Häromdagen skrev jag angående den pågående skandalen kring vapensamarbetet med Saudiarabien att när skandaler briserar så kommer en del fram som vi inte annars får se och att det trots sekretess och locket på från regeringen kanske inte var över ännu. Det visade sig ju stämma.

Nu visar det sig att försvarsministern kände till upplägget med bulvanföretaget SSTI redan 2010. Dessutom gav Tolgfors sitt uttryckliga tillstånd till myndigheten FOI att ingå avtal med saudierna om hjälp med att bygga en vapenfabrik. Ministern ljög alltså. Och han var inte ensam. Beslutet (med beteckningen FO:2008/3004/ML) togs på ett regeringssammanträde den 20 november 2008. Närvarande var bl.a. statsminister Reinfeldt, Odell (kd), Leijonborg (fp), Hägglund (kd), Billström (m), försvarsminister Tolgfors och några till. Med tanke på fp-ledaren Björklunds kritik mot vapenhandel med Saudiarabien är det ju speciellt intressant att hans föregångare Leijonborg närvarade på mötet. Och sen visar det sig dessutom att även Björklund tvingas erkänna att han känt till affären och alltså inte varit sanningsenlig. Lena Melin kallar allt detta för ”mer eller mindre eleganta halv­sanningar” i Aftonbladet.  Jag ser inte det eleganta. Och jag tycker att man kan kalla en lögn för en lögn.

Men det blir ännu olustigare när man får höra om ett organ som heter exportkontrollrådet där även andra partier än regeringspartierna har tillträde. I detta råd informerades det om den speciella vapenaffären med Saudiarabien 2010 . I detta råd satt då Lars Ångström för miljöpartiet och Peder Pedersen för vänsterpartiet. De gillade förmodligen inte vad de fick höra, men sa inte någonting. Informationen är nämligen hemligstämplad. Ångström som nu trätt fram och berättat vad han visste redan 2010 säger till Svenska Dagbladet att han var förhindrad att tala fritt:

–          Då hade jag brutit mot lagen. Vi är förbjudna enligt lagen att prata om sådant som är hemlighetsstämplat.

Jag måste säga att den laglydighet som Ångström och Pedersen här visat upp inte är av det slag som man blir glad av att höra om. Kunde de inte åtminstone ha snackat med sina egna partikamrater? Och borde inte detta hemligstämplande och snack om sekretess också ordentligt ifrågasättas i samband med denna skandal? Denna sekretess är naturligtvis bra för vapenmånglarna men definitivt inte för demokratin.

Skandalen i detta fall handlar ju inte bara om att Sverige säljer vapen till en reaktionär och extrem förtryckarstat. Det var ett ovanligt långt utvecklat samarbete. Och det var mer än vanligt smutsigt. Därför ljög och ljuger ministrarna och de höga cheferna. Därför hemligstämplade man och hänvisade till sekretess.

Men de flesta (eller alla?) av riksdagens partier accepterar ju den svenska vapenhandeln som sådan. Man ser vapenproduktion och försäljning som en nödvändig del av försvarsmakten.  Dessutom brukar man hänvisa till att det ger sysselsättning.  Jag ska inte diskutera det här. Men det finns bland anhängarna till svensk vapenhandel en skillnad mellan de mest cyniska som tycker att vi kan sälja till fan själv: ”för om inte vi gör det, så gör någon annan det” och de som ändå menar att vi bör hålla oss med någon sorts principer. En sådan ”princip” verkar ju ha varit att Sverige inte ska sälja till länder som är i krig. Principen har inte följts och är ju ganska märklig. Det är ju som att säga: köp de här vapnen, men använd dem inte.

Nu i samband med den aktuella skandalen har istället en diskussion om att inte handla med diktaturer kommit upp. Björklund som motsatt sig affärer med Saudiarabien formulerar principen:

–          Svensk försvarsmateriel ska få användas för att försvara frihet och demokrati. Men inte till att bekämpa frihet och demokrati.

Det låter ju tjusigt och skulle kanske förhindra handel med några av de värsta staterna som t.ex. Saudiarabien. Men hur är det med USA och dess krig? Bofors supergranat Excalibur och Malmöföretaget Aimpoints rödpunkts-sikten till automatvapen hörde till de svenska storsäljarna till USA:s krigsmakt i Irak – vilket också är ett exempel på att man inte följer ”principen” att inte sälja till länder i krig . Men var USA:s krig mot Irak ett krig för demokrati och frihet? Björklund anser nog fortfarande det. Jag anser definitiv inte att det var det, varken vad gäller metoder, syfte eller resultat.

Så jag är nog hellre beredd att lyssna till argumenten från den lilla fredsorganisation Ofog (trevligt namn med tanke på vissa andra fredsvänners lagbundna tigande) som argumenterar väl kring vapenexporten som sådan. Läs gärna vidare där.

intressant