Så har då LO för sjuttonde gången kommit ut men sin årliga rapport om utvecklingen av och skillnaderna i inkomster mellan vanliga löntagare och makteliten i samhället. Den har titeln: Makteliten – reglerar inte sig själv.

En del saker känns bekanta från tidigare rapporter. Det gäller till exempel att året 1980 är en sorts vändpunkt. När jag skrev om den trettonde rapporten 2013 så påpekade jag att:

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

Detta framgår till exempel av detta diagram från den senaste rapporten. Vi kan också se att tendensen mot ökade klyftor har fortsatt sedan dess.

Rapporten ”redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2015 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare”. För detta har man valt ut 197 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är positioner som är jämförbara över tid för att kunna göra dessa jämförelser. Man har mätt ”den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet” hos denna maktelit. Dessa har man jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen  som var 351 741 kronor om året (eller 29 022 kronor i månaden) år 2015. Skälet till att man valt just industriarbetarlönen som jämförelse ”är att denna lön finns redovisad i den offentliga lönestatistiken under hela undersökningsperioden”.

Det uttalade syftet med rapporten är ”att synliggöra skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster”.  Man gör det för att: ”Vår utgångspunkt är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut”.

Det låter ju i allra högsta grad rimligt. Ändå vet vi ju att det står en strid om detta. Och hittills har den sida som har allt att vinna på att förneka problemen med klyftorna haft fortsatt framgång, som tabellerna  tyvärr visar.

Nu motsvarar nämligen Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt 18,7 industriarbetarlöner 2015, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”.

Denna maktelit består av elva olika maktgrupper:

− Näringslivets verkställande direktörer.

− Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag.

− Representanter för arbetsmarknadens parter.

− Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag.

− Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna.

− Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna.

− Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen.

− Mediachefer/redaktörer och journalister.

− Representanter för universitets- och forskarvärlden.

− Chefsekonomer inom näringslivet och hos arbetsmarknadens parter.

− Representanter för folkrörelseorganisationerna.

Men även mellan dessa grupper finns det stora skillnader. Föga förvånande utgör makteliten inom näringslivet en grupp för sig, vilket framgår av diagrammet:

I rapporten gör man en uppdelning i tre olika grupper för att visa denna utveckling från 1950 och fram till nu. Man jämför den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten och konstaterar att ”Skillnaderna i genomsnittlig inkomst mellan de tre grupperna är stora. Av de tre grupperna är det framför allt den ekonomiska eliten, vilken omfattar 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena”.

När det gäller denna ekonomiska maktelit så är skillnaderna till industriarbetarlönerna alltså gigantiska:

”År 2015 hade en genomsnittlig direktör på ett svenskt företag med fler än 30 000 anställda 73 gånger mer i ersättning än den genomsnittliga anställda på samma företag (inklusive pensionskostnader). Det är den högsta nivån under hela 2000-talet”.

Att LO ger ut dessa rapporter är naturligtvis utmärkt. Men efter alla dessa år med en utveckling av ökade klyftor känns det definitivt som att det behövs något mer. Som det står i rapportens titel: makteliten reglerar inte sig själv. Det behövs en annan politik helt enkelt. En politik från vänster. Men frågan till LO-ledningen är väl då: kan ni, vill ni, törs ni?

PS: fakta om de stötande klyftorna kan vi hitta även i tidningar som inte riktar sig till lönearbetare. Läs till exempel hur Veckans Affärer berättar om de svenska miljardärerna. Men som sagt, numera är det inte kunskap som saknas utan kraft bakom åtgärder som gör något för att vända denna utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, makteliten, LO, ojämlikhet