Göran Kärrman tar här upp nedläggningen av Cloettas fabriker i Gävle och Alingsås, som meddelades på kvinnodagen 8 mars. Han diskuterar om det finns metoder för att kämpa för jobben och menar att Vänsterpartiet borde göra mer än att bara beklaga nedläggningen.
Godistillverkaren Cloetta har medelat att man tänker stänga sina fabriker i Gävle och Alingsås (och ytterligare en fabrik i Finland).
En del av verksamheten flyttas till Ljungsbro, men huvuddelen förläggs till Slovakien. Totalt beräknas 345 anställda förlora jobbet. Orsaken är – givetvis – att spara pengar för företaget, enligt egna uppgifter 100 miljoner om året, på de lägre lönerna i Slovakien. På självaste Internationella Kvinnodagen den 8 mars levereras dessa nyheter till de i huvudsak kvinnliga arbetarna på Cloetta.
Här är allt tal om att de ”anställda är vår viktigaste resurs” som bortblåst och i stället visar man cynismen i kapitalismen som ekonomiskt system. Lönar det sig bättre att tillverka någon annan stans så flyttar man dit.
För de anställda kommer beskedet naturligtvis dom en chock.
Som vanligt när besked om uppsägningar eller nedläggningar kommer, uttalar sig lokala fackliga ledare och uttrycker sin frustration och besvikelse. Men en facklig rörelse som låter en stor bilfabrik (SAAB) gå i putten utan att röra ett finger, kommer knappast att göra mer för några hundra livsmedelsarbetare, om nu inte de lokala facken är beredda att driva en mer militant linje.
Men har då vänstern ett annat svar, ett svar som skulle kunna förhindra en nedläggning?
Vänsterpartiets 1:e vice ordförande Ulla Andersson, är riksdagsledamot från Gävle. I ett uttalande beklagar hon nedläggningen Det är allt.
Har Vänsterpartiet verkligen ingenting annat att säga? I partiprogrammet står bara att ”För arbetarrörelsens organisationer är det nödvändigt att kämpa för att förhindra arbetslöshet” och ingenting om hur en sådan kamp skulle kunna se ut, trots den antikapitalistiska retorik som återfinns på andra ställen i partiprogrammet.
Nu kan naturligtvis Ulla Andersson försvara sig med att Vänsterpartiet inte kan göra något som de lokala facken inte gör. Men det är bara delvis sant. Eftersom ingen av fabrikerna skall läggas ned omedelbart kunde V uppmana arbetarna att lägga ned arbetet i protest, en långt kraftfullare åtgärd än de demonstrationer som är så vanliga vid liknande fall, men som i sig inte leder någonstans.
Nästa steg är naturligtvis att ockupera fabriken för att på så sätt förhindra att lager och maskiner flyttas. Det här är åtgärder som direkt slår mot företagets kassakista (den enda verkligt ömma punkten).
Om arbetarna på de berörda fabrikerna tror att en kamplinje har större förutsättningar att lyckas än de ”normala” fackliga kanalerna (löntagarkonsult, mbl-förhandlingar, mm) så kanske de väljer en sådan linje, även om de inte tillhör ”våra traditioner” som LO:s ordförande Vanja Lundby Wedin brukar uttrycka saken. Skulle arbetarna vid en eller båda av Cloettas fabriker gå ut i strejk så är det också troligt att man skulle få ett stort stöd utifrån, inte minst i de berörda städerna. Skulle den fackliga solidariteten också sträcka sig så långt som till Cloettas huvudfabrik i Ljungsbro, så är möjligheten att sätta stopp för nedläggningarna mycket goda.
Orealistiskt? Varför skulle det vara mer orealistiskt med de metoder som var så framgångsrika när den fackliga rörelsen en gång byggdes upp, än med de bevisligen orealistiska vädjanden till diverse riskkapitalister, som IF Metalls ledning föredrog i fallet med SAAB?
Om Vänsterpartiet menar någonting med det man skriver i sitt partiprogram, vore det en möjlig handlingslinje, att propagera för och eventuellt initiera en verklig kamp för jobben. En sådan kamp skulle möte ett betydande gensvar i bland Sveriges arbetare. Det skulle dessutom vara ett verkligt bevis på att Vänsterpartiet menar allvar när man säger att man är ett feministiskt, socialistiskt arbetarparti, när man tar kamp för en grupp lågavlönade arbetare, i huvudsak kvinnor, som hotas av avsked.
Göran Kärrman
Andra inlägg om kampen på Cloetta på denna blogg: Se under kategorin Fackligt här till höger.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 
Daniel Nordström
/ 23 mars, 2012Bra skrivet, herr Kärrman.
Håller med om att det måste finnas en politik som räddar jobb. Men om t ex staten skulle ta över verksamheten så måste man också se till att förhållandena verkligen blir BÄTTRE. Min far jobbar på äldreboende i Jämtland – nu drivet av kommunen men förut av Carema. Jag tror du fattar poängen och håller med. Skälet att få t ex protesterar när offentlig verksamhet säljs ut är att verksamheten ju oftast redan äger rum under dåliga förhållanden.
Så det måste till att facket får kontroll över bemanning och varsel, arbetsmiljösatsningar, veto om arbetstakt och löneskalor (som bör automatiskt regleras efter inflation och/eller produktivitetsökningar), får rätten att utse chefer och möjlighet att reglera arbetstiden. Vi vill inte ha ett nytt LKAB, antar jag. Med det sagt så meddelar jag min förtjusning.
Och vill tipsa om något som Livsklubben på Läkerol i Gävle anordnar, något som jag själv av jobb och diverse annat inte kan delta på, men som jag hoppas många intresserar sig för: http://www.facebook.com/events/408873955805085/
GillaGilla
Göran Kärrman
/ 26 mars, 2012Jag håller med om att förhållandena i offentligt ägda verksamheter måste bli bättre. Men en förutsättning för att en verksamhet skall kunna förbättras är givetvis att den finns kvar. Vad Cloetta gör är att man lägger ned verksamheten och ställer arbetare och tjänstemän på backen.
En annan sak är att vi faktiskt – i alla fall formellt – kan förbättra verksamheten i offentlig verksamhet, på samma sätt som det gått att försämra den – nämligen via politiska beslut.
Mig veterligen så har Vänsterpartiet egen majoritet i Fagersta och nära nog egen majoritet i Degerfors kommuner. Det skulle vara intressant att veta om detta inneburit någon skillnad för de kommunala verksamheterna där (jag förutsätter att de i alla fall inte privatiserats).
GillaGilla