Så verkar det då klart att Finland kommer gå med i Nato. Men inte Sverige. I alla fall inte nu och inte ”hand i hand” med Finland.

Jag ser att en hel del kommentatorer ser detta som ett sorts misslyckande. Ilmari Käihkö, en av alla dessa ”krigsvetare” som numera får mycket plats i medierna, menar till exempel att ”de politiska aspekterna” väger tyngre än ”säkerhetsaspekterna”:

Regeringen har sagt att det är dess viktigaste uppgift att föra Sverige in i Nato. Då ser inte det här särskilt bra ut.

Även socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson tycks instämma i detta.

För en gångs skull tycker jag att kritiken mot regeringen i detta fall är både orättvis och felaktig. De har verkligen gjort allt de kunnat. De har fjäskat och krupit för de vidriga regimerna i Turkiet och Ungern. De har i strid mot fakta hävdat att Turkiet är en demokrati. De har påbörjat införandet av lagar som kriminaliserar journalistik som kan ”skada Sveriges förhållande till andra länder” och deltagande i organisationer som på lösa grunder kallas ”terroristiska” (så lösa att anhängare till FNL eller ANC hade drabbats om de gällt då). Så regeringen kan verkligen inte anklagas för detta ”misslyckande”.

Som de som läst denna blogg tidigare vet så är jag motståndare till Nato och till svensk Nato-anslutning (läs till exempel denna). Jag ändrade inte heller uppfattning då Ryssland angrep Ukraina. Istället tyckte jag att utvecklingen där Ryssland har fullt upp med att ”klara av” detta krig visade att hotet mot Sverige inte var akut ens ifall vi accepterade tanken på det positiva med Nato som ett skydd. Och jag ställer mig samma fråga nu. Rysslands krig, upprustningen i världen och risken för eskalering är orsak till både sorg, ilska och oro. Men vad är det som är så oroande med att ”det dröjer” med Sveriges inträde i Nato? Vilka är argumenten?

Varför är det så bråttom in i Nato?

Magnus Christiansson, krigsvetare vid Försvarshögskolan, säger att ”vi kommer att hamna i en förhandlingssituation med turkarna ensamma. Det är ingen höjdare”. Men att förhandlingssituationen försämras innebär ju bara att processen in i Nato tar längre tid. Det säger inget om varför det är bråttom.

Men Christiansson framhåller också att ”Sverige blir den svaga länken i allianssystemet i norr”:

…tåget för att bygga upp Natos nya nordflank kommer att gå, Sverige kommer inte att kunna vara med och fatta beslut om det.

Det argumentet låter för mig inte heller så övertygande. Sverige har sedan en lång tid utvecklat ett allt närmare samarbete med Nato. Ingenting har här tytt på att de styrande i Sverige haft några som helst invändningar mot innehållet i de olika samarbeten som skett. För att argument om vikten av att vara med i beslutsfattandet ska ha någon tyngd så måste det finnas exempel på självständiga och från Nato avvikande ståndpunkter hos de svenska beslutsfattarna. Annars spelar det ingen roll. Sveriges regering kommer att både in- och underordna sig uppbygget av ”Natos nya nordflank” oavsett om de varit med och fattat några beslut om det.

Magdalena Andersson säger att en ”splittring mellan Sverige och Finland” gynnar Ryssland. Det skulle kunna öka risken för hot mot Sverige (från Ryssland) och ”öka vår utsatthet för påverkansoperationer”. Att Ryssland på olika sätt kommer försöka störa det alltmer uppenbart icke neutrala Sverige på dess väg in i Nato kan säkert stämma. Men det är väl i så fall lika mycket ett argument för att vi inte borde ha inlett denna process som för att det är problem att den tar tid.

Påverkansoperationer

Men sen är det då detta med ”påverkansoperationer”. Den typen av propaganda från olika stater sker ständigt och när det gäller rysk påverkan så har det till exempel visats på hur man försökt påverka valen i USA (stöd till Trump) eller Frankrike (stöd till Le Pen). Detta sker naturligtvis också i förhållande till Sverige. Tydliga band mellan Ryssland och olika företrädare för SD har också framkommit vid ett flertal tillfällen under åren.

Naturligtvis måste sådana kopplingar påvisas. Samtidigt finns det en risk och en blindhet i samband med detta.

Risken är att det räcker med att hänvisa till likheten i argument mellan svenska debattörer och ryska argument för att slå ned på dem utan att behöva diskutera i sak. Jag skrev t.ex. häromdagen och ifrågasatte att en B52 från USA flög nära den ryska gränsen för att ge ett ”skrämselbudskap” och att svenska ”analytiker” tyckte det var bra. Jag avslutade med att försöka vända på perspektivet för att se hur reaktionerna skulle bli ifall ett ryskt plan flög så nära USA. Dagen därpå skadas en amerikansk drönare som flög över Svarta havet av ryska stridsflygplan. När den ryska ambassadören tar emot protester från USA om detta, svarar han med att göra jämförelsen med ifall det varit tvärtom. Alltså liknande som min jämförelse. Jag försvarar alltså inte de ryska stridsflygplanen. Men inte heller den amerikanska drönaren som inte på något rimligt vis kan sägas försvara USA:s territorium. Men i den alltmer upphetsade krigsstämningen så kan även mitt argument stämplas som en del av ryska påverkansoperationer. Det gör att det demokratiska samtalet försvåras eller blir obefintligt.

Blindheten är kanske värre. Den är en del av att Sverige allt mer inlemmas i USA:s maktsfär. För samtidigt som det talas om olika typer av ryska påverkansoperationer så tycks de verkligt stora och avgörande påverkansoperationerna inte ens existera. Låt mig ta ett exempel.

Tillsammans med en majoritet bestående av 121 andra länder i FN röstade Sverige i juli 2017 för ett avtal om förbud för kärnvapen. Avtalet förbjuder deltagande nationer att utveckla, pröva, tillverka, överföra, äga, lagra, använda eller hota med att använda kärnvapen. Deltagande nationer får inte heller hjälpa någon att delta i sådana aktiviteter, eller tillåta kärnvapen på sitt territorium. Avtalet skulle sedan undertecknas av regeringen. Men det skedde aldrig. För däremellan kom en ”påverkansoperation”. Sverige hade i tre år haft det s.k. Värdlandsavtalet med Nato som innebar att Natoländer kunde stationera trupp på svensk mark. Bara en månad efter omröstningen i FN skrev USA:s försvarsminister James Mattis till Sveriges försvarsminister att Nato inte skulle förnya Värdlandsavtalet om den svenska regeringen skrev under den antagna FN-konventionen om kärnvapenstopp. Vår dåvarande utrikesminister Margot Wallström sa då i TV att: ”Nato ska ju avstå från att säga saker som upplevs som en press eller som hot till Sverige”. För detta blev hon hårt angripen av högern och olika ”militärexperter” liksom av TV:s nyhetsuppläsare som felaktigt framställde det som att Wallström ”varnat” Nato (fast det var tvärtom). Hon fick inte heller något stöd av stats- eller försvarsministern. Och som alla nu vet så skrev Sverige aldrig på det avtal mot kärnvapen som våra företrädare röstat för i FN. Ännu ett hinder på vägen mot Nato hade röjts ur vägen.

Omröstning i riksdagen

Den 22 mars röstar riksdagen om Sveriges medlemskap i Nato. Det kan ju verka konstigt, och är väl också det, med tanke på att Sverige redan ansökt om medlemskap och att detta dominerat nyheterna nu i flera månader. Men så är det i alla fall. Vänsterpartiet och (om jag förstår rätt) även Miljöpartiet kommer att rösta emot detta.