Nu under denna sista vecka i maj och en vecka till i juni pågår världens största militära flygövning i Norrland: Arctic Challenge Exercise (ACE). På en tredjedel av Sveriges yta är 115 plan från nio länder i luften samtidigt. USA deltar bland annat med bombflygplanen B52 som är ökända för sina insatser i Vietnamkriget.

Direkt efter ACE startar en annan militärövning. I Östersjön genomförs mellan den 5 – 20 juni Baltops 2015 under ledning av USA och Nato. Där deltar 4 500 man, ett 50-tal fartyg, ett 50-tal stridsflygplan och helikoptrar, en ubåt (polsk), tio stridsbåtar och ett flertalet fordon.

Huvudsyftet med den övningen är enligt Försvarsmakten ”att träna enheters uppträdande i större multinationella styrkesammansättningar som tillsammans kan skapa stabilitet och säkerheten i områden kring Östersjön”.

Den dåliga svenskan är Försvarsmaktens och inte en felskrivning av mig. Men innehållet kan vi ju förstå: flera länder samtränar i Östersjön mot en som inte är med.

Naturligtvis har dessa övningar en direkt skadlig inverkan på både människor, djur och natur. Men allvarligare än det är att övningarna sker inom ramen för militäralliansen Nato.

Att Sverige utan diskussion eller demokratiska beslut knyts allt närmare till Nato gläder en Nato-anhängare som Jan Björklund (FP). Han säger också öppet att det är vad det är fråga om. Mer plågsam och svårförståelig är positionen hos regeringen S+MP. För det en gång fredsinriktade Miljöpartiet måste det vara allra svårast. För socialdemokratin är det en sorglig men bara alltför vanlig taktik. Minns linje två i folkomröstningen om kärnkraft.

Nato-anhängarna menar att det militära hotet har ökat mot Sverige från Ryssland och att det bara är inom Nato som vi kan känna oss säkra. Deras logik är att det då gäller att ”visa muskler” eller som en generalmajor Karl Engelbrektson uttrycker det: ”sända starka säkerhetspolitiska signaler” med den här typen av militärövningar. Björklund och andra framställer det som att Nato-motståndarna antingen är fega typer som inte förstår att man måste försvara sig eller opålitliga typer som går i Putins ledband. Inget av detta känns nytt. För upprustning, anslutning till militärallianser eller startande av krig behövs alltid en fiende. Fienden måste framställas som farlig och aggressiv och de som ifrågasätter hotbilden misstänkliggöras.

En tillbakablick

Resultatet av andra världskriget var att USA som enda makt stod rikt och starkt i världen. Sovjetunionen hade däremot betalat ett enormt pris för kriget. Mer än 20 miljoner människor hade dödats. Framförallt hade männen dött. Av den vuxna befolkningen över 18 år fanns det bara 31 miljoner män jämfört med 53 miljoner kvinnor. I många år efter kriget bars jordbruket upp av kvinnor, barn, gamla och handikappade. Många av dessa 31 miljoner män var alltså gamla invalidiserade och skadade, de unga hade dött. I Sovjet hade arméerna demobiliserats från 11,5 miljoner man till under tre miljoner.

Sovjet  utgjorde alltså inte något reellt hot mot väst på grund av det andra världskrigets enorma förödelse av landet. Ändå framställdes detta Ryssland som ett reellt hot i Trumandoktrinen från 1947 och i motiveringen till Natos bildande 1949. Att ifrågasätta den hotbilden  innebär inte på något sätt en värdering av den sovjetiska regimens karaktär. Bara en bedömning av dess svaghet, inte minst militärt. Det var inte heller förrän efter Natos bildande 1949 som Sovjet åter började mobilisera sin armé. Men denna mobilisering begränsades av den enorma bristen på arbetskraft till 2 miljoner man.

Bilden av hotet från Sovjet blev däremot självuppfyllande. Sovjet svarade genom att rusta upp igen. Och vi fick den vansinniga kapprustningen och terrorbalansen med kärnvapen. Det är militarismens logik.

Men nu då?

När Sovjet kollapsade skulle man kunna tycka att behovet av Nato borde ha upphört. Warszawapakten, som bildades som ett svar på Nato 1955, upplöstes 1991. Men idag är Nato istället en offensiv allians, redo att ingripa militärt i hela världen, utan stöd från varken det internationella samfundet eller internationell lag. Nato utvidgades också österut genom anslutningen av tidigare Warszawapaktsmedlemmar och Sovjetrepubliker. 1999 upptogs Ungern, Polen och Tjeckien som fulltaliga medlemmar. 2004 blev även Estland, Lettland, Litauen, Slovenien, Slovakien, Bulgarien och Rumänien medlemmar i Nato. Nato/USA har mer än 700 militärbaser runtom i världen. Studerar man dem på en karta ser man hur de omringar Ryssland med baser på Grönland, i Nordnorge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Kosovo, Grekland, Turkiet, Centralasien, Afghanistan, Sydkorea och så vidare.

Nu säger man att Ryssland rustar upp. Det är sant. Men Rysslands militära muskler är små jämfört med USA/Nato. Framförallt bör man precis som efter andra världskriget fråga sig vilken upprustning som kom först. Vems som är ett svar på vems och om denna militära logik är ett sätt att nå verklig fred. Vill vi att vårt land ska vara en del av ett aggressivt militärblock i pågående upptrappning mot en annan militärmakt?

Men Krim då? Putin är väl ändå en hemsk figur. Jo Putin är en hemsk figur. Men när det gäller angrepp och ingrepp i andra länder är han alls inte ensam. Det var inte Putins Ryssland som under 2000-talet gick in militärt i Afghanistan, Irak eller Libyen. Och när det gäller upprördheten över ”separatism” och stöd till utbrytare från nationer så är det uppenbart att man antingen glömt Jugoslavienkriget eller bedömer ”separatism” och inblandning utifrån på ett helt annat sätt i det fallet. Är det rimligt?

Nej, vägen till fred mellan folken går inte genom överhetens militärallianser. Istället för konflikter mellan nationer måste vi lösa de sociala konflikterna i respektive land och som i sången Internationalen upprätta de band mellan folken som i den gamla patriarkala texten kallades ”brodersbanden”. Idag vet vi att det inte går utan att systrarna är med.

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, Fred

DN, Aftonbladet

Läs om situationen efter andra världskriget i Deutscher: Kalla krigets myter.