Jag citerade igår en svensk f.d. utrikesminister och kärnvapenkontrollant inom Internationella atomenergiorganet IAEA. Han skrev på European leadership network en artikel om krigshotet i Persiska viken. Det är en viktig artikel. Skriven av en mycket saklig och kunnig person. Den säger saker som man skulle önska sig att krigsivrarna i de borgerliga partierna såväl som vår socialdemokatiska försvarsminister ville lyssna till.

Hans Blix varnar för ett militärt anfall på Iran från USA.

Han förklarar att det är USA som bryter mot FN-lagar. Han förklarar hur och på vilket sätt.

Han jämför omvärldens reaktioner med reaktionerna på Ryssland agerande i Ukraina.

Han visar hur USA använder sin ekonomiska makt för att bedriva denna aggression.

Han visar att det inte är Iran som hotar USA utan tvärtom.

Han visar på hyckleriet i talet om de bristande mänskliga rättigheterna som ett skäl till att angripa just Iran.

Han talar om möjligheten att lösa konflikten utan våld och en hel del annat.

Stilen i artikeln som är skriven på engelska är inte så lättsam. Den har nog inte heller blivit lättsammare i min översättning. Men den är väl värd att ta sig igenom. Gör det:

En regelstyrd eller en USA-styrd internationell ordning för Iran?

Det finns för närvarande en risk för ett fullskaligt amerikanskt militärt angrepp mot Iran. Det får medierna och allmänheten att glömma att ytterligare ett USA-angrepp redan har genomförts – på säkerhetsrådets och FN: s stadga. Både media och regeringar uppger rutinmässigt att USA har ”dragit sig tillbaka” från ”avtalet” om det iranska kärnenergiprogrammet, den gemensamma omfattande handlingsplanen (JCPOA). Detta är vilseledande. USA ”drog sig tillbaka” från Parisavtalet om klimatförändringar i enlighet med en klausul som uttryckligen möjliggjorde sitt tillbakadragande. Detta beklagades av hela världen, men det var ändå lagligt. Kina, Frankrike, Tyskland, Ryssland, Storbritannien, USA och Iran undertecknade emellertid inte ett ”avtal” som innehåller en återkallningsklausul. De undertecknade inget dokument alls. Snarare, efter några tio års förhandlingar, kom de fram till en gemensam detaljerad handlingsplan som förutsåg en viktig nedskalning och inspektion från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran.

Naturligtvis kunde sju medlemmar av FN inte upphäva de sanktioner som beslutats av FN: s säkerhetsråd, som binder alla FN-medlemmar. Vad de kunde göra – och gjorde – var att lägga sin plan inför säkerhetsrådet för övervägande, godkännande och beslut som skulle vara bindande för alla FN-medlemmar, inklusive dem själva. De obligatoriska bestämmelserna om upphävande av FN-sanktioner är som en lag. De innehåller inga linjer som låter någon ”dra sig tillbaka”, men rekommenderar utarbetade förfaranden för hantering av klagomål. Den amerikanska regeringen använde sig inte av dessa förfaranden utan införde omfattande sanktioner ensidigt. Med andra ord, de ”drog sig inte” från ett avtal; de bröt mot ett säkerhetsrådsbeslut som var juridiskt bindande. Inte bara det, de uppmanade alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde det klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?

Mot bakgrund av Rysslands insatser i Ukraina har det varit mycket prat i Europa och USA om behovet av att respektera den ”regelbaserade internationella ordningen”, inklusive utan tvekan FN: s stadga. Den amerikanska regeringen, en av huvudarkitekterna för denna ordning, är nu uppenbarligen direkt engagerad i att undergräva den. De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.

Europeiska och andra regeringar har vädjat diplomatiskt till USA att ändra kurs, men det har varit förgäves. De har också vänt sig till Iran och uppmanat till övervägande av eventuella eftergifter till USA och för att be dem fortsätta att respektera JCPOA:s säkerhetsrådsmandat, trots dess berövande av avsedda fördelar. Vissa europeiska regeringar verkar verkligen hota Iran med återinförande av sanktioner om Iran skulle avvika det minsta – till exempel genom att överskrida den angivna maximala lagrade mängden på 300 kg lågberikat uran – från JCPOA, som USA redan nästan helt har förstört.

Det är sant att Iran inte har något praktiskt behov av att överskrida de fastställda gränserna, men man kan undra hur meningsfullt ett sådant hot är när sanktioner i praktiken redan har införts för företag i Europa genom USA: s åtgärder. Till detta kan läggas den svåra ironin i USA: s ”realpolitik” med Washingtons insisterande på att säkerhetsrådets sanktioner som införts mot Nordkorea ska genomföras ordentligt av alla. Man skulle vilja förstå de verkliga (snarare än olika angivna orsaker) till att den amerikanska regeringen har valt att lamslå Iran genom olagliga sanktioner, och varför de, som i fallet med Irak 2002 och 2003, samlar de militära styrkorna redo att slå till. Vad avser detta tryck att uppnå?

Precis som när det gällde Irak hävdar USA att Iran kan ha för avsikt att utveckla kärnkraft och att JCPOA är otillfredsställande. Även om man inte kan utesluta möjligheten att ett hotat Iran en dag skulle kunna använda sin kärnenergikompetens och sin infrastruktur för att inleda ett vapenprogram, har Iran hittills fullständigt följt handlingsplanen för att avskala sitt kärnenergiprogram och har helt accepterat starkt påträngande IAEA-kontroll. Inte ens den israeliska militären verkar ha varit för en militärinsats mot det nuvarande iranska kärnkraftsprogrammet. Liksom i Irak, kan USA främja påstådd oro för kärnvapen eftersom allmänheten är benägen att godkänna åtgärder mot ytterligare spridning av kärnvapen.

Är Iran, som det påstås av USA, ett hot mot USA eller mot internationell säkerhet, och ett hot som USA anser att det måste stoppa? Det är sant att resultatet av inbördeskriget i Syrien är ganska positivt för Iran och negativt för USA och dess vänner, och att iranska allierade klarar sig bra i Yemen, men detta gör knappast Iran till ett land som lutar åt frontala militära åtgärder mot dess grannar. Snarare, med Israel, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten beväpnade till tänderna och USA som håller en enorm amerikansk flottbas i Bahrein; en enorm flygbas i Qatar; två hangarfartyg i Persiska viken; och amerikanska markstyrkor i Irak, är det Iran som är aktivt hotat av attacker från luften. Attacker för att förstöra iranska kärnkraftsanläggningar kan emellertid vara problematiska med tanke på offentliga internationella reaktioner och möjlig hämnd från Iran mot kärnkraftverk i Abu Dhabi. Attacker på militär, industri och infrastruktur skulle knappast leda till ett dämpat Iran, utan snarare riskera att utvecklas till en stor brand i en tid då president Trump kanske inte vill se USA: s väljare distraheras av ett annat krig i Mellanöstern.

Är USA så oroligt för mänskliga rättigheter och brist på demokrati i Iran? Så genomsyrade av minnen från ockupationen av den amerikanska ambassaden 1980 att den tvingas hota med militära åtgärder för att störta regimen? Inte troligt. Många av oss i väst är inte förtjusta i en auktoritär regim som är en av de mest energiska användarna av dödsstraffet. Men det är svårt att tro att de mänskliga rättigheterna skulle vara ett tvingande skäl för USA att hota eller vidta väpnade åtgärder. När allt kommer omkring, odlar USA ett nära samarbete med Saudiarabien, en stat som till och med har använt ett konsulat som plats för en av sina många avrättningar.

President Trump har upprepade gånger kommit ut och föreslagit att Iran kontaktar honom för att lösa situationen, lösa alla skillnader och låta honom hjälpa Iran att bygga en lysande framtid – även utan regimbyte. Om han var uppriktig – och det finns ingen anledning att tro att han är – är den ställning som han verkar villig att presentera en av en välvillig kejsare från det mäktiga Amerika som erbjuder härskaren i en avlägsen mindre värld att komma framför honom, för att förklara vilka problem det finns och vänta på de mäktiga anvisningarna. Kanske är hans verkliga avsikt att möjliggöra att i en kris hävda att han hade erbjudit generös förlikning och att hans olivgren förkastades.

Till skillnad från några av hans rådgivare vill president Trump förmodligen inte ha en väpnad konflikt. Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Israel kan inte heller vara ivriga till ett oförutsägbart krigs- och regimskifte i Iran. Det skulle vara förståeligt om de oroar sig för att Iran utvidgar sin ekonomiska makt och sitt inflytande snarare än statens militära makt, och om denna spekulation är rätt, kan deras primära ambition vara att hålla tillbaka Irans ekonomiska utveckling så länge som möjligt. I ett sådant scenario skulle medgivanden eller förlikningshandlingar från Iran inte förgöra den nuvarande situationen. Spänning kan vara det som önskas som en grund för sanktioner, vilket leder till dålig ekonomisk utveckling snarare än några specifika politiska förändringar. I ett mer optimistiskt scenario kan emellertid kanske vissa förlikningshandlingar av Iran göra det möjligt för Washington att förklara sig som segrare och återgå till det regelbaserade internationella systemet.