Så har då försvarsminister Sten Tolgfors avgått på, som han säger, egen begäran.

Kanske ska man vara glad för det. Eller kanske snarare för det avgången ändå uttrycker. Vapensamarbetet med Saudiarabien passerade tydligen någon sorts gräns där även de som normalt inte ifrågasätter varken vapenhandel eller deltagande i krig fick nog.

Däremot måste jag hålla med Lotta Gröning när hon säger att hon har svårt att ta oppositionens krav på avgång på allvar eftersom ”alla riksdagspartier har fingrarna i syltburken. Det var regeringen Persson som initierade hela projektet…”. Därför är – som Gröning säger – den långbänksutredning som Konstitutionsutskottet ska sätta igång ”knappast någon opartisk granskning” eftersom ”alla partier i KU har sitt eget rykte att tänka på”.

För regeringens del är beslutet knappast uttryck för någon anständighet. Det handlar nog mer om ren taktik. Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet uttrycker det som att ”man ville antagligen isolera skadan till Tolgfors, och gå vidare”. Men som han tillägger: om ”fler inom regeringen (är) inblandade lär skandalen fortsätta”.

Personligen har jag svårt att förstå hur det skulle kunna vara möjligt att INTE några andra än försvarsministern var inblandade. Reinfeldt har meddelat att hans ”förtroende är oförbrukat för alla mina statsråd tills annat nämns”. Annars har han ju haft ovanligt mycket problem med avgångar. Av det ursprungliga gänget runt Reinfeldt från 2006 återstår bara finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt, migrationsminister Tobias Billström, justitieminster Beatrice Ask och biståndsminister Gunilla Carlsson. Om sen Carl Bildts Lundin-oil-böld briserar så kan det bli riktigt ödsligt runt Reinfeldt.

Ska vi hoppas?

intressant

Den senaste vapenaffärsskandalen fortsätter att spricka som den varböld den är. I Dagens Nyheter kan man på finaste debattplats den 13 mars läsa ett inlägg av den förre krigsmaterielinspektören 1987–1994 Sven Hirdman. Jag vet inte hur Hirdman själv uppfattar sin utryckning, men för mig framstår den som en brandsoldat som sprutar eld istället för vatten på (skandal-)brasan.

Inledningsvis förklarar Hirdman hur regeringens kontroll över vapenexporten uppkom som ett behov av att få kontroll så att bara den export som regeringen gett tillstånd till är laglig. Den ”berör rikets förbindelser med andra länder” och ”Sveriges försvarsförmåga och säkerhet”. Sen säger Hirdman helt kort att vapenexporten därför är ”i vissa hänseenden sekretessbelagd”, utan att varken förklara varför eller diskutera eventuella problem med denna sekretess.

Därefter övergår Hirdman till att räkna upp det han kallar för ”villkorliga exporthinder som regeringen bör beakta men i speciella fall kan medge avsteg från.” Det är den här typen av regler som vi vet att regeringar ständigt hittat undantag från och som handlar om att inte sälja till länder i krig (eller risk för krig) eller ”där omfattande och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer”. Och nu börjar det brännas. Hirdman skriver om stora vapenaffärer ”som skapat omfattande debatt” (skandaler skulle andra säga).  Här säger han helt enkelt att ”Affärerna är lagliga eftersom regeringen givit tillstånd”. För Hirdman tycks saken därmed vara klar. Precis som med sekretessen finns i hans huvud inte några problem, bara det är ”lagligt”.

Men det blir ännu värre. Den f.d. krigsmaterielinspektören ger sig även in på att beskriva Saudiarabien och situationen för mänskliga rättigheter där:

–          Hur man skall tolka situationen för mänskliga rättigheter i Saudiarabien är dock en svår fråga. Det är knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur. Landet är ett traditionellt arabiskt klansamhälle med en auktoritär kungamakt och ett strängt islamiskt styre, mycket annorlunda än Sverige. …..Saudiarabien betraktades allmänt som ett stabilt land i Mellanöstern.

Knappast riktigt att kalla Saudiarabien för en diktatur! Frågan är väl i vilket avseende landet INTE kan betraktas som en diktatur? Inte bara så att det saknas grundläggande friheter som organisations-, mötes- och yttrandefrihet eller rösträtt. Kvinnor diskrimineras grovt och är t.ex. förbjudna att köra bil. Dödsstraff genom halshuggning tillämpas:

–          Huvudet skiljs från kroppen med ett svärd som ska vara så vasst att ryggmärgen snabbt huggs av och medvetslöshet inträder. För att detta ska ske kan flera svärdshugg behövas, eftersom ett svärd är ett relativt inexakt redskap. Hur snabbt döden inträffar sker beror alltså på hur stark och exakt bödeln är.

Antalet avrättningar och förtrycket mot oliktänkande har också ökat under det senaste året.

Landet har dessutom en speciell roll som vakthund mot alla rörelser för social eller ekonomisk rättvisa. Så fick t.ex. Bahrains härskare – under den arabiska våren – stöd av Saudiarabien att kväsa protesterna med våld, återigen till priset av många människoliv och ökande splittring.

Det stinker både om vapenexporten, laglydigheten, sekretessen och om dess försvarare och inspektörer.

intressant

Häromdagen skrev jag angående den pågående skandalen kring vapensamarbetet med Saudiarabien att när skandaler briserar så kommer en del fram som vi inte annars får se och att det trots sekretess och locket på från regeringen kanske inte var över ännu. Det visade sig ju stämma.

Nu visar det sig att försvarsministern kände till upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010. Dessutom gav Tolgfors sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik. Ministern ljög alltså. Och han var inte ensam. Beslutet (med beteckningen FO:2008/3004/ML) togs på ett regeringssammanträde den 20 november 2008. Närvarande var bl.a. statsminister Reinfeldt, Odell (kd), Leijonborg (fp), Hägglund (kd), Billström (m), försvarsminister Tolgfors och några till. Med tanke på fp-ledaren Björklunds kritik mot vapenhandel med Saudiarabien är det ju speciellt intressant att hans föregångare Leijonborg närvarade på mötet. Och sen visar det sig dessutom att även Björklund tvingas erkänna att han känt till affären och alltså inte varit sanningsenlig. Lena Melin kallar allt detta för ”mer eller mindre eleganta halv­sanningar” i Aftonbladet.  Jag ser inte det eleganta. Och jag tycker att man kan kalla en lögn för en lögn.

Men det blir ännu olustigare när man får höra om ett organ som heter exportkontrollrådet där även andra partier än regeringspartierna har tillträde. I detta råd informerades det om den speciella vapenaffären med Saudiarabien 2010 . I detta råd satt då Lars Ångström för miljöpartiet och Peder Pedersen för vänsterpartiet. De gillade förmodligen inte vad de fick höra, men sa inte någonting. Informationen är nämligen hemligstämplad. Ångström som nu trätt fram och berättat vad han visste redan 2010 säger till Svenska Dagbladet att han var förhindrad att tala fritt:

–          Då hade jag brutit mot lagen. Vi är förbjudna enligt lagen att prata om sådant som är hemlighetsstämplat.

Jag måste säga att den laglydighet som Ångström och Pedersen här visat upp inte är av det slag som man blir glad av att höra om. Kunde de inte åtminstone ha snackat med sina egna partikamrater? Och borde inte detta hemligstämplande och snack om sekretess också ordentligt ifrågasättas i samband med denna skandal? Denna sekretess är naturligtvis bra för vapenmånglarna men definitivt inte för demokratin.

Skandalen i detta fall handlar ju inte bara om att Sverige säljer vapen till en reaktionär och extrem förtryckarstat. Det var ett ovanligt långt utvecklat samarbete. Och det var mer än vanligt smutsigt. Därför ljög och ljuger ministrarna och de höga cheferna. Därför hemligstämplade man och hänvisade till sekretess.

Men de flesta (eller alla?) av riksdagens partier accepterar ju den svenska vapenhandeln som sådan. Man ser vapenproduktion och försäljning som en nödvändig del av försvarsmakten.  Dessutom brukar man hänvisa till att det ger sysselsättning.  Jag ska inte diskutera det här. Men det finns bland anhängarna till svensk vapenhandel en skillnad mellan de mest cyniska som tycker att vi kan sälja till fan själv: ”för om inte vi gör det, så gör någon annan det” och de som ändå menar att vi bör hålla oss med någon sorts principer. En sådan ”princip” verkar ju ha varit att Sverige inte ska sälja till länder som är i krig. Principen har inte följts och är ju ganska märklig. Det är ju som att säga: köp de här vapnen, men använd dem inte.

Nu i samband med den aktuella skandalen har istället en diskussion om att inte handla med diktaturer kommit upp. Björklund som motsatt sig affärer med Saudiarabien formulerar principen:

–          Svensk försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati. Men inte till att bekämpa frihet och demokrati.

Det låter ju tjusigt och skulle kanske förhindra handel med några av de värsta staterna som t.ex. Saudiarabien. Men hur är det med USA och dess krig? Bofors supergranat Excalibur och Malmöföretaget Aimpoints rödpunkts-sikten till automatvapen hörde till de svenska storsäljarna till USA:s krigsmakt i Irak – vilket också är ett exempel på att man inte följer ”principen” att inte sälja till länder i krig . Men var USA:s krig mot Irak ett krig för demokrati och frihet? Björklund anser nog fortfarande det. Jag anser definitiv inte att det var det, varken vad gäller metoder, syfte eller resultat.

Så jag är nog hellre beredd att lyssna till argumenten från den lilla fredsorganisation Ofog (trevligt namn med tanke på vissa andra fredsvänners lagbundna tigande) som argumenterar väl kring vapenexporten som sådan. Läs gärna vidare där.

intressant

Svenska Freds och skiljedomsföreningen har tagit initiativ till en misstroendeförklaring mot den svenska vapenexporten. Du som också ogillar den, skriv på uppropet

intressant