Under våren 2012 går Fursten på Uppsala stadsteater. Det är en livfull föreställning som handlar om finansmannen Jan Stenbeck och den förändring av Sverige som han som person i hög grad deltog i och bidrog till. Om man vill se teater som både är rolig, medryckande, tankeväckande och kanske även lärande, så ska man se den här pjäsen. Det är inte bara ett intressant porträtt av Stenbeck som person, utan också eller framförallt, en bra skildring av hur den svenska kapitalismen – och kanske också kapitalistklassen – förändras under denna period. Ja hela samhället och mentaliteten förändras, som regissören Eva Dahlman uttrycker det i Svenska Dagbladet:
– Det handlar om ett land som gick från en folklig konsensus om kollektivets bästa till en tid då alla först och främst tänker på individen. Nu är det inte längre någon som höjer på ögonbrynen åt det.
Själv påminns jag om detaljer som jag glömt. Till exempel hur Stenbeck samlade ett gäng journalister med bakgrund i maoistpartiet SKP och tidningen Gnistan kring sig – Aschberg uttrycker det själv i ett radioprogram om pjäsen som att ”ni håller på att anställa två gamla maoister”. Jag påminns också om när Aschberg lät Stenbecks syster Margaretha af Ugglas, som då var justitieminister, genomlida ett TV-program med en ”prutt-mästare” från England.
Pjäsen skildrar också det komplicerade förhållandet mellan journalisterna/mediearbetarna och pengamakten och svårigheten för journalister att bevara självständigheten. Den ganska vanliga historien om hur radikala journalister tror att de får mer inflytande samtidigt som de alltmer blir maktens vakthundar (Stenbeck kallades husse av ”grabbarna”) skildras på ett trovärdigt sätt. Stenbeck/Svensson uttrycker detta i pjäsen ungefär med orden: ”Pengarna klarar sig bra utan journalistiken, men journalistiken klarar sig inte utan pengarna”.
Trots att jag inte har en speciellt hög uppfattning om de flesta personer med stor makt och samhällsställning så undrar jag ibland under föreställningen ifall inte pjäsen ändå överdriver. Ett genomgående inslag i en allmänt obehaglig människosyn är t.ex. det konsekventa kvinnoföraktet, där kvinnor över 40 inte har något värde. Det förekommer också scener om samröret mellan kungen och Stenbeck som inte är smickrande för någon av dem. Men huvudrollsinnehavaren Allan Svensson, som gör huvudrollen som Stenbeck alldeles lysande, understryker i samma radioprogram att ”det är en sannberättelse, allt detta har ju hänt…allt det vi redovisar har inträffat”.
Kort sagt: om du har chansen, se pjäsen!
PEPPRAT RÖDGRÖNT 