Redo för ordning?

Budskapet från högersidan i årets valrörelse handlar om att de är ”redo att ta över” och att det ska bli ”ordning”. Vi möts av olika utspel med en lika tydlig som obehaglig slagriktning. De talar om den misslyckade integrationen, men menar egentligen assimilationen (så som de gjort nu i flera år). De talar om ”lag och ordning” men menar egentligen bara hårdare tag.

Det är ganska konstigt att högern har lyckats få en sorts monopol på begreppet ”lag och ordning”. Det är ju inte precis så att de är mer laglydiga än andra. Det visar väl till exempel den senaste skandalen där deras partiföreträdare inte tvekade att bryta mot lagen om privata bidrag till partier. För att inte tala om alla kriminella skandaler inom SD. Sen är det ju också en fråga om hur vi tolkar lagen. Att det egentligen står en massa fina saker i grundlagen som samhället inte lever upp till har jag skrivit om förut. Men det problemet hör jag aldrig högern prata om.

Och ordning, vem är emot ordning? Vi som motsätter oss vinstuttag och marknadsstyrning inom välfärdssektorn gör ju det bland annat för att det skulle bli mer ordning. Är det något som kännetecknar den välfärdssektor som styrs av privata företag och marknadslogik så är det däremot kaos.

Våldet

Det har skett en upptrappning av skjutvapenvåldet i Sverige på senare år. Samtidigt som andra former för dödligt våld har minskat på längre sikt så har just detta våld ökat. Ett våld som ofta handlar om konflikter mellan olika kriminella, konflikter om marknadsandelar när det gäller narkotikaförsäljningen, men där ibland även människor som står utanför dessa konflikter drabbas.

Det ökande gängkriminella våldet på senare år har gjort att statistiken över dödligt våld blivit värre (se bild):

Enligt BRÅ konstaterades 113 fall av dödligt våld i Sverige år 2021, och:

Sedan 2002, då Brå började ta fram statistiken, har nivån på antalet konstaterade fall av dödligt våld varierat mellan 68 och 124 fall per år. Sedan 2015 har antalet fall av dödligt våld fluktuerat kring en högre nivå än tidigare år.

Hur hemskt det än är med detta våld så är det ändå ett faktum att de flesta människor egentligen inte själva drabbas av det. Det kan till exempel jämföras med bedrägeribrott:

Under 2021 anmäldes omkring 195 900 bedrägeribrott….. 5,5 procent av befolkningen uppger att de blivit utsatta för försäljningsbedrägeri under 2020, medan 4,1 procent uppger att de utsatts för kort- eller kreditbedrägeri.

Det kan också jämföras med statistiken över våld i nära relationer:

år 2021 anmäldes totalt 57 600 fall av misshandel där den utsatta var bekant med gärningspersonen. För anmälda misshandelsbrott mot vuxna kvinnor 2021 begicks brottet av en bekant person i 81 procent av fallen”.

Det kan också jämföras med en annan typ av död som det inte talas så mycket om: år 2021 dog 48 människor i arbetsplatsolyckor.

Dessa jämförelser innebär inte att jag vill förminska det allvarliga med skjutvapenvåldet, bara att det finns en del annat våld och en del andra brott som det hörs mindre om bland de politiska slagorden.

Att motverka våldet med mer repression

Som Göran Greider klokt påpekat (i en kritik av den socialdemokrati som han tillhör) så kan vi som inte är höger aldrig ”vinna” över dem när det gäller olika typer av förslag som innebär hårdare tag mot brottslingarna. Högern kommer alltid trumfa över, när det gäller denna typ av lösningar. Lösningar som innebär att straffa de enskilda kriminella mer.

Naturligtvis kan det vara så att en del typer av straff borde skärpas. Men det kommer knappast minska antalet våldsbrott. När det gäller repressiva åtgärder från samhällets sida så tror jag att det i så fall är viktigare att komma åt pengarna och möjligheterna till penningtvätt. Den möjligheten har istället ökat som en följd av olika avregleringar av välfärdstjänster. Vi måste också komma åt  vapnen: läs t.ex. här om boken Vapensmederna och de som tjänar på vapenhandeln i Sverige. Dessutom måste vi hitta sätt att strypa inflödet av narkotika, till exempel genom att skärpa gränsbevakningen.

Men även dessa åtgärder kommer att vara otillräckliga. Vi måste helt enkelt se och förändra de förhållanden i samhället som skapar och göder denna typ av kriminalitet.

En enkel jämförelse för att visa detta är att titta på ”föregångslandet” USA. Ett land med betydligt strängare straff och fler människor i fängelse än Sverige. I USA inträffade 21 570 mord och dråp under 2020. Det var 7,8 mord per 100 000 invånare. Att jämföra med Sverige där det var 1,2 fall per 100 000 invånare. Allt enligt BRÅ.

Problemet är att det samhälle som vi får om inte kapitalismen regleras eller begränsas, alltså det samhälle som högern vill ha, det är ett samhälle som orsakar kriminalitet och våld.

Samhällsförhållanden

Vad är det då för samhällsförhållanden som driver kriminalitet och våld? Det är naturligtvis en mängd olika förhållanden. Att förändra dem är tyvärr inte något som kommer gå snabbt. Men i grunden är det ändå den enda realistiska vägen. Låt mig försöka förklara med några olika områden.

Jämlikhetsanden

En viktig faktor vad gäller våld i ett samhälle är graden av ojämlikhet i samhället. Jag brukar ofta hänvisa till boken Jämlikhetsanden av Wilkinson och Picket som kom 2010. De visade på övertygande samband mellan olika missförhållanden och graden av ojämlikhet. Här en bild från boken när det gäller sambandet inkomstskillnad och antal mord per invånare:

En del av den ökande ojämlikheten i Sverige handlar om boendet. Vi bor mycket mer åtskilda nu än vi gjorde för 40 – 50 år sedan. Det beror bland annat på att staten inte alls har en lika aktiv roll när det gäller byggande och boende längre. Denna segregation är bara självvald när det gäller de som har mer ekonomiska resurser. Tydligast är den i områden som Danderyd i Djursholms kommun. Men den segregationen talas det inte om utan det är bara den som finns i de förortsområden som många journalister och politiker kallar ”utsatta”. Det vore sannare att kalla dessa områden eftersatta eller underordnade. Arbetslöshet är ett annat gissel som skapar risk för kriminalitet. Ännu mer gäller detta ifall du växer upp i ett fattigt underordnat område med många arbetslösa, där skolan dessutom har för lite resurser i förhållande till de behov som finns.

Men till samhällsförhållanden hör också de tankar och värderingar som styr. Här är det tydligt att en borgerlig livsstil har tagit över alltmer de senaste decennierna. En livsstil där de rika visar att det är dyra klockor och bilar som gäller har alltmer börjat sippra ner i samhället. Det har även kommit att prägla den kriminella världen.

hårding?

Ytterligare en viktig aspekt är det faktum att det nästan bara är unga män som dras in i den här typen av kriminalitet. Det finns helt enkelt problem som är kopplade till ”manligheten”. Jag tror inte att detta är något i huvudsak biologiskt utan framförallt format av mönster som präglar oss tidigt. Bland annat därför tror jag att det är jättedumt att som KD, SD och andra angripa de skolor och förskolor som arbetar med att försöka förändra dessa mönster och roller (genuspedagogik). Att i skolan och genom andra kanaler arbeta för jämställdhet och förändring av stereotypa ”manlighetsideal”, tror jag är jätteviktigt för att motverka att unga män dras till den kriminella livsstilen.

För att sammanfatta:

Högern och den oreglerade kapitalismen skapar ett samhälle med stora klyftor, boendesegregering, arbetslöshet och en alltmer ojämlik skola. Deras ideologi gynnar också en ytlig materialism och längtan efter en status som du inte kan få i och genom vanliga jobb, men däremot kan få genom kriminalitet. Den förvridna ”manligheten” hos de kriminella  måste långsiktigt förändras genom en kamp både mot kvinnors underordning och mot det negativa i ”mansrollen”.

Högerns samhälle driver fram våld och kriminalitet. Samtidigt vill de ”lösa” dessa konsekvenser genom hårdare tag. Det kommer inte lyckas. Det kan långsiktigt bara ske genom att vi lyckas i kampen mot högerns samhälle.

”Invandrarna” eller ”de rika”?

Jag lyssnade på P1-morgonens partiledarintervju med Liberalernas Johan Pehrson. Han fick frågor om deras (nya) relation till SD. Som vanligt bland s.k. liberaler så kan Pehrson inte prata om SD utan att blanda in V. Han använder då uttrycket ”ytterkantspartier” och säger att på ”den ena kanten anser man att det är invandrarnas fel medan man på den andra kanten (alltså V) anser att det är de rikas fel”. Jag funderar på den saken. Är det så? Stämmer jämförelsen?

SD

Naturligtvis kan man säga om SD att deras udd alltid på alla möjliga områden riktas mot människor som invandrat eller barn till dem som invandrat. Visserligen tog SD bort det mystiska begreppet ”nedärvd essens” ur partiprogrammet 2019. Men det är deras syn på nation och demokrati som är det utmärkande. De skriver till exempel i partiprogrammet att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk, där det inte råder konsensus kring vilka som skall räknas till folket”. De delar upp oss och ställer oss emot varandra utifrån sin syn på vad folket är. Dessutom kan enligt partiprogrammet ”man även som infödd svensk upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur”. Detta ”upphörande” handlar alltså även om synen på demokrati.

Men Vänstern då?

Anser Vänstern på samma sätt att ”de rika” ska upphöra att tillhöra nationen, att de ska fråntas sitt medborgarskap och sina demokratiska rättigheter? Nej det finns det ingen grund för att påstå. När Vänstern kritiserar orättvisor i samhället så handlar det inte om att göra några till syndabockar utan om att förändra strukturer.

”De rika”

Det finns stora skillnader när det gäller löner. Men de verkligt stora skillnaderna handlar om inkomster från kapital.

År 2020 var de totala kapitalinkomsterna i Sverige 342 miljarder. För att förstå storleken så kan det jämföras med de totala arbetsinkomsterna från vanlig lön som uppgick till drygt 2 000 miljarder kronor.

De tio procent rikaste tog hand om 95 procent av kapitalinkomsterna. Den allra rikaste procenten av befolkningen tog hand om 201 miljarder, alltså 59 procent.

Inom den här gruppen har 40 – 50 procent ärvt sina rikedomar. År 2017 ärvdes totalt 376 miljarder i Sverige. Och tydligen gäller bristen på ”social rörlighet” allra mest inom den allra rikaste promillen, den grupp som ensam tar hand om en fjärdedel av kapitalinkomsterna.

Är detta ett problem?

Jag tänker att det finns åtminstone två viktiga problem med dessa mycket ojämnt fördelade tillgångar. Det ena handlar om rättvisa och det andra handlar om demokrati.

När det gäller rättvisan så menar jag inte rättvisa för rättvisans skull. Naturligtvis är det upprörande med dessa orimliga ökande klyftor. Då kan jag tänka som miljardären Sverker Lerheden som sa: ”Vid finanskrisen 2008 gödslades det med pengar över oss bemedlade. Det är konstigt att det inte blivit revolution”.

argumentsamling

Men en rättvisare fördelning är framförallt förnuftigt. Dels för att många undersökningar visat att mer jämlika samhällen har färre typer av problem inom befolkningen, men också för att det blir allt tydligare att resurserna inte är oändliga.

Rättvis fördelning av resurser

Jag läser en intressant artikel om detta i Aftonbladet av forskarna Oksana Mont och Carl Dalhammar. De skriver bland annat (läs gärna hela deras artikel):

En hållbar konsumtionsnivå måste respektera de planetära gränserna och ligga i linje med uppsatta klimatmål, samtidigt som konsumtionen hos de fattigaste delarna av jordens befolkning behöver öka för att de ska kunna leva ett värdigt liv.

Klimatpåverkan från svensk konsumtion består dels av klimatpåverkan från aktiviteter i Sverige, dels av klimatpåverkan från svensk konsumtion som sker i utlandet, där många varor tillverkas.

De argumenterar för att det inte räcker med att konsumera mer effektivt eller annorlunda utan att det också behövs en ”absolut minskning i konsumtionsnivåer av varor och tjänster som leder till minskning i miljömässig och social påverkan…”

Eftersom det är så att de rikaste också står för den allra största konsumtionen och den som tär mest på våra resurser så blir slutsatsen att:

allt fler forskare framför budskapet att konsumtionen från de rikaste individerna måste minska så att fattiga kan få möjlighet att konsumera mer för att kunna nå en tillräcklig nivå.

Detta gäller såväl globalt som nationellt. Omställningen kräver att vi minskar de skyhöga klyftorna i Sverige såväl som i världen. Omställningen är inte heller möjlig om den inte upplevs som rättvis.

Makten och demokratin

Men det är också så att med stor rikedom följer stor makt. En stor makt som ofta står utanför demokratins inflytande eller som, ännu värre, har makt över demokratins beslutsfattare på ett sätt som de flesta väljare inte har. Det handlar om beslut när det gäller rikedomens användning: vad ska produceras och hur ska det produceras. En större del av medborgarna måste få bli delaktiga i den typen av beslut. Det kan ske både genom politiken och genom inflytande som anställd i olika företag.

Därför är det viktigt att på olika sätt minska klyftorna och demokratisera ägandet.

Men för att återvända till Johan Pehrson. Att bryta ner klassamhället och demokratisera ägandet handlar inte om att ”det är de rikas fel”. Jag har inte ens hört eller läst  några som pekar ut de rika i Danderyd (en del av Djursholms kommun med 9 300 invånare varav en mycket stor andel extremt rika) som ett problem, att de borde ”integreras” till exempel, trots att det är ett extremt segregerat område.

De rika handlar naturligtvis utifrån sina egna klassintressen, inom ett givet ekonomiskt system. Även de som i likhet med miljardären Sverker Lerheden ser problemen. En politik för minskade klyftor och ekonomisk demokrati hotar inte de rika varken till livet eller när det gäller deras medborgerliga rättigheter. Däremot skulle de naturligtvis förlora fördelar och privilegier på samma sätt som överheten gjorde då den allmänna rösträtten infördes.

%d bloggare gillar detta: