Är du tillräckligt gammal för att minnas den hurtfriska sången ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera…”? Den sjöng vi på lågstadiet när jag var barn. Jag gillade inte sången. Inte heller funderade jag över varför vi sjöng att ”vi gå” istället för ”vi går”. Men det berodde på att Sverige tidigare hade en pluralform för verb. Så att man skrev ”jag går” men (i plural) ”vi gå” och ”jag gick” men ”vi gingo”. Men talspråket förändrades så att de här pluralformerna började försvinna. En av de första som tyckte att det därför var dags att ändra skriftspråket och anpassa det till talspråket var författaren Carl Jonas Love Almqvist. Det var alltså redan på 1840-talet. Men förändringen tog tid. År 1885 skrev språkprofessorn Adolf Noreen:

Önskligt vore också, att t. ex. sådana konstruktioner som ’vi går’ o. d. snart erkändes såsom oklanderlig svenska; man blefve då befriad från det hos skolungdom ymnigast förekommande ’fel’, hvilket torde mer än något annat dylikt bidraga att förbittra en kriarättares redan därförutan nog mödosamma lif. Man har minsann tillräckligt att göra med att rätta lärjungarnas verkliga fel, utan att man företar sig att korrigera dem äfven i de punkter , där de utrycka sig bättre än sina lärare.

(Noreen: Om språkriktighet s. 39–40)

Under 1900-talet började allt fler författare använda den s.k. enhetsformen alltså den där verbet var likadant både i singular och plural.

Men enligt Språktidningen så var det Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som 1945 bidrog till den stora förändringen då de slopade de svenska verbens pluralformer i sina texter.

Jag skriver detta dels för att jag tycker det är intressant och lite lustigt men också med anledning av den diskussion som varit i medier om ordet ”dom”. Debatten uppstod därför att det blev känt att Språkrådet skulle få en ny chef: Lena Lind Palicki och att hon var anhängare av en ”dom-reform”. De olika åsikterna från förr och nu liknar varandra när det gäller synen på språket. Och jag är på ”Almqvist-sidan” även i denna diskussion.

Som jag fattat det så skulle en ”dom-reform” innebära att det blir helt accepterat att använda dom också i formella texter som myndighetsinformation, läroböcker, akademiska uppsatser, tidningsledare eller liknande. Däremot skulle det inte bli förbjudet för oss gamla stötar att fortsätta använda de eller dem. Men vi skulle inte behöva störa oss på/göra oss roliga över alla yngre människor som inte kan skilja på de och dem. Och alla de som sliter med dessa former och ofta misslyckas skulle lugnt kunna börja skriva så som de talar. Precis som när verbens pluralformer ”gingo” ur tiden.

Jag såg på TV/Aktuellt när Lena Lind Palicki skulle diskutera ”dom-reformen” med Björn Ranelid. Det blev inte mycket till diskussion. Trots att Ranelid deltog via länk lyckades han totalt ockupera luftrummet så att Lind Palicki knappt fick en syl i vädret. Och jag påmindes om varför jag alltid haft svårt för den mannen. Ännu mer förstår jag varför när jag läser en ganska roande blogg av Birger Schlaug.

Ordet ”respekt”

När jag ändå är inne på språkspåret så har jag på sista tiden funderat över ordet ”respekt”. Då menar jag inte vad det betyder eller sådant som att unga tuffa män kan lägga en mer skräckfylld betydelse i ordet än vad de flesta andra gör.

Nej, jag funderar över hur människor i maktpositioner använder ordet. Vår statsminister till exempel. Som när Lagrådet kritiserade den nya terrorlagen. Då sa statsministern att han hade ”respekt” för deras synpunkter. Naturligtvis kunde han inte säga att ”vi skiter i” Lagrådets synpunkter, fast det var det som han gjorde. Men varför måste han ha det där onödiga tillägget om ”respekt”.

Och när statsministern får nobben till Nato-inträde av regimerna i Turkiet och Ungern då säger han också att han har ”respekt” för det. Varför? Det låter för mig som en helt tom och meningslös fras.

När Axfoods vd Klas Balkow fick en bonus på 4,6 miljoner (vilket var 60% av grundlönen…) så kände sig till och med vår finansminister tvungen att säga att hon kände sig ”provocerad” av det, med tanke på prisstegringarna på mat. Vad svarar då Balkow? Jo: ”Jag förstår att det sticker i ögonen. Jag har respekt för det”. Respekt?! Vad menar karln? Samtidigt framhåller han att bonusen är ”marknadsmässigt satt”. Och det förklarar ju allt, eller hur? Så eftersom vi naturligtvis inte kan göra något åt sådant som blir till på ”marknadsmässigt sätt” så kostar det ju inget för Balkow att ha respekt för oss som tycker att 4,6 miljoner ”sticker i ögonen”.

När jag nu ändå håller på att glida över från språkspåret till mitt mer normala bloggspår så vill jag avsluta med att rekommendera en mycket bra text av Karin Pettersson i Aftonbladet. Hon skriver att

Det pratas om en ”dom”-reform, själv vill jag ha en granskning av krisdebattens språk och grundlösa antaganden. Det är inte en naturlag att de fattigaste ensamma ska bära bördorna.

Läs den, skarp och lärorik.