Tittade du på Aktuellt igår onsdag kväll? Där var ett inslag om opinionsbildningen kring vinst i välfärden. Om du missade det så går det ju att se på SVTplay. Det börjar efter ungefär 15 minuter.

Oavsett om du såg inslaget eller inte finns det anledning att minnas några saker därifrån. Det handlar om tonläget från och intresset för sanning hos företrädare för kapitalintressena i Svenskt Näringsliv.

Inslaget handlar alltså om Reepalu-utredningens förslag till begränsningar av vinstuttagen inom de privata välfärdsföretagen. I samband med det intervjuas bland annat Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne.

Ett nytt uttryck som myntats av den nya och extremt lögnaktiga regimen i USA är ”alternativa fakta”. Många har på ett ironiskt eller skämtsamt sätt bidragit till att snabbt nästan etablera detta märkliga uttryck. Det tycker jag att vi ska passa oss för. Vi bör kalla en lögn för en lögn, en osanning för en osanning och inget annat. Men Lemne använder detta nya uttryck om Reepalus vinstutredning. Man kan fundera över varför. Anledningen är i alla fall att det enligt henne inte finns några fakta som stöder att vinstuttag leder till sämre kvalitet. Här har vi alltså en hög företrädare för kapitalintressena som inte vill medge några som helst problem trots alla de rapporter som påvisat just dessa problem. Nu är det ju inte så att det behöver märkas i varje enskilt fall, i varje enskilt företag. Men hela den skattefinansierade välfärdssektorn måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från någon del av denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en verksamhet där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är större. Det principiellt viktiga problemet är det som mycket bra formulerats av nationalekonomen och den f.d. moderaten Anne-Marie Pålsson:

….bara lönsamma kunder är intressanta,  resten sorteras bort. Så måste bolagen agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst. Och det är just kravet på vinstmaximering som är oförenligt med produktion av välfärdstjänster.

Utmärkande för välfärdstjänsterna är nämligen att de ska vara tillgängliga för alla på samma grunder. Ingen får exkluderas!

Men för marknaden gäller alltså exkluderandets princip. När den praktiseras på välfärdens område får vi det som vänstern varnar för: segregering. Friska medelålders, smarta elever och pigga gamlingar hamnar hos de privata bolagen medan det allmänna får ta hand om resten.

Det som Pålsson skriver förklarar kanske också varför Svenskt Näringsliv i sin propaganda valde ut en vårdcentral belägen i ett av Stockholms mer fattiga områden där möjligheterna till stora vinster förmodligen är mindre. Taktiken att skjuta enskilda kvinnor eller mindre företag i förgrunden istället för de stora bolagen och riskkapitalisterna har använts konsekvent.

Men Lemne vill alltså inte medge några som helst problem, istället säger hon om Reepalus utredning: ”Det är faktiskt alternativa fakta som den här utredningen bygger på”.

Men själv är hon inte så noga med sanningen ska det visa sig. Svenskt Näringsliv har en sajt på nätet där företagare kan fylla i en räknesnurra med bokföringen för att se hur vinsttaket skulle slå på just deras företag. Men som reportern på SVT uttrycker det: ”SVT:s granskning visar att räknesnurran slarvar med fakta”. Man skulle också kunna säga att de bluffar eller ljuger.

Vårdföretagarna som ingår i Svenskt Näringsliv valde alltså i sin propaganda ut en vårdcentral i Stockholmsförorten Tensta. Förra året gjorde detta företag en vinst på 432 000 efter några tuffare startår. Nu påstår man att detta vårdföretag bara skulle fått ta ut 14 000 trots att de haft förluster under tidigare år. Men det man inte säger är att dessa tidigare förluster gör att man enligt utredningens förslag får ta ut hela den faktiska vinsten och mer utan att nå utredningsförslagets vinsttak. Man kan ha olika åsikter om den konstruktion för att begränsa vinsterna som föreslås i Reepalus utredning. Men den bild som Svenskt Näringsliv och Carola Lemne sprider om dess konsekvenser är alltså inte sanningsenlig. På detta svarar Lemne: ”Vår snurra är en ögonblicksbild” och ”Det är fakta för det året man räknar ut”. Och vid mer direkta frågor från reportern:

Reportern: Är det fakta när ni säger att dom bara får göra 14 000 i vinst?

Lemne: Om man tittar över flera år kan man få andra effekter.

Reportern: Det var inte sant alltså?

Lemne: Det får vara din tolkning.

Men så lämnar Lemne frågan om sanningen, höjer tonläget ytterligare och börjar tala om principer:

”Det här handlar om en otroligt viktig princip. Äganderätten är faktiskt en mänsklig rättighet.”

Lemne har naturligtvis starka skäl att tycka så. Närmare bestämt 504 000 i månaden, som var vad hon tjänade förra året. Men att äga företag och ta ut vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn hör inte till de mänskliga rättigheterna. Det vore som att påstå att kapitalägarnas mänskliga rättigheter kränktes under de decennier då välfärden byggdes ut som en sektor fri från profitintressen och marknadstänk. Naturligtvis kränkte inte detta några mänskliga rättigheter. Tvärtom. Det stärkte rättigheterna för den stora majoriteten i samhället och gjorde det möjligt att räta på ryggen. Det handlade om demokratiskt fattade beslut. Och sådana demokratiskt fattade beslut kan även återta kontrollen över skattepengarna.

Demokratin måste vara överordnad. Men när det gäller demokratin så har vi nu det problemet att å ena sidan en stor del av befolkningen är för begränsning av vinst inom välfärden medan å andra sidan bara ett parti i riksdagen konsekvent företräder den uppfattningen. Detta kan bara ändras genom att opinionen mot vinster i välfärden får fötter och blir en verklig rörelse i samhället. En sak som denna rörelse har att göra är att avslöja lögnerna hos Svenskt Näringsliv.

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

Läs också på SVT om sakfrågan