Johan Pehrson har sedan i våras varit det som kallas ”tillförordnad” partiledare för Liberalerna. Detta efter att föregångaren hastigt hoppat av det sjunkande partiet. I helgen blev han formellt vald till partiledare.
På en intern partisamling har Pehrson nyligen uttryckt sig om SD. Enligt en närvarande journalist från Expressen sa han bland annat att SD var ”extrempopulistiskt” och att:
SD har samma organisationsnummer idag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja.
”….det är en brun sörja”.
Notera att han uttryckte sig om något som ”är” och inte om något som varit.
SD reagerade på detta och krävde en ursäkt. Något som de sedan säger sig ha fått ”på alla nivåer”.
Men Pehrson har blivit ansatt av journalister om vad han egentligen menar och menade.
Han intervjuades till exempel i Agenda igår och fick frågan om han bett om ursäkt. Pehrson svarar inte direkt på detta men säger att han ”beklagar effekterna” och anser att ord och meningar ”ryckts ur sitt sammanhang”. Han menar nu att det han beskrev var hur SD var när de bildades. Inte hur de är nu alltså. Trots att det var det som han sa.
Frågan är hur Pehrson ska tolkas. Var talet inför partikamraterna ett försök att inåt visa på styrka mot SD, samtidigt som han inte vågar stå för det utåt? Frågan om vad Pehrson själv egentligen tycker, eller om han tycker något, återstår ju då.
Utvecklingen (eller avvecklingen) går nu fort inom Liberalerna. Av ”allianspartierna” var KD redan 2015 beredda att fungera som vägröjare för SD och i retoriken närmade de sig dem alltmer. Moderaterna var något senare att haka på medan Liberalerna tills helt nyligen hade någon sorts demokratisk spärr. Men därefter har det gått desto fortare.
Liberalernas klimat- och miljöminister,Romina Pourmokhtari, illustrerar också detta tydligt. Under valrörelsen yttrade hon sig så här:
Men regeringssamarbete och Tidö-avtal kräver väl ändå en sorts samsyn?
Uppenbarligen smakar makten godare än några gamla principer för dessa liberaler.
I helgen var jag till Stockholm och lyssnade på olika föredrag och debatter på Socialistiskt forum på ABF-huset. Bland annat lyssnade jag till Isobel Hadley Kamptz – ledarskribent på Dagens Nyheter – som samtalade med Mats Wingborg om synen på jämlikhet inom liberalism och socialism. Hadley Kamptz som själv betraktar sig som liberal ansåg bland annat att det idag inte finns något liberalt parti i Sverige, däremot liberala inslag i C, MP och även V.
Kanske är det så. Och sammanbrottet för liberalismen återspeglar högernationalismens framgångar inom borgerligheten.
I Agendaintervjun sa Pehrson också att några av SD:s grundare:
…var till och med påstått nazister. Jag var ju inte med så jag har ingen aning.
Roks – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – har tillsammans med Örebro universitet kommit ut med en studie som heter ”Kvinnors trygghet – ett jämställt samhälle fyllt av våld”. Material till studien samlades in under 2021. 15 000 slumpmässigt utvalda svenska kvinnor mellan 18 och 86 år blev tillfrågade om att medverka i undersökningen ”Kvinnors trygghet”. 44 procent av de tillfrågade svarade.
Den bild som presenteras är både sorglig och skrämmande. Jämfört med en studie för 20 år sedan (Slagen dam) har våldet inte minskat. Några skrämmande siffror:
55% av de svarande kvinnorna hade utsatts för våld av en man efter sin 15-årsdag.
45% har utsatts för våld av en man som de inte haft en relation med.
80% av alla kvinnor mellan 18 och 24 år i undersökningen har blivit sexuellt trakasserade av en man.
När det gäller våld i relationer har:
10% utsatts för våld av en man de lever ihop med.
37% utsatts av en tidigare make eller sambo.
30% utsatts av en ”pojkvän” som de inte bodde ihop med.
Det är upprörande siffror som visar att mycket är kvar i kampen för verklig jämställdhet. Naturligtvis behövs det mer ingripanden från samhället med konsekvenser för förövarna. Det finns också sociala förhållanden som gör våldet mer sannolikt och som vi måste kämpa mot. Men inga aldrig så hårda straff kommer lösa dessa frågor. För i grunden handlar det ändå om det som jag här kallar ”mansrollen”. Vi ska inte lyssna på dem som förlöjligar ”genus-pedagogik”. Tvärtom behövs det mycket mer sådant som befriar barnen från könsroller. Allt som stärker kvinnor på alla platser i samhället och i hemmet kommer också motverka våldet.
Mycket kan sägas och har också sagts – och dokumenterats – om det på alla sätt hemska med fotbolls-VM i Qatar.
Jag ska här bara ta upp detta med resurser. Jag har fastnat för två sifferuppgifter.
Precis innan Fotbolls-VM så avslutades klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheick, Egypten. Alla rapporter därifrån tyder på att mötet inte kan betecknas som annat än en katastrof i förhållande till de gigantiska uppgifter som måste lösas i klimatkrisen. Ett av flera misslyckanden handlar om att de rika länderna inte betalat de 2000 miljarder som de lovat. Pengar som i klimaträttvisans namn skulle gå till omställning i de fattiga länder som minst orsakat, men mest drabbas av klimatkrisen.
Nu råkar 2000 miljarder kronor samtidigt vara ungefär lika mycket som regimen i Qatar har spenderat på att ordna Fotbolls-VM i sitt land, nämligen 1 781 miljarder kronor. Detta enligt BBC. SVT:s journalist Erika Bjerström kommenterar detta:
Om ett enda land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick.
Kanske är kostnaderna för detta VM ännu högre. Enligt Fotbollsjournalisten Erik Niva så är en siffra ”som oftast nämns åtminstone 2,5 biljoner kronor” eller annorlunda uttryckt 2 500 miljarder kronor.
Oavsett de exakta beloppen så visar de på den sjuka fördelningen av resurser i världen. Resurser finns verkligen men de används på vansinniga sätt. De skulle kunna användas på andra sätt och ge möjligheter till en annan och bättre värld. Men det som hindrar är de som nu har makt och ett ekonomiskt system som driver vansinnet.
Något mer ska jag inte säga om själva fotbolls-VM. Däremot vill jag hänvisa till två bra artiklar i Aftonbladet. Den ena av Erik Niva. Han skriver bland annat:
Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.
Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.
Det finns ingen anledning – det vore skamligt – att relativisera själva kritiken mot en antidemokrati som förtrycker, men det finns all anledning att ställa frågorna som kostar något även för väst: Är det systemen vi vill protestera mot? Eller är det bara Qatar?
Igår – söndag eftermiddag – detonerade en bomb på gågatan Istiklal Caddesi, nära Taksimtorget i Istanbul. Hittills har 6 personer bekräftats döda och 81 skadade. Ett på alla sätt vidrigt och oförsvarligt våldsdåd mot oskyldiga människor.
Ingen organisation har tagit på sig dådet. Men Erdoğan-regimen var snabb med att peka ut både PKK och PYD (den kurdiska organisation som verkar i Syrien). Lika snabb var regimen med att stänga ner sociala medier som Facebook, Twitter, Youtube eller Instagram, för att etablera sin egen version.
Extra sorgligt med detta våldsdåd är att det i sin vidrighet är mycket användbart för den turkiska regimen. De vill använda det för att etablera sin bild av de kurdiska organisationerna som terrorister. Framförallt gäller det att stämpla de syriska kurderna som spelade en avgörande roll i kampen mot IS och inte är terrorstämplade av västmakterna. President Erdoğans kommunikationschef säger att ”det internationella samfundet måste vakna”:
Terrorattacker mot vår civilbefolkning är direkta och indirekta konsekvenser av vissa länders stöd för terrorgrupper. Dessa länder måste omedelbart upphöra med sitt direkta och indirekta stöd om de vill vara vänner med Turkiet.
Turkiets inrikesminister markerade ytterligare i en tv-sänd intervju genom att säga att de ”inte accepterar USA:s kondoleanser”
Men är PKK och/eller PYD skyldiga? Allt talar emot det faktiskt.
Partiledaren för det syrisk-kurdiska PYD, Salih Muslim säger till Ekot att de inte har något med dådet att göra:
Vi fördömer alla attacker som angriper civila och ser det som terrorism, vi tar avstånd från alla våldsdåd mot civila och vi har ingenting med det här terrordådet att göra.
Även PKK förnekar all inblandning i dådet. De skriver så här på sin hemsida (tyvärr i Google-översättning, men synsättet framgår):
Denna syn bekräftas också av Michael Sahlin, före detta ambassadör i Turkiet. Han påpekar till SVT att:
IS genomförde terrordåd med syfte att skada civila – medan PKK:s attacker hade profilen att ge sig på militära mål.
Han tillägger att det är ”taktiskt väldigt lämpligt att peka ut PKK i det här läget – nästan oavsett vad man vet” och att ”man måste se anklagelserna bland annat i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan Turkiet, Sverige och Finland om Natomedlemskap, och vad som påstås om olika kurdiska grupperingar”.
I tisdags var Sveriges statsminister Kristersson i Turkiet och mötte president Erdoğan. Vi kunde se honom i TV där han glatt marscherade framför av regimen uppställda uniformspersoner.
Sverige inser att Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid mot PKK-terrorister och att tusentals turkar drabbats av dessa strider. President Erdogan har förklarat den nuvarande situationen och jag har föreslagit hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism.
På samma sätt som högern tog avstånd från det sydafrikanska ANC:s ”terroristiska” kamp mot apartheid utan att vilja fundera över varför förtryck föder motstånd så ”inser” nu Sveriges statsminister att ”Turkiet har varit inbegripet i en lång och blodig strid” utan att vilja se det förtryck som utövats och utövas mot det kurdiska folk som bor i Turkiet. Ett förtryck som är inskrivet i grundlagen genom att helt förneka detta folks existens och genom att förbjuda det kurdiska språket, den kurdiska identiteten, kurdiska namn på berg, dalar, slätter, byar m.m.
Men Kristerssons tankar går till de ”tusentals turkar (som) drabbats av dessa strider”. Var det inga andra som dog eller drabbades? År 2008 till exempel, uppgav den turkiska regimen att de ”neutraliserat 32 000 terrorister”. Under perioden 1984 – 1999 förstörde den turkiska armén över 7 000 kurdiska byar. Under striderna i och kring städer i den kurdiska delen av Turkiet mellan juli 2015 och december 2016 – i något som Amnesty International betecknade som ”kollektiv bestraffning” – dödades enligt FN ungefär 2000 personer och 350 000 – 500 000 människor tvingades lämna sina hem,. Men Kristerssons tankar går inte till dessa människor. Han lyssnar istället till den turkiske despotens ”förklaringar”. Själv säger Kristersson att han kommit med förslag till ”hur Sverige kan hjälpa Turkiet i kampen mot terrorism”. Mycket tjänstvilligt av honom! Vilka dessa ”förslag” är sägs inte. Men de kurder som flytt till Sverige undan den turkiska regimens förtryck har all anledning att känna oro.
I denna situation är det därför viktigt att på olika sätt uttrycka solidaritet med kurdernas krav på erkännande och motstånd mot Erdoğan-regimen förtryck och den svenska regeringens kryperi. Gör det till exempel genom att demonstrera i Stockholm eller Göteborg på lördag:
DEMONSTRATIONER LÖRDAGEN DEN 12 NOVEMBER
I STOCKHOLM, NORRA BANTORGET,KL. 13:00
I GÖTEBORG, BRUNNSPARKEN, KL. 14:00
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Låt oss stå upp tillsammans för att sätta stopp för plundring, ockupation och kemiska attacker mot det kurdiska folket i Kurdistan.
Arrangörer: De kurdiska organisationerna NCDK, PJAK och Kurdiska Kvinnorådet AMARA.
Sverige håller på att bli ett mycket annorlunda land mot vad det var. Det gäller både inrikespolitiken med en regering som delvis styrs som marionetter av ett högernationellt parti med bakgrund i nazismen, men också utrikespolitiken. Bilden av Sverige i världen håller på att förändras. Om vi backar några decennier så är förändringen enorm. Tänk till exempel på hur Olof Palme 1968 demonstrerade mot USA:s krig i Vietnam. Som Pierre Schori påpekat så var det en ”lyx” som var möjlig tack vare det faktum att vi inte var medlemmar i Nato. De socialdemokratiska broderpartierna som var med i Nato-länder höll nämligen tyst om USA:s krig.
Länge var det också självklart att Sverige varken skulle vara med i Nato eller hysa några kärnvapen på vårt territorium. Förvisso har svenska regeringar många gånger under åren agerat i utrikespolitiken på ett sätt som freds- och vänsterrörelsen har kritiserat. Men den grad av kryperi för en reaktionär despot som det påbörjade inträdet Nato lett till, har vi nog inte upplevt någonsin i efterkrigstiden. Det är så långtgående att även socialdemokraten Morgan Johansson känt sig tvungen att höja rösten. På Facebook skrev han:
Med tanke på att kryperiet för Erdoğan-regimen började redan med den socialdemokratiska regeringen så tycker jag personligen att detta känns lite svårsmält. Men okej, Kristersson/Billström har ”överträffat” Andersson/Linde när det gäller kryperiet. Och hellre att socialdemokraterna kritiserar åtminstone detta och något än att de tiger.
Utvecklingen sedan 2014
Det finns anledning att försöka minnas de olika stegen bort från det som tidigare varit svensk utrikespolitik. Även om tempot accelererat det sista året så kan en startpunkt vara 2014. Det hade då redan påbörjats en smygande anpassning till Nato innan dess. Sverige hade t.ex. stridit under befäl av Nato i Afghanistan (även om detta förnekades i början). Men med undertecknandet av Värdlandsavtalet 2014 togs ett mycket viktigt steg. Detta avtal skulle enligt avtalstexten ”underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid och för att stå som värdland för Natoövningar”. Sedan dess har Natoövningar tillsammans med Nato-trupper på svenskt territorium skett helt öppet ett flertal gånger. Jag skriver ”öppet”, för som den liberala riksdagsmannen Widman påpekade i riksdagsdebatten i maj 2022 så visste Ryssland att vi spelade ihop med USA hela tiden:
De vet att vi har spelat under täcket med USA och Nato, och de har vetat det länge.
Att Widman och liberalerna drar helt andra slutsatser av det konstaterade dubbelspelet är en annan sak. De borgerliga partierna har alltid varit anhängare till Nato. Men länge var det bara Folkpartiet/Liberalerna som drev detta aktivt medan moderaterna hade en lägre profil i frågan. Och enligt en undersökning av Ipsos från 2016 så tyckte 50 procent av befolkningen då att vi inte skulle gå med i Nato medan 34 procent var för och 16 procent tveksamma. Men vid denna tid började hela det borgerliga lägret samt deras media-debattörer, ledarskribenter och ”militärexperter” driva frågan om att få med Sverige i Nato.
I juli 2017 hände något viktigt som för en stund ingav hopp bland fredsvänner och motståndare till kärnvapen. Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige för ett avtal om förbud för kärnvapen (”The treaty on the prohibition of nuclear weapons”). Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Men glädjen blev kort. För nu började en kraftig motoffensiv inte bara från den svenska högern och Nato-anhängarna utan också från den ledande Nato-makten USA.
Avtalet skulle nämligen också undertecknas (ratificeras). Hela den svenska högern inklusive SD deklarerade att de skulle rösta emot detta och socialdemokratin visade sig vara splittrad i frågan. Utrikesminister Wallström utsattes för hård press bland annat från USA:s försvarsminister James Mattis. Han skrev till försvarsministern Hultqvist att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet ifall den svenska regeringen skrev under FN-konventionen om kärnvapenstopp. Han skrev bland annat:
Den amerikanska militären avslöjar aldrig beväpningen i sina vapensystem, stridsflygplan och fartyg, om det är konventionella vapen, kärnvapen eller båda. Ett kärnvapenstopp på svensk mark utesluter då närvaro från USA:s försvarsmakt.
När utrikesminister Wallström då mycket sakligt påpekade att Nato skulle ”avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”, så blev hon hårt angripen för detta självklara uttryck från ministern i en självständig nation. Liberaler, moderater, diverse s.k. experter och journalister sa att Wallström ”varnat” USA. Det var som uppochnedvända världen. Den ledande militärmakten i världen blandade sig öppet i svensk politik. När vår utrikesminister sa att de inte borde göra det kallade dessa krypande typer detta för en ”varning”.
Här är också viktigt att minnas James Mattis ord om att USA:s militär ”aldrig avslöjar beväpningen i sina vapensystem”. Fram till dess hade även Nato-anhängarna nämligen framhållit det som självklart att ett medlemskap i kärnvapenalliansen aldrig skulle innebära att kärnvapen fördes in i Sverige. Trots Mattis ”avslöjande” fortsatte de påstå det även efter detta.
Och något undertecknande blev det aldrig heller. Nato-anhängarna hade vunnit en viktig seger, inte minst med hjälp inifrån det socialdemokratiska partiet och från dess försvarsminister. Det som utmärkte Peter Hultqvists ministertid var nämligen, förutom den militära upprustningen, den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckte det.
Så förberedde olika inflytelserika grupper Sverige för inträde i Nato under ett flertal år. Den 24 februari i år fick de en avgörande hjälp från Putin genom invasionen av Ukraina. Och nu började det gå väldigt fort. Tolv dagar efter Rysslands angrepp på Ukraina – på Kvinnodagen den 8 mars – samlades riksdagens partiledare hos statsminister Magdalena Andersson för en genomgång av läget. Där och då sa statsminister Magdalena Andersson (fortfarande) att ett Nato-medlemskap inte var aktuellt och att en ansökan till och med skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”.
Men på nio veckor ändrades detta. Efter att ha tigit och vägrat att uttala någon uppfattning drev partiledningen i socialdemokraterna hastigt igenom att Sverige nu skulle ansöka om medlemskap. Den inre ”partidialogen” som föregick beslutet i partistyrelsen bestod av ett antal hårt styrda digitala möten med några tusen deltagare. Att låta folket (hela folket) vara med och besluta genom en folkomröstning var ”en dålig idé” enligt statsministern. Anledningen var ”att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet”.
Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, beskrev den brådstörtade processen kring inträdet i Nato som att ”något som liknar ett undantagstillstånd rådde i Sverige våren 2022”.
Argumenten mot Nato har jag framfört i ett flertal tidigare bloggar (läs gärna). Men oavsett vad vi anser i sakfrågan så är det kuppliknande sättet att genomföra beslutet djupt odemokratiskt och omotiverat, annat än för dem som till varje pris, oavsett allt annat, ville genomföra detta. Ingen av dem som genomförde denna kupp har på ett begripligt sätt kunnat förklara varför det var så bråttom. Hotet mot Sverige var ju inte akut. Rysslands svårigheter och motgångar i kriget i Ukraina har dessutom övertydligt visat detta.
Ändå var Sverige nu nästan framme på vägen in i Nato. Men nu tillstötte ”ett litet problem”. Alla Natos medlemsstater måste godkänna inträdet. Den reaktionära Erdoğan-regimen insåg att det här gav den en möjlighet att manövrera för att stärka sina positioner och slå ner på oppositionen och de kurdiska organisationerna inom och utom landet. Snabbt träffades då ett avtal med den turkiska regimen. Syftet var att ”lugna” den turkiska statsledningen, sa Natos generalsekreterare Stoltenberg och vår dåvarande statsminister Andersson.
Det var här krypandet för Erdoğan och förräderiet mot kurderna påbörjades. Och precis som med Nato-processen i övrigt så förbereddes den av socialdemokraternas ledning. Den nuvarande högerregeringen har det bara så mycket lättare. De har alltid varit för Nato, aldrig kritiserat USA och aldrig stött några folkliga befrielserörelser under deras kamp. De kan därför så mycket lättare smöra för Erdoğan, bortse från all anständighet, förråda den kurdiska organisation (PYD/YPG) som besegrade IS och fortfarande håller farliga IS-fångar med svenskt medborgarskap. Högern kan snacka skit om terrorism på samma sätt som de gjorde om Mandela och ANC innan apartheid störtades i Sydafrika.
Samma sak är det med kärnvapnen. De som aldrig skulle få föras in på svensk mark. Även här påbörjades förändringen av den socialdemokratiska regeringen. Den 5 juli i år överlämnade Sveriges regering ett ”Letter of intent” till Nato, undertecknat av utrikesminister Ann Linde (S). Brevet är en avsiktsförklaring från Sverige. Där kunde vi läsa:
Sverige accepterar Natos inställning till säkerhet och försvar, vilket inkluderar den avgörande roll som kärnvapen spelar, och har för avsikt att delta fullt ut i planeringsprocessen för Natos militära struktur och kollektiva försvar, samt är berett att sätta in styrkor och förmågor för alla alliansens uppdrag.
Högerregeringens försvarsminister Pål Jonson har gått ett steg till även här. Han menar att Sverige inte ”inte bör ha några förbehåll mot att förvara kärnvapen på svensk mark”. Och Sveriges överbefälhavare Michael Bydén höll med om detta och fortsatte på detta vis att blanda sig i politiken.
Att göra
Idag ska statsminister Kristersson träffa Erdoğan i Turkiet. Kommer det leda till fler försök att utvisa kurder som haft en fristad i Sverige? Här är det mycket viktigt att vänstern och människorättsorganisationer är vaksamma. För några veckor sedan försökte man på Turkiets begäran utvisa Znar Bozkurt. Men aktivitet från bland annat Vänsterpartiet lyckades stoppa detta.
Håll också utkik efter manifestationer riktade mot Erdoğan-regimen och det svenska kryperiet och för solidaritet med kurdernas kamp. Om du bor i Stockholm eller har möjlighet att ta dig till Stockholm på
lördag den 12 november så ordnas en demonstration från Norra Bantorget kl. 13.00.
Paroller för demonstrationen är:
STOPPA DEN TURKISKA STATENS ANVÄNDNING AV KEMISKA VAPEN I KURDISTAN.
FÖRDÖM DEN SVENSKA REGERINGENS BESLUT ATT TA AVSTÅND FRÅN PYD/YPG/YPJ
Du kan också som en liten motståndshandling hemma vid din dator svara på en promemoria om riksdagens godkännande av Sveriges Natomedlemskap. Hjälp med detta kan du få på Svenska Freds aktions-sida mot Nato. Gör det!
PEPPRAT RÖDGRÖNT 