Nedanstående text är skriven av Peter Widén och publicerad i eFolket i Eskilstuna men då jag fått tillåtelse att sprida den vidare så publicerar jag den här. Det är en analys som jag instämmer i. (eFolket)

Det är turbulent i svensk politik. De senaste dagarna har vi fått bevittna hur misstroendevotum mot inrikes och justitieminister Morgan Johansson vävts samman med Sveriges NATO-ansökan, Turkiets Erdoğans motstånd mot detsamma, uppgörelsen mellan den partilösa riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh och socialdemokraterna, och närmanden och avståndstaganden mellan olika partier i riksdagen.

Den som följde den allmänna riksdagsdebatten onsdagen den 8 juni kunde konstatera en hel del intressanta saker. Statsminister Magdalena Andersson (S) hade helt ändrat tonläge jämfört med det sammanbitna raseri som präglade hennes svar på borgarnas misstroendevotum mot Johansson dagarna innan. Nu var det en statsminister som i inledning och repliker betonade nödvändigheten av samarbete och gemenskap med de borgerliga. Dessa svarade dock med ohämmade rabiata pitbull-angrepp. Att de lidit nederlag i misstroendeomröstningen tack vare Amineh Kakabavehs röst var uppenbarligen ytterst svårsmält. Gång på gång kom de med haranger om att en marxist, en representant för den yttersta vänstern med en dagordning bestämd av politiken i Mellanöstern hade avgjort svensk inrikespolitik.

Det var också klart att de var rasande över att Kakabavehs agerande gjort den turkiska presidenten på dåligt humör och ovillig att ge klarsignal för Sveriges anslutning till krigsalliansen NATO. Lyssnade man till Ebba Busch stod det helt klart att Erdoğans förtryck och militära angrepp inte var något som intresserade henne. För Busch är det kritiken mot Erdoğan som äventyrar Sveriges NATO-anslutning som är problemet. Hon återkom gång på gång till sitt erbjudande att lova inga fler misstroendevotum och därmed oskadliggöra Kakabaveh om statsministern själv gjorde sej av med inrikesministern.

Borgerlighetens inställning till Erdoğan, bristen på demokrati i Turkiet, landets militära angrepp in i Syrien och kurdernas situation är ytterst anmärkningsvärd.

Samtidigt som M, SD, L och KD öser galla över Putin är deras försiktiga tassande runt Erdogans regim slående.

Likheten mellan Putins agerande och Erdoğans är ju faktiskt slående. Det handlar om auktoritära ledare som leder sina länder mot allt mer diktatur. Politiska motståndare i både Ryssland och Turkiet stämplas som “terrorister” och döms till långa och absurda fängelsestraff. Putin agerar militärt i grannländerna. Erdoğans agerande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien i form av vapenleveranser var avgörande. Han intervenerar i Libyen och framförallt i Syrien. I Syrien är det Rojava som upprör honom. Rojava är det kurdiska namnet på den del av norra Syrien som kurderna i samarbete med andra folkgrupper tagit kontrollen över. Ett demokratiskt ljus i en annars mörk del av världen präglad av militärdiktaturer, islamister och reaktionära shejker.

Det var det i Syrien verksamma kurdiska partiet PYD som med sina väpnade styrkor YPG och YPJ (en kvinno-bataljon) krossade Islamska Staten (I.S.) och befriade oss alla från denna terrorsekt. Det är dessa terrorbekämpare, som offrade 20 000 medlemmar i kampen mot I.S., som Erdogan stämplar som “terrorister” och kräver att Sverige utlämnar.

Den som lyssnade ordentligt på vad Ebba Busch sa i riksdagsdebatten kan inte annat än förskräckas. Det är inte det faktum att PYD/YPG/YPJ, det demokratiska hoppet, nu hotas av ytterligare ett militärt angrepp från Erdoğans sida som bekymrar henne. Inte heller oroas hon av det faktum att Rojava-regeringen fått ta ansvar för tusentals före detta I.S.-terrorister som de tillfångatagit, trots att de vädjat till omvärlden att ta hem dom som är medborgare i andra länder. När Rojavas PYD-regering vill ha fördjupat samarbete med Sverige så handlar det ju bl.a. om att Sverige ska hämta hem de I.S.-terrorister som är svenska medborgare.

Men Busch och hennes kamrater i borgerligheten som säger sig uppröras över Putinregimens agerande ser mellan fingrarna med Erdoğans militära angrepp och angreppsplaner och med hans fängslande av oppositionella. Det Kakabaveh insisterat på är ju ingenting annat än att denna dubbelmoral måste upphöra.

Men Busch föreslår skamlöst överenskommelser med Magdalena Andersson som gör det omöjligt för Kakabaveh att i riksdagen agera för försvar av Rojavas demokrati. Hon ger också en signal till Erdoğan med betydelsen att en borgerlig valseger i höst skulle innebära en regering som inte lägger sej i Erdoğans förtryck av kurder i Syrien eller Turkiet och inte kommer att protestera mot förtrycket av den demokratiska oppositionen i Turkiet.

Varje anständig betraktare av borgerlighetens agerande kan inte annat än må illa.

Och Magdalena Anderssons socialdemokrater? Ja dom hoppas på att USA , Storbritannien och andra stormakter ska sätta press på Erdoğan. Kommer det att ske? Vi får se, men en sak är säker: USA kastar längtande blickar på bland annat Gotland som de kallar “ett osänkbart hangarfartyg”.

Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering fortsätter sin resa snabbt högerut med målet att integrera Sverige i den av USA-imperialismen ledda krigsmaskinen NATO. Vi måste fortsätta kampen för demokratisk socialistisk politik som förkastar såväl Putin som Erdogan och USA-imperialismen.