Jag har inget emot att människor hissar flaggan och hejar på landslaget och är glada över att bo i Sverige. Jag är också glad över att bo i Sverige. Men det gäller att komma ihåg varifrån våra rättigheter och friheter kommer. Rättigheter på arbetsmarknaden kommer av arbetares kamp, inte av svenska flaggan. Jämställdhet kommer av kvinnokamp, inte av svenska flaggan. Rösträtt kom av rösträttskamp, inte av svenska flaggan. Det är kampen vi ska vara tacksamma för. Rättigheter och friheter som vi saknar eller håller på att förlora kommer inte tillbaka av att vi viftar med flaggan, de kommer bara om vi fortsätter och återupptar kampen.

(Frances Tuuloskorpi)

Jag har tidigare använt detta citat av den mångåriga fackliga aktivisten Frances Tuuloskorpi. Men jag tycker det är så bra och tänkvärt så det fick komma med igen.

Det passar bra på nationaldagen. Det passar också bra in i förhållande till det alltmer dominerande talet om svenska värderingar.

På morgonen lyssnade jag på P1 och statsvetaren Katarina Barrling som ofta hörs i radio. Hon har kommit ut med en bok som tydligen handlar om utvecklingen i Sverige och hur vi ser på den. Jag minns inte exakt hur hon uttryckte sig. Men hon sa ungefär att begreppet ”svenska värderingar” var mer ifrågasatt tidigare då hon, för fem år sedan, började skriva sin bok. Nu har det blivit alltmer etablerat. Barrling verkade tycka att detta är bra och naturligt. Hon gick inte in på att varken definiera begreppet eller fundera över för- och nackdelar med det. Det var synd, men kanske också ett tecken i tiden. För det finns stora problem med detta uttryck och hur det används. För vad är det som man tillför genom att kalla till exempel de värderingar om demokrati och jämställdhet – som förenar många människor oavsett bakgrund eller födelseort – för just ”svenska”? Jo, man tillför det nationalistiska gift som ställt människor mot varandra alltför många gånger genom historien.

Marie Demker, en professor i statsvetenskap som tyvärr inte förekommit lika ofta på radio som Katarina Barrling skrev mycket bra om detta i Göteborgsposten 2016 (alltså innan begreppet ”svenska värderingar” började bli totalt dominerande):

Varje gemenskap behöver en berättelse,…….. en del berättelser betonar utvaldhet och exklusivitet, andra betonar öppenhet och inkludering.

Att politiker nu diskuterar behovet av gemensamma värderingar, eller svenska värderingar, är ett tecken på svensk politiks grundläggande konfliktdimension – den som handlar om resursfördelning – utmanas av en ny konfliktdimension, den som handlar om kultur och livsstil.

Om du vill läsa lite om bakgrunden till nationaldagen liksom tankar om den kan du läsa ett blogginlägg från 2015.

Du kan också läsa ett mycket fint tal till nationaldagen av min vän Kees Geurtsen (om ”svenska krusbär” och ”nya möten”) som också publicerats tidigare här på bloggen med hans tillåtelse.

Nu ska jag träffa en äldre vän från Tyskland som tycker mycket om Sverige. Men då han skulle åka från Stockholm till Uppsala idag blev det problem. På grund av att banarbeten pågick gick det inte några tåg. Det visade sig dessutom omöjligt att köpa en biljett utan att ha en Smartphone. Det gjorde honom både ledsen och stressad. Det gick till slut att lösa genom att min fru köpte en biljett på nätet och sms:ade biljettnumret till hans mobil, varefter han med hjälp av en SJ-anställd kunde skriva ut den på en biljett-automat i Stockholm. Sverige är på många sätt ett mycket modernt land. Men att det inte alltid innebär inkludering (t.ex. av människor som vill betala med vanliga pengar och inte har appar och smartphone) är en annan sak.