Uttrycket ”guilt by association” – som betyder ungefär ”skuld genom sammankoppling” –  brukar anses vara ett exempel på felaktig argumentation. Jag känner inte till uttryckets historia. (Någon som vet? berätta och upplys gärna!) Det syftar i alla fall på en argumentation där man påpekar en likhet mellan motpartens åsikter och någon som man kan anta att de man vill övertyga ogillar, man låter trovärdigheten hos en tes avgöras av vem/vilka som argumenterar för eller mot tesen.

Jag har funderat en del över det här uttrycket under det senaste året. Att det här debattgreppet förekommit och förekommer ofta inom politiken – ibland på de mest häpnadsväckande sätt – kan ändå inte innebära att det går att bortse från alla typer av sådana kopplingar. Jag tänker att det ibland används åt andra hållet så att istället all typ av ”sammankoppling” bortförklaras.

Enkla exempel

När företrädare för det svenska näringslivet försöker sammankoppla motstånd mot vinster i välfärden med ett samhälle som Nordkorea så framstår det ju bara som löjligt för de flesta. Eftersom det är det svenska systemet som är unikt så är det ju inte så trovärdigt att bland alla nationer plocka ut just Nordkorea. När delar av fredsrörelsen beskylls för att gå Putins ärenden för att man motsätter sig svensk Nato-anslutning är det kanske ett mer typiskt exempel. Det går att bemöta som just ett exempel på ”guilt by association” och det har gjorts. Men det är ändå lite knepigare än med Nordkorea-exemplet, eftersom det finns en del Nato-motståndare som har en så välvillig attityd mot Putins Ryssland att det gör dem mindre trovärdiga.

Men jag skulle vilja resonera om några andra exempel. Här gäller det kopplingar till högerextremismen.

Exempel på borgerlig sammankoppling

Kristdemokraternas ledare annonserade nyligen att hon kommer driva valkampanj tillsammans med den nye medlemmen Bert Karlsson. För oss som minns och ogillade Ny Demokrati säger detta något om KD:s utveckling. Ny Demokrati som kom in i riksdagen samma år som det bildades 1991 leddes av Bert Karlsson och Ian Wachtmeister. Partiet gick i konkurs år 2000. Det var ett högerextremt, populistiskt och rasistiskt parti. Att Ian Wachtmeister senare kom att fungera som rådgivare till SD:s Jimmie Åkesson var därför inte någon tillfällighet. Att KD nu vill lyfta fram den folklige rasisten Bert Karlsson tycker jag säger något om deras partiledning. De tar ytterligare ett kliv ner i det högerextrema träsket, tänker jag. Men har jag därmed använt mig av ”guilt by association”? Ledningen för KD skulle säkert anse det.

När vänsterfolk sammankopplas

När Jan Myrdal bekräftade sin fortsatt reaktionära utveckling genom att skriva i en högerextrem tidning tänkte jag att detta borde vara den sista spiken i hans politiska kista. Hans gamla vänner inom Clarté, som under en längre tid alltmer besvärats av hans hemska uttalanden och skriverier, fick nog och bröt öppet med honom. Men den krympande beundrarskaran i Folket i Bild/Kulturfront uttryckte sitt stöd även denna gång. Deras reaktion var ungefär: ”vadå fel att skriva i en nassetidning?”. Att Myrdal skrev i en nazisttidning och där uttryckte åsikter som passade bra in i sammanhanget tyckte människorna kring Fib inte var något problem. De ansåg nog också att det var att använda sig av ”guilt by association”. Deras argument var att DN var en värre tidning än den nazistiska tidningen eftersom DN stöder USA-imperialismen medan nazisterna inte gör det. Bedömningen av den internationella situationen blir överordnad förmågan att se den fascistiska faran i Sverige.

Det materiella intresset som koppling

En annan fråga är hur köpt en skrivande person kan vara utan att det hänger ihop med det som den skriver. Naturligtvis är det bra om socialistiska skribenter lyckas få in artiklar i de dominerande borgerliga medierna. Men att anställas på en borgerlig tidnings ledarredaktion är däremot en annan sak. Ännu mer om denna tidning är Göteborgsposten. Denna tidning var till för tre år sedan en socialliberal tidning. Men efter att högerdebattören Alice Teodorescu anställdes som ny politisk redaktör ändrades detta. Att hon anställdes väckte en del uppmärksamhet och bestörtning hos de andra ledarredaktörerna Maria Haldesten, Malin Lernfelt och Gert Gelotte. De skrev då:

Därmed drar vi nu den naturliga slutsatsen att GP, med denna rekrytering, avser att göra avsteg från den socialliberala grund vi vilat vårt arbete på. Detta värderingsskifte kom för oss som en total överraskning.

Haldesten, Lernfelt och Gelotte slutade också på grund av den tydliga högervridningen på GP och Gelotte skrev sen att GP efter 1 mars 2015 inte längre var en liberal tidning.

Den socialdemokratiska Ny Tid i Göteborg konstaterade senare i en rapport att GP därefter publicerar ”högerpopulistiska artiklar av samma sort som brukar publiceras på Sverigedemokratiska hatsajter”.

Till denna förändrade ledarredaktion på GP anställdes nyligen den tidigare vänsterskribenten Ann Charlott Altstadt (som jag skrivit om tidigare).

Nu finns det ju en del som uppfattar sig som vänster som tycker att detta inte är något jag har rätt att angripa Altstadt för. Jag borde inte se till sammanhang eller använda ”guilt by association” menar de. Intressant nog är det samma personer som tillsammans mångfaldigat Altstadts artiklar på nätet eller på bloggar som Lindelöf, Jinge/Romilsson och Steigan. Men sammanhanget spelar roll. För lika osannolikt som det är att Kajsa Ekis Ekman eller Nina Björk skulle anställas som ledarredaktörer på nya GP, lika logiskt och begripligt är det att  Altstadt anställs där. Altstadt representerar nämligen ett fenomen som inte är nytt i historien. Det handlar om människor som börjar i en vänsterposition men efterhand alltmer kommer att inta ståndpunkter som förenar dem med den yttersta högern i tider när vindarna blåser åt det hållet.

Utan att här fördjupa sig i Altstadts tidigare skrivande är det helt klart att hon under en lång tid var verksam och skrev från ett tydligt vänsterperspektiv. Men precis som med en del andra intellektuella tycks hon ha följt med i de senaste årens dominerande vindar. När hon presenterade sig som ny skribent på GP:s ledarsida nämnde hon inte något om sin anknytning till vänstern. Där sa hon istället bland annat om sig själv att hon ”….betraktas väl som old-school i dagens skruvade vänsterklimat.…”

En person som beskriver det nuvarande andliga klimatet i Sverige som ett ”skruvat vänsterklimat” har ju därmed beskrivit och positionerat sig själv på ett tydligt sätt. Det är knappast någon som själv betraktar sig som vänster som skriver så. Sin första ledarartikel i GP inleder hon dessutom så här:

Slaget om Sverigebilden skär idag genom nation, stat, invandring, integration, segregation och har splittrat upp och kastat om den politiska kartans höger- och vänsterpositioner.

Det är ju ytterligare en positionering från hennes sida. Tanken att höger och vänster kastats om är en åsikt som vi hört förut från Jan Myrdal och hans anhängare. Det är ju en åsikt som passar bra för den som både vill kalla sig vänster och samtidigt knyta an till högern. Men åsikten har också framförts av SD:s Mattias Karlsson:

Huvudkonflikten står inte längre mellan höger och vänster…utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler”.

 

Nära kaka söker maka

En annan person med liknande åsikter som Fib/Myrdalgruppen och Altstadt är Malcom Kyeune. Denne var fram till 2014 med i Ung Vänster men uteslöts för att ha uttryckt gillande för en extrem våldssekt. Därefter har han varit redaktions- och styrelsemedlem i Folket i Bild/Kulturfront. (Någon som börjar se ett mönster?) Kyeune har samtidigt som han fortsatt att kalla sig kommunist riktat det mesta av sin skriftliga eld mot den existerande vänstern och formulerat problem på samma sätt som SD där fattigpensionärer ställs mot flyktingar. Kyeune har förutom att publiceras i diverse borgerliga medier också knutits till nya GP som krönikör. Ett sorts kvitto på hans insatser tänker jag. Men även här har jag mött argumentet att detta skulle vara ett ”guilt by association”- argument.

En som blev utesluten ur Ung Vänster samtidigt och på samma grunder som Kyeune var hans kompis Markus Allard. Tillsammans har de drivit en podcast och skrivit  på Nyheter Idag som av Expo beskrivs som exempel på media som ”konsekvent knyter an till typiska högerpopulistiska eller högerextrema ideal och retorik” även om (som Expo påpekar) just den är ”svårare att få in i mallen” men ”håller sig med samma tematik”.

Allard bildade tillsammans med anhängare Örebropartiet. Nu knyts den reaktionära polisen Peter Springare som medlem till detta parti. Polisen som anmälts för rasistiska och ogrundade uttalanden som ledde till en hatgrupp på Facebook. Jag tänker att även detta säger något om vart Allard är på väg.

Varför bry sig?

Det har hänt förr. Här Nils Flyg.

Nå är då dessa kopplingar som jag beskrivit mellan människor som utger sig för att vara vänster och extremhögern exempel på ”guilt by association”? Nej det anser jag inte. Det är kopplingar som handlar om både likhet i beskrivningen av läget, politiska svar samt organisatoriska och materiella band. Det är en viss miljö där en del äldre människor med bakgrund i 60/70-talets vänster förenats med några yngre skribenter och aktivister. En lika märklig som obehaglig allians. Men inte ny i historien.

Så varför skriver jag då om dem? Är de inte ointressanta och marginella? Nej, tyvärr når de ut ganska ordentligt, inte minst via borgerliga medier och några större bloggar.

Att angripa vänstern är inte svårt. Det finns mycket som går att kritisera. Om man likt Altstadt/Kyeune dessutom målar en grov och förenklad bild är det lätt att angripa. Det leder inte till konstruktiva diskussioner. Det är ju inte heller syftet. Men jag har ändå sett att en del människor jag känner, medlemmar i vänsterpartiet eller oberoende vänster, emellanåt uttryckt sympati för dessa människors försåtliga skriverier. Därför skrev jag detta. I förhoppningen att de ska se det som jag ser. Eller att vi åtminstone kan börja diskutera problemet.

Intressant?