områden där det skedde en radikalisering var den  knappast utbredd bland stora grupper. Jag tror inte man kan säga att några större grupper kände sig ”förda bakom ljuset”.

I vår tid verkar däremot denna känsla av att bli förda bakom ljuset ha ökat kraftigt. Misstron mot tidigare auktoriteter verkar ha ökat. Ofta har denna känsla vridits åt ett annat håll än 1968. Den utnyttjas av krafter som kritiserar samhället från helt andra utgångspunkter än Palms socialistiska. Med utvecklingen av det som kallas sociala medier på internet har allt fler människor vänt sig bort från etablerade medier. Tyvärr innebär detta i många fall att de skaffar sig ännu mindre av faktiska kunskaper om verkligheten, ja att de till och med tar till sig helt falska nyheter. Dessutom får de på köpet värderingar som sprider hat mellan människor.

Det finns all anledning idag att bekämpa nätets troll och hatbubblor. Och det är sant att seriös journalistik är viktigt. Men låt oss inte för den skull göra etablerade (borgerliga) medier bättre än de är. Genom att välja vad som ska skildras av verkligheten och genom sättet att beskriva det som sker är de naturligtvis nu som tidigare långt ifrån objektiva. Den husbondens-röst-journalistik som ser på världen med USA:s ögon liksom den osakliga rysskräcken har också stärkts i dessa medier. Dessutom har den högerextrema vågen också påverkat etablerade medier och deras sätt att skildra världen.

 

Extremhögerns indoktrinering

Extremhögern har ju varit framgångsrik på många sätt. Främst kanske genom att de lyckats påverka den dominerande bilden av hur samhället ser ut och vad som händer. Idag har många av dess synsätt och beskrivningar blivit en del av den dominerande borgerliga indoktrineringen.

Den högerextrema rörelsen brukar indelas i tre delar: den parlamentariska (SD), nätkrigarna som inte bara består av ensamma galningar utan är en mycket etablerad, välorganiserad och penningstark verksamhet samt gatukrigarna (de öppna nazisterna). Jag skulle vilja lägga till en ytterligare grupp. En grupp som inte direkt är ansluten till den högerextrema rörelsen men surfar med och bidrar till att stärka den. Den gruppen kan vi kalla de intellektuella opportunisterna. Det är personer med tillgång till utrymme inom etablerade medier. De beskriver sig själva med olika politiska etiketter. En del har snabbt men tydligt förflyttat sig politiskt ut mot högerkanten. Andra kallar sig liberaler, socialdemokrater eller till och med vänster. Men det som förenar dem är att de på sina olika sätt bidrar till den högerextrema rörelsens beskrivning av hur samhället ser ut och de problem vi står inför. En sak som förenat dem har varit talet om ”åsiktskorridoren”, ett ganska lustigt uttryck när det används av människor som verkar ha obegränsad tillgång till etablerade medier för att sprida sina tankar. I deras fall har detta varit ett sätt att förflytta gränserna för det som anses sant eller anständigt. De har lyckats med detta och gett den högerextrema rörelsen hjälp att etablera sin syn bland de etablerade sanningarna.

 

”Den fria debattens ghetton”

Göran Palm 1968

En sak som Palm beskrev i sin bok var något som han kallade ”den fria debattens ghetton”. Med det menade han ”spalter, parker, krogar och klubbar där vem som helst kan ge sig på samhällets makthavare utan att samhällets makthavare bryr sig ett dugg om det”. Som han också skriver: ”endast i maktlösheten är yttrandefriheten obegränsad”.

Han tog upp den extrema skillnaden mellan ledarsidan, debattsidan eller kultursidan och insändarna. Där beskrev han den klassmässiga och avgrundsdjupa skillnaden i behandling av dem som skriver på debatt/kultursidan och dem som skriver insändare. En klyfta och en skillnad som i alla avseenden består, där de med fina titlar behandlas respektfullt och får betalt för sina åsikter medan insändarskribenten får finna sig i både att bli nedstruken och refuserad utan förklaring. I ett komiskt stycke gör Palm ett tankeexperiment där författaren Pär Lagerkvist och armeraren Per Lagerqvist skickar in varsitt inlägg om Mellanöstern och förväxlas. Hans slutsats:

Tillbaka till det normala

När personer med titlar inkommer med ett debattinlägg blir de behandlade just som personer, som individer med namn och självrespekt, med rätt att ta del i den allmänna diskussionen, med rätt att tala till punkt utan att bli avbrutna och med rätt till en förklaring när de avbryts eller avvisas. När vanligt folk inkommer med ett debattinlägg…..blir de behandlade just som folk – som typer, representanter, röster……

 

Facebook och sociala medier

Skönheten finns på gatan

Kanske kan man säga att det som Palm beskrev när det gäller dessa ”den fria debattens ghetton” åtminstone delvis förändrats med utvecklingen av de sociala medierna. Men det är knappast de från vänster kritiska rösterna som stärkts av detta. Facebook, bloggar och twitter återspeglar de dominerande strömningarna i vår tid, mycket yta och mycket reaktionärt snack. För en gammal socialist är det ofta en ganska sorglig  värld att besöka. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha sett ut och vad det inneburit ifall internet och de sociala medierna kommit fram under slutet av 1960-talet i en tid då en av de radikala parollerna var ”Fantasin till makten”.

 

 

Intressant?

 

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 11 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Kultur, Läsvärt, Media
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 11 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/11/indoktrineringen/

Ska vi glädjas över den ökande konsumtionen?

Konsumtionen fortsätter att öka i Sverige. Mellan 2006 0ch 2016 ökade den totala konsumtionen med 23 procent. Detta kan man läsa i en ny rapport från Göteborgs universitet som släpps 13 december. Konsumtion som en del av vår livsstil ökar också: år 2012 besökte vi i genomsnitt köpcentrum under minst en timme elva gånger, 2016 hade det ökat till 17 gånger.

Konsumtionen av kött tycks ha stannat på en nivå av 87 kg per person och år. Samtidigt som vi köper mer kravmärkt mat så är matsvinnet ungefär 50 kg per person och år.

Att konsumtionen ska öka är något som de flesta politiker från olika partier brukar framhålla som bra. Framförallt etablerade ekonomer framhåller det positiva med att hjulen snurrar. Tillväxten får inte stanna av. Noll tillväxt, alltså att vi producerar lika mycket nästa år, ses som dåligt, ja rent av farligt. Den ständiga ekonomiska tillväxten är en inbyggd del i vårt ekonomiska system. Alternativet tycks stå mellan tillväxt eller kris. Men denna tillväxt som bland annat resulterar i ökad konsumtion har ju några mycket  allvarliga baksidor.

Lin Lerpold, docent på Handelshögskolan, säger apropå detta i en intervju i SVT-nyheter, det som länge hävdats från miljörörelsernas sida:

För att skapa energi och konsumera som vi gör använder vi jordens resurser. Om alla levde som i Sverige skulle fyra jordklot behövas för att resurserna skulle räcka till.

Samtidigt stöter jag på en artikel av Kadir van Lohuizen i Washington Post. Han berättar om en annan baksida av den ständigt växande konsumtionen: avfallet, soporna. I en artikel med skrämmande bilder från enorma soptippar runt om i världen (den största i Jakarta på Indonesien) berättar han att det enligt forskare från Världsbanken skapas 3,5 miljoner ton fast avfall varje dag i hela världen. Det är en tiofaldig ökning under det senaste decenniet.

Plastavfall är ett av de stora avfallsproblemen. Varje år produceras mer än 300 miljoner ton plast. En alltför liten del av detta återvinns. Ofattbara mängder av plastpartiklar flyter omkring i oceanerna. Den sammanlagda vikten av detta uppskattas till ungefär 270 000 ton.

Matsvinnet i hela världen är också enormt. Enligt FAO beräknas ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen gå förlorad eller kastas. Vikten av denna förlorade mat beräknas till ungefär 1,3 miljarder ton.

I Europa hamnar det mesta av vårt avfall på förbränningsanläggningar. Men i Afrika, Asien och USA (!) hamnar det mesta på enorma soptippar. Ett av många problem med dessa soptippar är att de släpper ut stora mängder metan som är en mycket kraftig växthusgas.

USA är också det land i världen som skapar mest avfall av alla.

 

Vi kan inte fortsätta så här om vi inte vill fullständigt föröda vår planet och själva vada omkring i sopor.

Allt som individer och företag kan göra för att motverka denna skrämmande utveckling är naturligtvis viktigt. Men jag är också övertygad om att det kommer vara helt otillräckligt. Vi är alla på olika sätt delar av ett system som bygger på att det måste ske ständig tillväxt. Vi måste lyckas med att skapa ett annat ekonomiskt system. Ett system som klarar av att göra alla de nödvändiga investeringarna för ny energi och klimatomställning som behövs. Som samtidigt utjämnar de avgrundsdjupa klyftorna i levnadsstandard genom ett mer jämlikt samhälle. Men som gör detta utan att öka tillväxten.

Ingen lätt uppgift. Men nödvändig. Ett första steg är att förstå att vi inte kan lita till att marknaden ska lösa det. Det handlar om gemensamma beslut. Politiska ingripanden som berör oss alla.

 

Intressant?

 

Läs andra bloggar om miljö, klimatfrågan, konsumtion, överkonsumtion, plast, sopor

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 6 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Klimat och miljö
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 6 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/06/ska-vi-gladjas-over-den-okande-konsumtionen/

Fackföreningstankens själva kärna

Jag har skrivit förut om bojkotten av viner från Robertson Winery i Sydafrika. Initiativet till denna solidaritets-bojkott kom från Livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Ordförande för fackklubben var Johan Torgå. Nyligen var han i Sydafrika och besökte en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Han höll ett tal till kongressen. Talet handlar bland annat om varför man ska organisera sig fackligt och om innebörden av ordet solidaritet. Jag tycker det är ett mycket fint och berörande tal. Med Johans medgivande har jag fått rätt att publicera talet här på bloggen. En del av er kanske redan sett det på facebook. Men för er som struntar i facebook så har ni en stund av intressant läsning här. Johan Torgå från Livsmedelsarbetare för Solidaritet höll detta tal på CSAAWU`s kongress i slutet av november:

Kamrater!
Först och främst vill jag tacka CSAAWU för att bjuda in mig till denna kongress.
Jag heter Johan och jag kommer från en liten livsmedelsarbetarfackklubb i en stad i Sverige. Det är mitt första besök i Sydafrika och det är en lång resa inte bara i timmar och kilometer. Jag är nu på andra sidan jordklotet. När jag lämnade Sverige var det vinter och snö men här är det sommar. Värmen här i dag kommer emellertid inte bara från sommarsolen, det kommer också från alla era varmhjärtade fackliga medlemmar som har för avsikt att bygga en framtid där lantarbetare kan leva sitt liv i värdighet.
Jag har blivit ombedd att tala om internationell solidaritet och jag skulle vilja börja i min hemstad Örebro och livsmedelsfabriken där jag jobbade i nästan 30 år. Jag var ordförande i Livs, Livsmedelsarbetareförbundet, och för sju år sedan kom jag i kontakt med en gammal vän som arbetade i Sydafrika. Jag bjöd in honom till ett fackligt klubbmöte där han pratade om CSAAWU och livet för sydafrikanska lantarbetare. Detta var starten för solidaritetsarbetet för vårt fackförbund som stöd för CSAAWU. Ett beslut om att donera pengar gjordes vid ett välbesökt medlemsmöte. Så hur kommer det sig livsmedelsarbetarebetare på en liten livsmedelsfabrik i Sverige, så långt ifrån Sydafrika, fattar ett sådant beslut? Jag tror att svaret är: Det kunde ha varit mig, förståelsen att vi som arbetare delar erfarenheter … Det här är den magiska solidariteten. Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.
Låt mig illustrera vad solidaritet betyder och vad det kan göra. Förra året var strejken på Robertson Winery. Vår lokala fackförening tillsammans med andra organiserade en solidaritetskampanj där vi propagerade för bojkott och samlade in pengar till de strejkande arbetarna. Vi hörde från kamraterna i CSAAWU hur viktigt det var för de strejkande arbetarna att se och uppleva att de inte var ensamma.
Samtidigt kämpade svenska livsmedelsarbetare på Findus, i den lilla staden Bjuv, för sina jobb mot giriga”piratkapitalister” som planerade att stänga fabriken och ställa 400 arbetare utan jobb. CSAAWU gjorde en stor insats för att visa sitt stöd för sina bröder och systrar i Sverige. Arbetare stod med plakat om stöd och på ett videoklipp kunde man se strejkande arbetare från Robertson Winery dansa och sjunga en sång till stöd för Findusarbetarna.
Nu är deras kamp slut och arbetarna förlorade sin fabrik, men facket lyckades förhandla fram en ganska bra uppgörelse om uppsägningsvillkoren. De flesta har idag nya jobb eller har startat en utbildning. Låt mig skicka dessa hälsningar till från tidigare fackliga ledare på Findus.
Kenth Ahlgren, tidigare ordförande i fackklubben bad mig ge er en hälsning och berätta att de följer er kamp genom ”Livsmedelsarbetare för Solidaritet’s” facebooksida och han vill också att jag ska säga er att arbetarna på Findus är stolta över att de hade ert stöd under sin kamp
Johan Bengtsson, som var huvudskyddsombud på Findus, höll ett tal på Livskongressen i maj där han talade om hur viktig solidaritet är. Han sa att det är ovärderligt med stöd när man känner dig liten och man bara är en siffra på ett papper för företaget. Han nämnde särskilt stödet från CSAAWU och jag pratade med honom den häromdagen. Han sa att han ofta tänker på arbetarna på videoklippet som dansade och sjöng. Han sa:
”Hur har de det idag? Hur är deras dagliga kamp? Jag är med dem i mitt hjärta och jag kommer aldrig glömma stödet och hälsningarna … Jag får tårar i mina ögon när jag tänker på det.”
I år tog CSAAWU ett annat och mycket viktigt steg för att stärka internationell solidaritet. CSAAWU är nu medlem i IUF, den internationella fackliga federationen för lantarbetare, livsmedelsarbetare, hotell- och restaurangarbetare. För en enskild arbetare att ansluta sig till en fackförbund är en solidaritetshandling. Det innebär att du lovar att inte sälja ditt arbete till ett pris under vad de fackliga medlemmarna har bestämt. Att gå med i en internationell facklig federationär också en solidaritetshandling. Det är ett löfte att stå upp för arbetare och stödja arbetarnas kamp över hela världen. Idag är mitt fackförbund Livs och CSAAWU medlemmar i samma internationella organisation. Vi är nu vapenbröder och vapensystrar och vårt vapen är solidaritet.!

Johan längst till höger på bilden.

Ett annat sätt att arbeta med internationell solidaritet för oss har varit att vara en del av Ethical Wine Trade Campaign. Vår lokala Livsklubb har varit en aktiv del i den svenska delen av denna kampanj, som heter Rättvis Vinhandel. I Sverige har kampanjen fokuserat på att sprida information om villkoren för lantarbetare och har särskilt fokuserat på att sätta press på Systembolaget, det svenska statsägda alkoholmonopolet.
I augusti tecknades ett ”Memorandum of Understanding” mellan Unionen, som organiserar de anställda hos Systembolaget, IUF och Systembolaget. Det kommer att hållas 4 möten om året där dessa tre parter kommer att diskutera problem och lösningar. Jag tror inte att detta kommer att lösa alla problem, men det är ett steg framåt.
Jag tror att Rättvis Vinhandels arbete tillsammans med vårt lokala fackliga solidaritetsarbete och det faktum att CSAAWU nu är medlem i IUF har varit saker som har bidragit till att detta memorandum blev verklighet.
Jag vill avsluta med att beskriva vad vår fackklubb har gjort hittills för att stödja er kamp. Vi började med att donera från vår klubbkassa, men insåg att om vi skulle fortsätta så skulle vår kassa slutligen bli tom. Så vi uppmanade medlemmarna att arbeta i en solidaritetsgrupp som vi kallade Livsmedelsarbetare för Solidaritet. Vi har organiserat loppmarknader och vinlotterier. Vi har sålt hemlagade solidaritetskakor på jobbet, samlat in pengar utanför Systembolaget. Vi har också gjort insamlingar på fackmöten, fackliga kurser och Livs kongresser och via vår facebook-sida Livsmedelsarbetare för Solidaritet.
Vi har hittills lyckats samla 283 612 kronor och om vi kan lägga till de pengar som vår fackklubb skänkt som är 10 000 kronor. Om man summerar detta och gör dem till rand blir det 463 000 rand.
Jag vill avsluta med att ge er alla, hälsningar från den Rättvis Vinhandel, Unionen på Systembolaget, Livsklubben vid Orkla Foods och med den här lilla gåvan även från Livsmedelsarbetarförbundet. Vi hoppas att ni kommer att ha en bra och framgångsrik kongress och hoppas att träffa er på barrikaderna.
Johan från Findus bad mig att hämta denna hälsning:
Amandla!!!

Intressant?

Läs andra bloggar om Sydafrika, facket

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 5 december, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Fackligt, Rörelser och solidaritet
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 5 december, 2017

https://pepprat.org/2017/12/05/fackforeningstankens-sjalva-karna/

%d bloggare gillar detta: