Fotbolls-VM i Qatar och resurserna i världen

Mycket kan sägas och har också sagts – och dokumenterats – om det på alla sätt hemska med fotbolls-VM i Qatar.

Jag ska här bara ta upp detta med resurser. Jag har fastnat för två sifferuppgifter.

Precis innan Fotbolls-VM så avslutades klimattoppmötet COP27 i Sharm el-Sheick, Egypten. Alla rapporter därifrån tyder på att mötet inte kan betecknas som annat än en katastrof i förhållande till de gigantiska uppgifter som måste lösas i klimatkrisen. Ett av flera misslyckanden handlar om att de rika länderna inte betalat de 2000 miljarder som de lovat. Pengar som i klimaträttvisans namn skulle gå till omställning i de fattiga länder som minst orsakat, men mest drabbas av klimatkrisen.

Nu råkar 2000 miljarder kronor samtidigt vara ungefär lika mycket som regimen i Qatar har spenderat på att ordna Fotbolls-VM i sitt land, nämligen 1 781 miljarder kronor. Detta enligt BBC. SVT:s journalist Erika Bjerström kommenterar detta:

Om ett enda land kan lägga 2000 miljarder kronor på att bygga fotbollsarenor och hotell till ett VM förstår man att det inte vore omöjligt för FNs medlemsländer att skaka fram samma belopp. Men den politiska viljan saknas. Det står klart efter COP27 i Sharm el-Sheick. 

Kanske är kostnaderna för detta VM ännu högre. Enligt Fotbollsjournalisten Erik Niva så är en siffra ”som oftast nämns åtminstone 2,5 biljoner kronor” eller annorlunda uttryckt 2 500 miljarder kronor.

Oavsett de exakta beloppen så visar de på den sjuka fördelningen av resurser i världen. Resurser finns verkligen men de används på vansinniga sätt. De skulle kunna användas på andra sätt och ge möjligheter till en annan och bättre värld. Men det som hindrar är de som nu har makt och ett ekonomiskt system som driver vansinnet.

Något mer ska jag inte säga om själva fotbolls-VM. Däremot vill jag hänvisa till två bra artiklar i Aftonbladet. Den ena av Erik Niva. Han skriver bland annat:

Allt följer på vartannat och allt hänger samman. Från de oåtkomligt slutna styrelserummen i PSG, Man City och Newcastle till de sweatshops i Sydostasien där vi låter tillverka våra bollar, tröjor och skor. Från vår egen svenska handelskammare här i Dohas vräkiga West Point till alla de europeiska regeringar som nu står i kö till Qatars råvarukranar innan vintern verkligen slår till.

Någon gång är allt över, och aldrig tidigare under mitt liv med fotbollen har brytpunktskänslan varit lika stark. Måhända visar sig VM i Qatar vara början till slutet på fotbollens tidsålder, möjligen är vi så många som är på väg att tappa lusten att någon form av recession stundar.

Den andra är skriven av Simon Bank. Han skriver bland annat:

Det finns ingen anledning – det vore skamligt – att relativisera själva kritiken mot en antidemokrati som förtrycker, men det finns all anledning att ställa frågorna som kostar något även för väst: Är det systemen vi vill protestera mot? Eller är det bara Qatar?

Klimatet kräver en ny typ av ekonomi.

Tydligen uppnåddes egentligen nästan ingenting vid klimatmötet i Doha. Men som Birger Schlaug skriver på sin blogg, så finns det  ”ingen anledning att vara besviken över resultatet eftersom besvikelse förutsätter att man haft minsta förhoppning. Inte ett dyft talade för att det skulle bli något av mötet i Qatar – mer än att ett antal tusen parasolldrinkar skulle drickas av nedresta tjänstemannakårer och det gäng politiker som flugit ner”.

En som däremot var besviken var Laura Lopez Baltodano som är engagerad i den nicaraguanska miljöorganisationen Centro Humboldt Nicaragua. Hon kommer från ett av de länder som de senaste 20 åren drabbats hårdast av klimatförändringarna, när det gäller antal förlorade liv och materiella skador. Till Fria Tidningen säger hon:

Det står helt klart att det är ländernas ekonomiska intressen som dominerar förhandlingarna.

I veckan kunde man läsa uttalanden från några viktiga personer när det gäller dessa ekonomiska intressen. Ett antal höjdare inom näringslivet intervjuades i SvD Näringsliv om  hur de  ser på klimatfrågan.

Ordförande för Industrivärden (det holdingbolag som står bakom bland annat Volvo och Handelsbanken) Sverker Martin-Löf sa bland annat att han var skeptisk till FN:s klimatpanel. Ett skrämmande uttalande från en man i hans maktposition. SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka kallar det med en träffande formulering ”att leka rysk roulett i styrelserummet” och hänvisar till en aktuell genomgång av 13 950 vetenskapsartiklar om klimatfrågan där bara 24 delade Sverker Martin-Löfs skepsis. ”Ungefär som att spela rysk roulette med en revolver där sexpatronsmagasinet är laddat med 5,99 skarpa kulor” skriver Cervenka.

På frågan om inte industrin kan gå före när politikerna inte lyckas svarar Sverker Martin-Löf att det bara är möjligt om det inte går ut över ”konkurrensförutsättningar”.

Maria Sunér Fleming klimatansvarig (!) på Svenskt Näringsliv uttrycker en liknande tanke:

Svårigheten är hur man kan kombinera en ambitiös klimatpolitik med en bibehållen konkurrenskraft.

Denna konkurrenskraft är ju en grundläggande del av det ekonomiska system som dominerar världen. Som redan Marx påpekade så påverkas Kapitalet ..”i sitt praktiska handlingssätt lika litet av framtidsperspektivet med mänskligheten förstörelse…..som av risken för att jorden skulle störta in i solen….i det stora hela är allt detta inte heller beroende av den enskilde kapitalistens goda eller onda vilja…..konkurrensen gör den kapitalistiska produktionens inneboende lagar gällande som yttre tvångslagar gentemot den enskilde kapitalisten.” Varje kapitalistiskt företag måste i konkurrensen kämpa för sitt företag (eller gå under) och då finns inte plats för annat än maximal vinst.

Samtidigt som vetenskapen berättar för oss att vi går mot en katastrof på jorden är kapitalägarna, de som styr över vår ekonomi, fjättrade i sitt eget system. Majoriteten av politiker tycks inte heller ha varken modet, viljan eller förmågan att bryta med detta system. Så länge olja, gas och kol är billigare än andra energiformer så gör ”konkurrensens yttre tvångslagar” att fossila bränslen fortsätter dominera. De största bolagen i världen som Royal Dutch Shell, Exxon Mobil, BP, China National Petroleum, Chevron är också alla verksamma inom utvinningen av fossilbränsle. Det enda som hittills lett till en nedgång i koldioxidutsläppen i hela världen var den stora ekonomiska krisen 2007 – 2010.

Klimathotet är en realitet. Även om man tvivlar på det så är det vansinne att chansa och ”spela rysk roulette”. Det vi kan vara säkra på är att hotet blir allvar om inget görs. Men de stora förändringarna kan inte bara vara summan av en mängd individuella val typ åk mindre bil, ät mindre kött osv. Det räcker inte. Det behövs stora förändringar av hela system. På SvD Brännpunkt diskuterade Anders Wijkman och Johan Rockström nyligen detta och skrev bland annat att:

Vi behöver en ny typ av ekonomi, som bryter mönstret med en ständigt ökande energi- och materialomsättning.

Det är en viktig diskussion. Kampen för klimatomställning blir i sin förlängning en kamp för samhällsomställning. Men det kapitalistiska systemet och dess logik hindrar detta. Den ständigt ökande energi- och materialomsättningen som Wijkman/Rockström talar om drivs fram av konkurrensen och behovet av att ackumulera kapital, den exponentiella tillväxten till varje pris.

Istället för en värld där samhällena i huvudsak styrs av det som är lönsamt för ett antal enskilda företag som dominerar vår jord behöver vi ett annat system, ett system som innebär demokratisk kontroll och rättvis fördelning av resurserna, där vinsten bara räknas i samhällena som helhet och med utgångspunkt i att vi inte kan ta ut mer av jorden än de ramar som naturen sätter. Ett ekosocialistiskt samhälle.

Denna ekosocialistiska syn innebär inte att passivt vänta på den ”stora politiska förändringen”. Allt som vi kan göra som individer och i samhället ska göras. Men det viktiga är politiska beslut. Politiker måste påverkas. En sak som du kan göra redan nu är t.ex. att gå med i uppropet Föräldravrålet för att sätta press på politikerna. Ja, allt som vi kan göra ska göras. Men de miljö- och klimatpolitiska åtgärderna får inte hindras av och stanna vid de portar som utgörs av den kapitalistiska äganderätten.

Media: SvD1, SvD2, Fria, DN1, DN2, AB

Bloggat: Anders Romelsjö på Jinge, Svensson, Schlaug

Läs andra bloggar om klimatet

Intressant?

%d bloggare gillar detta: