Alla inlägg för månad februari, 2017

En falsk vän

Att tycka om någon innebär väl för de flesta att tycka om en person som den är. Men vi förändras och vänskap kan ta slut. Vi brukar då sällan säga att vi tycker om någon för något som den var om vi nu starkt ogillar hur den har blivit. Det brukar för det mesta istället leda till att vi går skilda vägar.

Men är det kanske annorlunda med ett land? Jag funderar över det med anledning av sverigedemokraternas senaste utspel då de skrev i en amerikansk tidning att Trump hade helt rätt om landet Sverige.

Det är ju knepigare att vara vän med ett helt land. Men SD kallar sig ju själva för ”sverigevänner”. Fast det är ju mycket svårt att uppfatta att de tycker om Sverige som det blivit och är idag. Om någon är ens vän så brukar man ju beskriva den i huvudsak positivt inför andra. Man brukar definitivt inte högljutt snacka skit om sina vänner bland andra. De ”sverigevänliga” känslorna tycks alltså minst sagt svala när det gäller det faktiskt existerande Sverige. Däremot säger man sig tycka om ett Sverige så som det var, eller åtminstone så som man själva beskriver att det var.

Det är alltså ett svunnet Sverige SD tycker om? Frågan är vilket. Att de skulle ha tyckt om Sverige på den tiden då välfärdssamhället byggdes upp, klassklyftorna minskade och där arbetarrörelsens värderingar i högre grad än idag påverkade utvecklingen är inte ett dugg sannolikt.  Det räcker med att se hur de i alla väsentliga beslut i riksdagen röstat med högern för motsatsen.

Två aktuella exempel just nu visar samma sak:

  • Ska vi ta bort vinsterna i välfärden så att skattepengarna används till det som de är avsedda för eller ska vi fortsätta och bryta ner välfärdssamhället?
  • Ska vi få bort lex Laval och möjligheten till lönedumpning eller ska vi låta arbetsgivarna fortsätta försämra villkoren på svensk arbetsmarknad?

I det första exemplet var SD före valet mot vinstläckaget (precis som majoriteten av folket) men efter valet och kontakter med näringslivets företrädare har de tagit ställning för fortsatta läckage till skatteparadisen.

I det andra exemplet håller de också – som det verkar –  på att svänga till att även här förenas med kapitalägarna.

Löntagarvänliga är SD definitivt inte och det land de tycker om är i alla fall inte det faktiskt existerande Sverige.

v-gurraDet Sverige som SD skulle gilla är snarare Sverige i början av 1900-talet, innan demokratins genombrott, innan välfärd och modernisering. På den tiden då kungen, kyrkan, armén och överklassen hade makten helt i sin hand. Dessa potentater brukade också prata i hela folkets namn.

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna

Kolla också in Sven Melanders kommentar till SD:s senaste utspel. Den tar dom på eget grepp.

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 28 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Höger
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 28 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/28/en-falsk-van/

En debatt som fortsatt…i Uppsala – och lästips till den

skarmklippDen 10 januari skrev jag en blogg om Rysslands förhållande till Sverige. I samband med andra frågor och på slutet tog jag upp den rapport som Martin Kragh och Sebastian Åsberg skrev för Utrikespolitiska Institutet lagom till konferensen Folk och Försvar. Rapporten behandlade spridningen av rysk desinformation och falska nyheter i Sverige. Men den gick dessutom längre då den pekade ut Aftonbladet Kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’ i Sverige”. Dessutom pekade man ut tre personer som medarbetat på Aftonbladet Kultur som agenter för Kreml. En av dem som pekades ut var den politiske flyktingen Aleksej Sachnin. För författarna var det tydligen inte begripligt att någon kan vara mot både regeringen i Ryssland och regeringen i Ukraina, varför de använde det senare för att bevisa anknytning till Putin. Dessutom använde de som källor för detta utpekande den numera ökände SD-mytomanen ”Egor Putilov”.

Rapporten fick mycket kritik från olika håll. Bland annat sågades den av Rysslandskännaren Stig Fredriksson. Chefen för Utrikespolitiska Institutet uttalade redan efter några dagar att det inte var en publikation från institutet, vilket ju låter märkligt men inte kunde tolkas som annat än en sorts avståndstagande. Dessutom kommer Martin Kragh utredas för oredlighet i forskning.

Man skulle alltså kunna förvänta sig att anhängarna till tankarna bakom denna rapport skulle ligga lågt ett tag. Ungefär som när Kajsa Ekis Ekman häromdagen i ett helt annat ämne skriver att ”när högern tystnat då vet man att de gjort bort sig”.

Men det finns några som ändå inte ger sig. De har väl sina speciella skäl som närstående kollegor till Kragh. I en debattartikel i lokaltidningen UNT skrev tio kollegor till Martin Kragh vid universitetet här i Uppsala i förra veckan ett personligt försvar för honom och den rapport han skrivit. Rubriken är: ”Oriktigt, falskt, grundlöst”. En av undertecknarna är professor Li-Bennich Björkman som ganska ofta skriver ledare i lokaltidningen UNT utifrån ett tydligt borgerligt perspektiv på världen men med ett inte alltför imponerande innehåll.

Kragh och Åsberg pekade alltså ut Aftonbladets Kulturredaktion som spridare av Kreml-propaganda. De pekade dessutom ut den politiske flyktingen Aleksej Sachnin för att vara anhängare till Putin. Det är naturligtvis både allvarligt och kännbart. Det bidrar inte heller till att förbättra debattklimatet i frågor som rör Nato, Ukraina och liknande frågor. Men för Björkman och hennes nio kollegor är detta inte upprörande. Istället är det tvärtom Kragh som är den drabbade på grund av den kritik som han utsatts för: ”konsekvenserna för personen och forskaren Martin Kragh har redan varit kännbara”, skriver de. Att Kragh och Åsberg både utfört dålig och tydligt politiserad ”vetenskap” och inte heller på minsta sätt varit försiktiga med orden finns det inget av i deras artikel. Istället utbrister de i fetstil: ”Hur har det kunnat gå såhär i ett land där tidigare sanningen och att vara försiktig med orden var något av en dygd?” Ja, man kan ju undra….

Fem lästips!

Åsa Linderborg skrev ett snabbt och kort svar till Uppsalaforskarnas debattartikel. Även journalisten Emma Lundström har skrivit en kort kommentar. En mer utförlig artikel som sakligt bemöter Uppsalaforskarna men tyvärr bara publicerades på nätet är skriven av forskaren och tidigare senior analytiker på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap Tom Andersson. En mycket omfattande och grundlig genomgång har också gjorts av professor Lars Drake i två artiklar på Synapze del 1 och del 2.

Uppsala

Intressant?

 

2 kommentarer
by anders fraurud on 27 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Läsvärt, Media, Vapen och krig
Märkt , , , ,

Publicerat av anders fraurud den 27 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/27/en-debatt-som-fortsatti-uppsala-och-lastips-till-den/

Hur kan man förstå lagen?

skarmklippJag läser i dagens tidning (UNT) om en man i Skåne som döms till fängelse i sex månader.  Han döms enligt en lag som antogs 2010 som bland annat handlar om ”straff för offentlig uppmaning..” I den lagen står det att ”den som i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet döms till fängelse i högst två år”. I den här mannens fall handlar det enligt UNT om att han på facebook uppmanat andra att skänka pengar till IS. Det hjälpte inte mannen att han sa att det som han skrivit var ”på skämt”

Varför skriver jag då om detta. Ja, inte för att jag på något sätt vänder mig emot denna dom. Det är allvarligt att uppmana till hat och våldshandlingar. Det bör naturligtvis också kunna bestraffas.

Men lagar eller – snarare deras tillämpning –  är ofta inte lätta att förstå. För i samma tidning kan jag också läsa om tre andra hatpredikanter. De är inte IS-anhängare utan hör hemma på den extrema högerkanten: Martin Birro, Ann Heberlein och Katerina Janouch. I en intressant artikel av den liberala ledarskribenten Maria Ripenberg – vars skriverier jag ofta uppskattar – återger hon några saker som de skrivit på nätet.

Heberlein skrev alltså nyligen på twitter ordagrannt: ”nä hörni – är det inte dags för en statskupp”. För detta fick hon 320 likes. Hon förklarade senare att det var avsett som ironi och jag tänker då på mannen ovan som ”skämtade” om stöd till IS.

Janouch har på twitter backat upp ett gäng högerextremister som förra året drog genom Stockholms innerstad för att misshandla människor med nordafrikanskt utseende. På twitter skrev hon sen: ”Är det inbördeskrig mot det marockanska gatuslöddret på g?”

Det jag undrar nu är om någon lagkunnig läsare kan förklara de avgörande skillnaderna här. Varför bedöms inte dessa uttalanden i offentligheten som straffbara? Eller är det bara så enkelt att vi helt enkelt inte är lika inför lagen?

Det riktigt ironiska som Ripenbergs utmärkta artikel handlar om är att Heberlein och Janouch just fått i uppdrag att sitta i en expertkommitté som ska stoppa våldtäkterna ombord på Viking Lines färjor. Birro som brukar hetsa mot det han kallar ”kulturens inavlade babianer”  har fått en egen liveblogg på svt.se. Ojämnt faller lotterna, men inte beror det på ”ödet”.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om lagar, brottslighet, straff

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Lag pch rättvisa
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 24 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/24/hur-kan-man-forsta-lagen/

Carola Lemne och sanningen

Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.lemne

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. gamSvenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

”Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 23 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Välfärden
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 23 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/23/carola-lemne-och-sanningen/

LO visar åter på ökande klyftor – kan vi reglera makteliten?

Så har då LO för sjuttonde gången kommit ut men sin årliga rapport om utvecklingen av och skillnaderna i inkomster mellan vanliga löntagare och makteliten i samhället. Den har titeln: Makteliten – reglerar inte sig själv.

En del saker känns bekanta från tidigare rapporter. Det gäller till exempel att året 1980 är en sorts vändpunkt. När jag skrev om den trettonde rapporten 2013 så påpekade jag att:

Om man vill studera graden av jämlikhet/ojämlikhet i ett samhälle så är rörelseriktningen viktig. I Sverige visar många studier att år 1980 både var en kulmen och en vändpunkt. En kulmen för en lång period av utjämning och en vändning mot ökande klyftor som långsiktig tendens.

Detta framgår till exempel av detta diagram från den senaste rapporten. 1980bVi kan också se att tendensen mot ökade klyftor har fortsatt sedan dess.

Rapporten ”redovisar maktelitens inkomstutveckling under åren 1950–2015 i relation till den genomsnittliga lönen för en industriarbetare”. För detta har man valt ut 197 personer på höga positioner inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är positioner som är jämförbara över tid för att kunna göra dessa jämförelser. Man har mätt ”den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet” hos denna maktelit. Dessa har man jämfört med den genomsnittliga industriarbetarlönen  som var 351 741 kronor om året (eller 29 022 kronor i månaden) år 2015. Skälet till att man valt just industriarbetarlönen som jämförelse ”är att denna lön finns redovisad i den offentliga lönestatistiken under hela undersökningsperioden”.

Det uttalade syftet med rapporten är ”att synliggöra skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster”.  Man gör det för att: ”Vår utgångspunkt är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut”.

Det låter ju i allra högsta grad rimligt. Ändå vet vi ju att det står en strid om detta. Och hittills har den sida som har allt att vinna på att förneka problemen med klyftorna haft fortsatt framgång, som tabellerna  tyvärr visar.

Nu motsvarar nämligen Maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt 18,7 industriarbetarlöner 2015, ”den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningens startår”.

Denna maktelit består av elva olika maktgrupper:

− Näringslivets verkställande direktörer.

− Politiker och höga tjänstemän i regering och riksdag.

− Representanter för arbetsmarknadens parter.

− Generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag.

− Politiker och höga tjänstemän i de 10 största kommunerna.

− Chefer i kommunala bolag i de tre största städerna.

− Representanter för det traditionella ”överhetssamhället” det vill säga hovet, domstolarna, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen.

− Mediachefer/redaktörer och journalister.

− Representanter för universitets- och forskarvärlden.

− Chefsekonomer inom näringslivet och hos arbetsmarknadens parter.

− Representanter för folkrörelseorganisationerna.

Men även mellan dessa grupper finns det stora skillnader. Föga förvånande utgör makteliten inom näringslivet en grupp för sig, vilket framgår av diagrammet:inkomstgr-i-eliterna

I rapporten gör man en uppdelning i tre olika grupper för att visa denna utveckling från 1950 och fram till nu. Man jämför den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten och konstaterar att ”Skillnaderna i genomsnittlig inkomst mellan de tre grupperna är stora. Av de tre grupperna är det framför allt den ekonomiska eliten, vilken omfattar 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena”.

eliterna

När det gäller denna ekonomiska maktelit så är skillnaderna till industriarbetarlönerna alltså gigantiska:

”År 2015 hade en genomsnittlig direktör på ett svenskt företag med fler än 30 000 anställda 73 gånger mer i ersättning än den genomsnittliga anställda på samma företag (inklusive pensionskostnader). Det är den högsta nivån under hela 2000-talet”.

Att LO ger ut dessa rapporter är naturligtvis utmärkt. Men efter alla dessa år med en utveckling av ökade klyftor känns det definitivt som att det behövs något mer. Som det står i rapportens titel: makteliten reglerar inte sig själv. Det behövs en annan politik helt enkelt. En politik från vänster. Men frågan till LO-ledningen är väl då: kan ni, vill ni, törs ni?

PS: fakta om de stötande klyftorna kan vi hitta även i tidningar som inte riktar sig till lönearbetare. Läs till exempel hur Veckans Affärer berättar om de svenska miljardärerna. Men som sagt, numera är det inte kunskap som saknas utan kraft bakom åtgärder som gör något för att vända denna utveckling.

Intressant?

Läs andra bloggar om inkomstklyftor, makteliten, LO, ojämlikhet

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 16 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 16 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/16/lo-visar-ater-pa-okande-klyftor-kan-vi-reglera-makteliten/

Finns det hopp för Rumänien?

Åter demonstrerar tiotusentals människor på gatorna i Bukarest och andra rumänska städer. ”Tjuvar! Avgå!” har folkmassan ropat utanför regeringshögkvarteret i Bukarest.

Demonstranter i Bukarest

Demonstranter i Bukarest

Den omedelbara bakgrunden till protesterna denna gång är att regeringen –  som domineras av PSD och dess ledare Liviu Dragnea – den 31 januari utan debatt drev igenom ett dekret som skulle avkriminalisera viss korruption. Då Rumänien är ett genomkorrumperat samhälle är detta inte någon liten fråga. Att det är så märks också på att demonstrationerna har fortsatt trots att regeringen sagt sig backa från förslaget.

PSD återkom precis till regeringsmakten i december 2016 efter att ha tvingats bort av liknande demonstrationer året innan. Partiet kallar sig alltså socialdemokratiskt. Men oavsett vad vi tycker om den socialdemokrati som vi känner från Skandinavien så är skillnaden enorm. Ledaren Dragnea började för övrigt sin karriär i ett öppet borgerligt parti (Demokratiska partiet) innan han bytte till PDS.

Men både DP och PDS har sina rötter i den Nationella räddningsfronten. Jag tror att en förståelse av denna organisation, dess bakgrund, sammansättning och vidare utveckling bidrar till förståelsen av det som händer nu.

Avrättningen av Ceausescu

bodeln

Cirlan

Den 25 december 1989 sköts Nicolae Ceausescu – Rumäniens högste ledare sedan mer än tjugo år – och hans fru Elena efter en summarisk rättegång. Jag minns fortfarande hur man kunde se det gamla paret på TV stunden innan de avrättades. Regimen under Ceausescu var förvisso en mycket obehaglig regim i alla avseenden. Men det var också denna avrättning. För några år sedan kunde man läsa en intervju med en av Ceausescus bödlar. Dorin-Marian Cirlan hette han. Han berättade hur han sköt Ceausescu med sex skott ”bytte magasin, växlade till automateld och satte 30 skott i Elena”. Cirlan hade valts ut till detta ”uppdrag” tillsammans med tre andra militärer ur 64:e fallskärmsjägarregementet. Han kände då igen general Victor Stanculescu, ”som hade stått på ett podium tillsammans med president Ceausescu och statsledningen på nationaldagen den 23 augusti” samma år. I denna kommentar får vi en liten ledtråd till att förstå vad som hände. Folkmassorna hade under dagarna innan först demonstrerat och sedan fysiskt kämpat mot de hatade Securitatestyrkorna. Många dödades eller skadades. Men den 22 december stormade folkmassorna centralkommitténs byggnad. Ceausescu och hans fru flydde då i helikopter. Men de fångades in av militären, där några av dem som tidigare stått bredvid ledaren nu hade bråttom med att snabbt få undan denne och hans fru. Bödeln Cirlan hörde domaren avkunna dödsdomen och tillägga: ”Tiden för att överklaga är tio dagar. Domen verkställs omedelbart”(!). Cirlan tillade att  ”Det var en stalinistisk rättegång….En skenrättegång. Den tog kanske en timme och tre kvart”.

Regimen Ceausescu och västvärlden

Regimen i Rumänien var hemsk på alla sätt. ceauMen det finns några saker som också är värda att minnas i samband med detta. Trots eländet och det hårda förtrycket var inte Rumänien på denna tid impopulärt bland de demokratiska regimerna i väst. Tvärtom. Ceausescu-regimen var nämligen länge i hård konflikt med Sovjet. Precis som nu är det ju annat än demokratiska principer som styr utrikespolitiken i de länder som betraktar sig som demokratiska. Ceausescu-regimen var alltså populär hos de ledande västmakterna och fick frikostiga lån, bistånd och politiskt stöd från USA och ett flertal övriga länder utanför östblocket. Rumänien var det första landet i Östblocket som gick med i IMF och GATT. Rumänien hade också handelsavtal med EG. Man var också det första östblockslandet som fick besök av en USA-president. 1971 kom Richard Nixon dit. Även Sverige behandlade Rumänien annorlunda och vänligare. År 1980 mottog Ceaușescu det svenska kungahusets Serafimerorden serafimerordeni samband med ett statsbesök.

Ceausescus arvtagare

Precis som i flera andra öststater lyckades den gamla nomenklaturan bita sig kvar vid makten men i nya kostymer och med andra paroller. Som ofta har man använt sig av det nationalistiska kortet och spelat på motsättningar mellan olika etniska grupper. Historikern Carl-Johan Gardell beskrev det så här 1995:

Redan den 22 december genomfördes en palatskupp inom den härskande regimen. En sammansvuren krets inom eliten lät meddela att en nationell Räddningsfront bildats och att revolutionen var genomförd. Man publicerade ett reformprogram i 10 punkter, utlovade fria val och en övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Vissa av revolutionens ledarfigurer och några välkända dissidenter bereddes plats i ett styrande råd. En fri debatt sköt fart, oberoende tidningar blomstrade och demokratiska organisationer framträdde inom några dagar.

Efter en månad – 24 januari 1990 – inleddes regimens motoffensiv. Samarbetet mellan dissidenterna och eliten i det styrande rådet kollapsade. Den provisoriska räddningsfronten etablerade sig som parti med avsikt att ställa upp i det kommande valet. Serier av gatukonfrontationer inträffade då demonstranter misshandlades av förklädda Securitatemän. Försåtliga provokationer fick gamla motsättningar mellan rumäner och ungrare att blossa upp. Vissa tidningar uppmanade till våld mot utpekade syndabockar.

I det följande presidentvalet den 20 maj fick Iliescu en 85-procentig majoritet och i det samtidiga parlamentsvalet nådde räddningsfronten hela 66 procent av rösterna. I ett samhällsklimat som präglades av nationalistiska slagord och etniskt härledda anklagelser röstade folk på den sittande regimen. Den lyckosamma strategin kom på nytt till användning i lokalvalen i februari 1992 och i de nya president- och parlamentsvalen i september samma år.

Efter valen bildade räddningsfronten – nu med det nya namnet Parti för Socialdemokrater i Rumänien – en ny regering med stöd av ett par ultranationalistiska partier.

Det är alltså detta ”socialdemokratiska” parti med rötter i ”räddningsfronten” och den gamla nomenklaturan som folkmassorna åter demonstrerar mot på gatorna i Bukarest och andra städer.

Att göra uppror är inte någon lätt sak. Och de senaste åren har vi sett ett flertal exempel på stora folkliga demonstrationer som lett till nya makthavare men inte i grunden ändrat systemet. Att lura ”folket” är ju inte precis någon ny kunskap. Makthavande minoriteter har lyckats med det genom hela vår historia. Vilka krafter som har initiativet eller driver de nuvarande protesterna i Rumänien har det varit svårt att få någon bild av. Så länge kraven begränsas till motstånd mot korruption – om än så viktigt – är det svårt att se några större politiska förändringar. Kanske kommer protesterna bara leda till ännu en ny regeringsombildning inom de partier som har sina rötter i den gamla nomenklaturan? Ändå måste vi följa dessa folkliga uppror och låta dem inge oss hopp om att en annan ordning är möjlig, med både demokrati och social rättvisa.

Intressant?

Läs andra bloggar om Rumänien

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 13 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Europa, Historia

Publicerat av anders fraurud den 13 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/13/finns-det-hopp-for-rumanien/

Ökande klyftor överallt, men i USA är det ”kollaps”

Häromdagen kunde vi höra hur OECD-chefen Angel Gurría framhöll Sverige som ett land med låga skulder och mycket god tillväxt samtidigt som han varnade för den kraftiga prisökningen på bostäder och den ökande ojämlikheten. Det är ju lite förvånande att en chef för OECD varnar för riskerna med ojämlikhet. Å andra sidan pratade även moderatledaren Kinberg Batra precis om växande klyftor i ett rikt Sverige för att sedan direkt spela på motsättningar mellan dem ”som går till jobbet, sliter och gör sin plikt” och dem som ”smiter” och inte går till något jobb. Att förneka ökade klyftor är svårt idag. Men vår blick på dessa klyftor och de slutsatser vi drar kan skilja sig som natt och dag.

En annan rapport

I denna månad februari 2017 kom en annan rapport ut som behandlar ekonomisk ojämlikhet. Den är skriven av Thomas Piketty och ett antal andra forskare: GLOBAL INEQUALITY DYNAMICS: NEW FINDINGS FROM WID.WORLD. I

I rapporten jämförs bland annat tre länder: USA, Kina och Frankrike. Att man valt Frankrike förklarar man med att det är ett land som ”i stort sett är representativt för det västeuropeiska mönstret”. Man har studerat utvecklingen från 1978 fram till 2015. I både USA och Kina har de rikaste tio procenten ökat sin inkomstandel påtagligt under perioden, medan detta inte är påfallande i Frankrike.

10proc

Det är då inte förvånande att se att inkomstandelen för de 50 procenten med de lägsta inkomsterna minskat kraftigt i både USA och Kina.

botten50

Men det finns en väsentlig skillnad mellan USA och Kina. Även om de fattigaste 50 procenten har fått en minskad andel av det ökade välståndet så har deras inkomster i Kina ändå ökat i absoluta tal med 401 procent. I USA har däremot inkomsterna i absoluta tal minskat med 1 procent sedan 1978. I detta avseende sticker USA ut ordentligt. Pickety och de andra forskarna talar om en ”kollaps”.

inkomstutveckling

Forskarna har också undersökt utvecklingen av den offentliga (gemensamma) rikedomens andel av hela den nationella rikedomen i ett antal länder. I samtliga dessa länder har den offentliga egendomens andel minskat:

offentliga

Denna minskning är likadan i samtliga länder med undantag för ”oljerika länder med stora offentliga statliga medel, som Norge.” Forskarna ser ett politiskt problem med detta då det ”utan tvekan begränsar regeringens förmåga att omfördela inkomster och mildra ökande ojämlikhet.” Bakom denna minskning och detta problem ligger naturligtvis en mängd politiska beslut under denna period. Slutsatsen måste bli att ”omvända” politiska beslut krävs.

Sverige

OECD påpekar alltså det som många av oss sett sedan länge nämligen att klyftorna ökar även i vårt land.  Hur Sverige ligger till jämfört med andra länder vad gäller graden av ojämlikhet (mätt med Gini-koefficient) enligt OECD kan du se på denna sista figur:

gini

Intressant?

Läs andra bloggar om ojämlikhet, USA

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 9 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Läsvärt, Rikedomens fördelning
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 9 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/09/okande-klyftor-overallt-men-varst-i-usa/

Ockupanterna i Sollefteå har helt rätt!

stodEnligt en nyligen genomförd opinionsundersökning av Novus med 1015 slumpvis utvalda personer så anser 64 % att sjukvården är den viktigaste politiska frågan just nu.

Det finns starka anledningar till att många oroar sig för vad som händer med sjukvården i Sverige. Göran Greider skriver i Dalademokraten att man kan tala om ”en generell, nationell kris för svensk sjukvård”. En del i denna kris är de neddragningar som skett inom sjukvården under många år.

Men neddragningarna har också mötts av motstånd som inger hopp. Aktuellt under det senaste året har varit kampen för att försvara akutsjukhuset i Sollefteå där en hel bygd har rest sig till försvar. När man nu trots de omfattande protesterna stänger BB i Sollefteå så har detta mötts med en ockupation. Sebastian Gunnarsson, en av ockupanterna, uttrycker det som att ”en ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar.”

En bra bakgrund till ockupationen kan du hitta på Vänsterpartiets hemsida.karta Läs också denna artikel från Vänsterpartiet i Sollefteå. För att uttrycka stöd och få aktuell information kan du gå med i facebook-gruppen till stöd för ockupationen.

Enligt dem som tagit detta beslut innebar stängningen en besparing på 15,8 miljoner. Har landstinget alltså inte råd med att ge trygghet och vård till födande kvinnor i Västernorrlands inland? Har vi blivit så fattiga? Nej, knappast. I Dagens Nyheter häromdagen skrev chefredaktören Wolodarski om aktuella siffror från SCB:

Svensk ekonomi visar sig nämligen från sin starkaste sida just nu. Jämfört med tredje kvartalet 2014 steg BNP med 3,9 procent, en siffra som överträffade prognosmakarnas förväntningar. Det är historiskt höga nivåer. 

Jämfört med för ett år sedan växte Sveriges BNP per capita med 2,8 procent tredje kvartalet 2015, också det en mycket god siffra. Det är ungefär 3 procentenheter bättre än Finland, som inte alls haft samma befolkningstillväxt som Sverige.

Hur har det gått sedan 1990-talet? Enligt SCB har BNP/capita, alltså välståndet per person, stigit med hela 52 procent mellan 1993 och 2014, rensat för inflation. Under samma period ökade befolkningen med 1 miljon, från 8,7 till 9,7 miljoner. Det är en förbluffande bra välståndsutveckling.

Samma enorma välståndsökning framgår av detta diagram.bnp

Vi har alltså inte blivit fattigare. Tvärtom. Men pengarna finns uppenbarligen på andra ställen än i kommuner och landsting. Som Göran Greider skrev i Dalademokraten i den ovan citerade artikeln:

 

I varje landsting – oavsett om det är i Stockholm, Göteborg eller Dalarna – tror folk ofta att det är just deras landsting som är sämst i landet. Sjukvårdsdebatten är fragmentiserad. Men det är en generell kris. Det är regering och riksdag som har det yttersta ansvaret. De kan inte skylla på lokalpolitiker som ofta har en omöjlig situation.

….. den kroniska resursbristen i svensk sjukvård är svår att förneka. Sköterskeflykten och bristen på undersköterskor beror på en kombination av för dåliga löner och på att personalen helt enkelt inte längre orkar med arbetsbelastningen.

Staten måste helt enkelt stå för det övergripande ansvaret för att vårdkvalité och tillgänglighet upprätthålls och därför måste skattemedel till hälso- och sjukvården i större utsträckning fördelas via statsbidrag. På längre sikt har jag svårt att tro att sjukvårdslagens portalparagraf om jämlik vård för alla kan upprätthållas via landstingsstyren. Att dessutom skattepengar numera i allt högre utsträckning går till vinster i privat driven vård är ohållbart i ljuset av den kroniska resursbristen i sjukvården.

Jag tror att han har alldeles rätt Greider.

Hur ska då lokala politiker som brottas med dessa problem förhålla sig? bb-sollefteaDet är inte alls någon lätt uppgift. Även om man vet att det finns pengar, men på andra ställen i samhället, så hjälper det ju inte landstings- eller kommunalpolitikern här och nu. Om dessutom de flesta människor finner sig i besluten om försämringar utan att protestera är det ännu svårare att driva en annan politik. Men om däremot stora mängder av människor sätter sig i rörelse så som människorna i Ådalen har gjort då uppstår en annan situation. En möjlighet. Det ställs då olika alternativ. Antingen kan politikerna då välja att hålla fast vid neddragningarna och gå emot en massiv folklig opinion. Resultatet av det kommer att leda till ännu mer av besvikelse och missnöje som inte hittar någon vettig riktning och många människor som rentav förlorar tilltron till demokratin. Men politiker kan också välja att förena sig med dessa breda folkliga missnöjesyttringar. Säga att folk har rätt och vara med i rörelsen. När det gäller den aktuella kampen i Ådalen så är det bara Vänsterpartiet som har gjort det senare. Heder åt dem för det. De har också lagt fram konkreta förslag till lösningar. Men jag tror i likhet med Greider att vi också från vänstersidan måste rikta kraven uppåt, till staten. Pengarna finns. Men de måste omfördelas. Detta kan bara göras på statlig nivå.

TV-inslaget på Aktuellt

Den 31 januari kunde man se ett inslag på Aktuellt som berättade om striden kring sjukhuset i Sollefteå. I inslaget intervjuas två politiker. Av någon anledning bara sådana som är för nedläggningen.

Socialdemokraten Erik Lövgren säger : ”Det är ju jobbigt att åka så här långt, men å andra sidan är vi ju inte först med en sån här förändring, Det är redan gjort i Norrbotten….Dalarna, Jämtland och Gävleborg.” Att försämringar redan genomförts på andra platser är ju inte ett argument för att vi ska fortsätta på den vägen. Men Lövgren anser att det har gått bra på de andra platserna som han nämner. Jag undrar om de som bor där håller med honom.

Ännu värre är Annicka Burman, den andra politikern som intervjuas. Hon skrattar och säger: ”Det är lite synd om människorna – hehe – att dom inte kan titta framåt. Det här beslutet är fattat och det är inte något som kommer tas tillbaka för att dom ockuperar.” Synd om människorna var ordet. Men inte för att de drabbas av försämringar utan för att de inte begriper och kan ”titta framåt”. Ett riktigt obehagligt förakt för en massiv folklig opinion.

Men det är en sak till som är illa både med Annicka Burman och med den som gjort detta reportage utan ordentlig research. För bakom Burmans namn står det (v). Här sprids alltså i riksmedia en bild av att Vänsterpartiet går mot protesterna trots att det är tvärtom som du kan se bland annat i länkarna ovan. Hur kommer då det sig? Jo Burman är invald på Vänsterpartiets lista men har under striden om dessa neddragningar inom Västernorrlands landsting blivit så oense med Vänsterpartiet så att hon blivit ”politisk vilde”. Hon har lämnat partigruppen och understryker till SVT att hon istället har en ”samsyn med socialdemokraterna i de flesta sakfrågor som landstinget just nu brottas med”. Desto märkligare då att hon ändå skyltar med en (v)-beteckning och att Aktuellt bidrar till detta.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om sjukvården, Sollefteå

2 kommentarer
by anders fraurud on 3 februari, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Rikedomens fördelning, Välfärden, Vänsterpartiet
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 3 februari, 2017

https://pepprat.org/2017/02/03/ockupanterna-i-solleftea-har-helt-ratt/

%d bloggare gillar detta: