Vad är det man menar med mångkultur? Är det att de som tror på hederstraditioner ska behålla dem?

Nyamko Sabuni i Expressen 6 juni 2019

Ja vad menar man med det där begreppet som alltfler politiker nu vildsint svingar med i olika utspel? Uppenbarligen ganska olika saker. Och det är väl – precis som med en del andra begrepp, som till exempel ”identitetspolitik” – ett av problemen. Åtminstone är det ett problem för dem som vill ha en ärlig och tydlig diskussion. För demagogerna är det däremot en ren fördel. Och de har blivit fler.

Monokultur

Sverigedemokraterna och andra nationalistiska partier har använt begreppet sedan länge för att ge sin förklaring av olika sorters problem i Sverige.

Nu har även Liberalernas nya partiledare Sabuni tagit upp begreppet, till exempel i den ovan citerade Expressen-artikeln. Utan att svara på sin egen retoriska fråga slår hon fast: ”Mångkultur är inte något att eftersträva.”

KD-ledaren Busch-Thor angriper också ”mångkultur” i sin fortsatta politiska vandring. Hon slår fast att ”mångkultur är inte bra för Sverige”. Den ”måste stoppas” sa hon till Expressen.

Moderatledaren Kristersson uttrycker sig lite försiktigare om själva begreppet, men i liknande anda*: ”Om mångkultur betyder att vi lever i olika universum i helt olika segregerade delar av Sverige och lever efter helt olika spelregler – då är det dåligt”.

”Om det betyder…” alltså. Jag har svårt att tänka mig några människor som öppet skulle säga att de vill ha ett samhälle där vi lever i olika universum och efter olika spelregler. Fast jag kan tänka mig både en del reaktionära religiösa ledare och delar av den översta svenska överklassen som egentligen verkligen gillar åtskillnad i boendeort och möjlighet till andra spelregler, för dem själva, även om de inte säger det öppet.

Samma sak som med Kristerssons ”om..” är det ju med Sabunis fråga här ovan. Om ”mångkultur” innebär att man är för bevarandet av reaktionära och förtryckande idéer så lär skaran av supporters vara krympande. Sådana debatter är lätta att vinna.

Men nog är det lite knepigare än så…

Ett försök

Till att börja med kanske vi måste skilja på den faktiska beskrivningen av ett visst samhälle och vad vi sen tycker om detta samhälle. Jag tänker att det svenska samhället är mångkulturellt som ett faktum. De flesta samhällen (eller alla) har väl alltid varit det, mer eller mindre. I de flesta existerande samhällen har olika kulturer och kulturinfluenser levt bredvid varandra, påverkat varandra och ibland lett till konflikter. Sverige har aldrig varit ett helt kulturellt isolerat samhälle.

Den norska socialantropologen Thomas Hylland Eriksen skriver om detta:

….världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner”.

Den fråga som vi måste ställa till dessa partiledare är då om de alltså är för ett ”monokulturellt samhälle”. Tanken på ett sådant monokulturellt samhälle är förmodligen mer orealistisk idag än den någonsin varit. Samtidigt innebär försök att genomdriva ett sådant samhälle förmodligen användandet av mycket auktoritära metoder.

Kitt eller likriktning?

I det faktiska mångkulturella svenska samhället pågår som alltid en strid om såväl värderingar som rättigheter. Här finns en del rättigheter som uppenbart är knutna till det faktum att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna det som då kallades hemspråksundervisning, men nu sedan länge heter modersmålsundervisning (även om dessa politiker tycks ha svårt att lära sig det). En annan sådan rättighet knuten till det mångkulturella samhället är att utländska medborgare som bor i Sverige får rösta i kommunal- och landstingsval. Det är erövringar. Men de är inte mer säkrade än andra landvinningar om de inte försvaras.

Jag är alltså för ett mångkulturellt samhälle. Det betyder inte att jag tycker om allt i detta mångkulturella samhälle. Men jag tror att försök att skapa ett samhälle som inte erkänner den faktiska mångfalden som ett faktum, som försöker tvinga fram likriktning, kommer vara ett samhälle som går i alltmer auktoritär riktning. Jag ser istället många fördelar i ett samhälle som bejakar olikheter och främjar öppenhet. Men där alla lever efter de lagar och regler som gäller. Som till exempel stoppar både förtryckande män i alla kulturer och rika skattesmitare i samhällets överskikt.

Ett sådant synsätt innebär alltså inte att ge upp det man tror på. Att inom demokratin och inom och emellan kulturer kämpa för detta och mot andra idéer som man är emot oavsett om de klär sig i kulturell skrud.

Men de som nu utan att förklara eller seriöst diskutera begreppet ”mångkultur” säger sig ta avstånd från ett sådant samhälle borde i en ärlig diskussion över megafon-stadiet, ha en hel del att förklara.

De säger nu på samma sätt som högernationalisterna att mångkulturen splittrar oss, att det istället för den behövs ett ”gemensamt kitt”. Samma människor som varit med om att riva ner det som håller samman ett samhälle i form av välfärd, skyddsnät och solidaritet, som bidragit till att minska sammanhållningen genom ökade klyftor och alltmer skriande orättvisor, de har nu mage att tala om ett ”gemensamt kitt”. Det är djupt ohederligt och döljer mycket annat.

* läs en mycket bra kritik av Kristerssons språkförslag av Olle Josephsson på Clartébloggen.