I de flesta länder är nationaldagen knuten till någon sorts befrielse, en seger för självständighet som nation eller stor demokratisk förändring. Så kan man inte säga att det är i Sverige. Den svenska nationaldagen är av mycket sent datum.Det var Artur Hazelius – folklivsforskare och grundaren av Skansen i Stockholm – som tog initiativ till det första svenska nationaldagsfirandet 6 juni 1893. Då fanns det inte ännu någon bestämd nationaldag. Svenska flaggans dag firades första gången på Skansen i Stockholm 1916. Först 1983 blev det Sveriges nationaldag och 2005 även helgdag i utbyte mot pingsten. Det sägs att den firas till minne av att Gustav Vasa blev kung 6 juni 1523. Gustav Vasa och denna period hade visserligen betydelse för Sveriges skapande som en egen nation. Men det är ju av uppenbara skäl inte något levande minne. Dessutom solkas detta frihetsperspektiv av att Sverige som nation hade en förtryckande roll mot andra nationer och folk under århundradena efter Vasa. Antagandet av 1809 års regeringsform brukar också anges som ett skäl till att fira den 6 juni. Men de stora demokratiska reformerna för folkflertalet kommer mer än hundra år senare i Sverige. Så anknytningen till 1809 känns verkligen också ordentligt påklistrad.
Men när vi nu har denna nationaldag, vad kan vi fira och vad är det som vi kan vara glada över? Ja, det är naturligtvis olika från person till person vad vi uppskattar. Det finns ju sådant som vi alla oavsett olika åsikter om samhället kan enas om. Jag tänker då på sådant som den svenska naturen och årstidsväxlingarna, den speciella glädje som vi kan känna under denna tid på året med ” lust och fägring stor” då ”gräs och gröda gror”, allt blir ”återfött” och vi själva liksom lever upp av värmen och ljuset. Det kanske räcker? Eller?
För svårare blir det när det gäller själva samhället. Här brukar friheten, demokratin och freden framhållas som sådant som vi bör fira. Och visst, det är sant. Det är sant att Sverige är ett ganska fritt land som till och med kan fungera som en fristad för människor på flykt. Det är sant att vi har yttrande-, mötes- organisationsfrihet och allmän rösträtt i fria val. Det är också sant att vi varit förskonade från krig på vårt territorium i mer än 200 år.
Men det finns också andra sanningar som både grumlar denna vackra bild och visar att det inte är så enkelt att alla tillsammans kan samlas kring fred, frihet och demokrati.
Visserligen har vi länge sluppit krig på vårt territorium, men sedan ett antal har vi allt tätare knutits till världens största och mest upprustade militärallians: Nato. Våra militära enheter har under Nato deltagit i krigiska operationer utomlands som det är ytterst tveksamt om de främjat fred eller demokrati.
Visserligen är Sverige ett av de friare länderna i världen och människor på flykt kan få en fristad här. Men samtidigt har vi idag ett parti i riksdagen som helt motsätter sig detta. Det partiet har ett alltmer ökat inflytande över politiken direkt – genom att bilda majoritet tillsammans med de andra borgerliga partierna – eller indirekt – genom påverkan på de andra partiernas politik. Det är ett parti som säger sig älska landet Sverige mer än alla andra. Men det finns många saker i Sverige som detta parti inte alls älskar, utan faktiskt avskyr. De gör istället allt för att riva ned det. Till detta hör öppenheten, generositeten och viljan att öppna en fristad för människor på flykt.
Vi lever i en demokrati. Men demokrati är inte något statiskt tillstånd. Åt vilket håll utvecklas demokratin i Sverige? Jag skulle vilja påstå att den på olika sätt gått bakåt de senaste decennierna. Olika exempel på det är anslutningen till EU som flyttar makten längre bort och högre upp, privatiseringar och införande av marknadstänk inom välfärdssektorn som minskat det demokratiska inflytandet både hos våra politiska representanter och hos de anställda inom välfärdssektorn eller den pågående smyganslutningen till handelsavtalet TTIP som t.ex. vill ge storföretag rätt att stämma nationer för demokratiskt fattade beslut som går storföretagen emot.
Så om vi alls bryr oss om nationaldagen, låt oss glädjas över att bo i ett land med årstidsväxlingar, mycket natur per boende invånare och hopp om sommar.
Men om vi ska tala om samhället låt oss då skippa struntpratet. För här måste vi tyvärr dela oss. Dela oss mellan höger och vänster.
Som vänster måste vi säga vi är glada för att leva i ett land som inte gjort om det andra världskrigets förbrytelser mot människor på flykt. Men vi måste också säga att vi idag måste kämpa för solidaritet och generositet gentemot högerborgerliga krafter som bara ser människor som problem istället för möjligheter.
Som vänster måste vi säga att vi är glada att leva i ett land som sluppit krig i mer än 200 år men samtidigt ifrågasätta hyckleriet kring de utländska ”krigsäventyren” och det tilltagande vapenskramlandet.
Som vänster måste vi säga att vi är glada för demokratin, men att den är en erövring. Framförallt att den är ett resultat av arbetarrörelsens kamp mot högerkrafterna. Samma högerkrafter och storkapital som idag hotar och inskränker demokratin.
Men vi kan också, i likhet med de flesta medborgare, strunta i detta. Åtminstone på nationaldagen. Det finns så många andra dagar.
Själv tänker jag klyva, hugga och stapla ved.
Tillägg dagen därpå:
Åter i staden från torpet läser jag ett fint tal på Nationaldagen av Bengt Berg från hans blogg, som jag rekommenderar. Läser också en intervju i Expressen med Sven-Erik Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Man kan säga att han inte är speciellt entusiastisk över nationaldagen. Han kallar regeringsformen från 1809 för ”en riktig skitförfattning, en kompromissförfattning som sa att å ena sidan skulle folket ha makten och å andra sidan skulle kungen styra folket.” Hårt men förmodligen sant. Och att kalla det Liedman uttrycker i denna intervju för en ”attack på nationaldagen” känns mest som en löpsedelsgrej från Expressens sida.
Läs andra bloggar om nationaldagen
PEPPRAT RÖDGRÖNT 